Sex and the City

Igår var det Dekadance och jag festade hej vilt, smuttade lite på en cosmo, me likes (inga mediciner) !
Jag hade det superroligt, med alla de människor som jag träffade, vissa mer roligt med, andra mindre.

Jag har iaf plöjt igenom nästan hela säsong 3 i Sex and the City idag, i brist på annat och jag vill bara komma till säsong 6, för jag älskar det sista avsnittet. Jag får vara sådan, det tycker jag minsann. Jag börjar ständigt undra om den rätte finns någonstans där ute för mig, eller kommer jag hamna ensam resten av mitt liv, bara för att jag är rädd för att bli bränd, som det så fint kallas? Ska jag som är född på mitten av 80-talet vara rädd för att möta världen och se om det verkligen finns någon därute? Är det så våra liv kommer se ut, de närmaste åren, man har sex, men mer än så är det inte och blir det aldrig. Har vi blivit så påverkade av den sexuella frigjordheten att det inte längre finns någon gräns. Missförstå mig rätt nu, jag är för att alla ska få ha sex med vem de vill och när de vill, möjligen var man vill också, så länge andra människor inte tar anstöt. Har vi blivit den nya kulturen för fenomenet sexuell frigjordhet?
Eller är de som är generationen före oss, föregångarna?

Nu ska jag kila! Är alldeles för trött, har sovit ungefär 4 timmar inatt. Idioti!

Men tack till alla som gjorde DD, en riktig fröjd!

Ciao!