Orientaliskt lugn...

Just nu önskar jag att det orientaliska ska komma in i bilden, verkligen det fjärran östern. Jag inspireras av de olika färgerna, alla mönster, musik och dansen. Hur det virvlar och rör sig. Hur vackert allt är. Jag tycker om Sidenvägen, ska be pappa skaffa en ny skivspelare (LP- alltså, det vill mamma också ha hemma) och det är dags nu, tror jag bestämt.

Loreena McKennit lyssnas på igen, jag njuter och stillar min irritation över människor, livet och rastlösheten, som bygger ett ganska stort hål inom mig. Jag vill flytta, testa mina vingar och jag vill kämpa. Jag vill bort och jag vet att jag kan. Så länge man har hopp är det aldrig försent. Då finns det alltid något. Jag vill så mycket, men gör så lite. Det finns inte så mycket som stillar min hunger för mer. Jag tänker komma någonstans, jag vet att många jag känner vill stanna här i Sverige. Jag vill kunna ha möjligheten att både kunna bo här och utomlands, valmöjligheten. Jag vill se saker. Något inom mig vägrar att bara stanna kvar på en plats och stanna där. Jag vill ha friheten, valmöjligheten och livet.

Modet, köpte en tidning idag, ska läsa den inatt tror jag. Längtar tills skolan börjar, då ska jag ta med mig vattenfärgerna ut till skolan, alla tidningar och en massa böcker. Sedan ska jag verkligen se till att jag lär mig. Det är så att jag tror aldrig att jag kommer lära mig allt, man lär sig aldrig allt, men jag ska försöka lära mig så mycket som jag bara kan!

Jag älskar kläder, tyg, mode, design, den ständiga förändringen, hur saker kommer tillbaka. Det är som jag andas när jag syr. Jag vet att jag förr hängde upp mig på människor, men jag gör det inte längre. Materiella saker, visst, fine, ni må tycka att jag är helt sjuk. Men människor kommer och går, modet och kläderna består.

Dekadance var trevligt, en viss persons närvaro betydde mest för mig, och den gjorde mig förunderligt glad. Och jag kände precais som innan.

Jag har börjat sticka på min tröja, i oversize, i knallgult. Helt sagolikt bedårande :P
Jag älskar stickade tröjor och har alltid gjort (så länge det inte kliar).

Nu ska jag kila, körsbärste, CSI och modetidningar...
Men ändå är jag vemodig, jag kommer lämna min barndom bakom mig nu, och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Ciao!