Jag är så pass trött att jag tror jag ska gå och lägga mig inom någon halvtimme... Jag är verkligen helt slut. Jag har varit hemma hela dagen och det tröttar ut mig. Imorgon ska jag åka ut till skolan, vilket ska bli en lättnad. Det känns som om det är ett spa där ute, jag äter mat, nyttig sådan, jag andas frisk luft, jag arbetar med händerna. Ändå är tristessen så nära inpå, vart jag än går och vad jag än gör. Jag står inför ett vägval och jag vet inte om jag beredd att göra valet ännu, eller om jag ens någonsin kommer vilja göra det valet.
Just nu ställs det väldigt många frågor som kretsar runt just livet, och dess teser och dess olika hinder och vinster. Vinner man verkligen något på att fortsätta att leva här, eller lever vi av endast en simpel anledning: Att fortplanta oss? För om vi endast skulle leva för att föröka oss, skulle då inte livet bli meningslöst för de som väljer att inte skaffa barn?
Man kan vrida och vända på allt här, men av vilken anledning ska du analysera ner saker på basis, vilken och vems livsuppgift uppfyller du då? Din egen eller någon annans, för om någon inte vet om den vill bli analyserad, gör du då denne en tjänst, eller gör du personen ifråga en otjänst.
Vet man någonsin, något om någon annan människa. För precis när man tror sig ha en hum, vänder då inte personen och visar upp en ny sida, det skrämmer mig att ha den uppfattningen om att du aldrig kan lära känna en människa, för det måste väl ändå gå? Och förhoppningar, är de bra eller dåliga, jag tror jag själv skulle kategorisera in förhoppningar inom ett dåligt fack. För även om saker slutar bra, blev det verkligen som de förhoppningarna man bar på, och inte bara något liknande det man en gång ville ha och försökte få?
Då även om man nöjer sig, blir man någonsin helt nöjd? Stillar man endast sina egna egoistiska behov, eller egentligen någon annan? Finns det verkligen något som är altruistiskt i denna värld? Något någon gör helt för någon annan, en total uppoffring av sitt egna jag, utan någon som helst vinning på det, utan bara på den andres villkor? Kan det finnas lika villkor? Och om dessa villkor var lika, skulle de då verkligen vara lika, och inte begrundade efter människans egna villkor hos sig själv?
Någonting inom mig, vill tro på evighetslång kärlek, romantiken i sitt esse och ett liv som är värt att kalla liv. Jag vill ha förtärande, intensiv, ljuvlig, njutningsfull, galen kärlek, det som aldrig tar slut. Jag känner mig dock osäker på om det verkligen finns någon, för varje gång jag möter någon som jag fattar tycke för, vill jag alltid förbättra eller förändra, om det verkligen var den rätta, skulle jag behöva det då? Ska inte den rätta vara helt perfekt från början, med brister och fördelar, se människan som något fulländat och vackert.
Jag trodde att jag visste vad jag ville, men visste du det?
1 comment:
Rätt intressant fundering.
Jag tror inte man kan lära känna en människa helt. Människor är känslomässigt styrda och till stor del vanemässiga. Man äter samma sak. går samma väg till bussen och upprepar säkert en massa saker man lärt sig vilket ger trygghet.
Meningen med livet är helt säkert att fortplanta sig. När man uppnått de fundamentala bitarna, någonstans att sova, mat, kärlek så letar man sig vidare. Men det finns inget som har någon egentlig betydelse i något större sammanhang. Om jorden går under av kärnvapen eller kolliderar med en komet spelar ingen roll, vi kommer alla att dö den saken är säker.
För att livet då ska få en mening tror jag det är viktigt att leva i nuet. Göra saker nu och inte se varken framåt eller bakåt. Skaffa barn eller inte? Samhörigheten med andra är viktig, den ger livet en betydelse. Men den perfekta partnern finns inte så du kan sluta leta. Av en slump kommer du att träffa någon du känner samhörighet med och ger ditt liv en betydelse men den personen kommer att ständigt visa nya sidor av sig själv. Precis som du gör fast utan att tänka på det. Du kanske skulle fundera över vad DU tycker är viktigt, inte vad andra anser. Du har ju bara ett liv så lev väl!
/spanky
Post a Comment