Jag är en dålig människa, för att jag talar om vad jag tycker och vad jag tänker, det gör mig till en dålig människa, något som någon sa, spelar ingen roll vem, men som inte ens hade argument till varför jag skulle vara en så dålig människa. Argument, tack! Annars tycker jag inte man ska säga något. Jag gav argument och då var jag en dålig människa. En som person inte älskade längre, utan bara ville hjälpa. När bad jag om hjälp senast, från någon människa? Malin, har hjälpt mig, Karin har hjälpt mig, men inte för att jag bad dem, utan för att de bara fanns där. Kristine med.
Idag har jag alltför många fejkade ex-vänner, som jag inte borde ha. Jag ångrar ingenting, absolut ingenting, men allt förändras, och jag förändras. Ta mig som den ytliga människan jag är, så kanske det blir lite lättare för er att acceptera mig. Jag ställer mig inte högre än någon annan, ibland, men vem gör inte det? Är det inte att ställa sig ovanför någon, när man talar om hur den ska leva, tänka och känna? Jag talar ur egen synvinkel nu, vilket alla verkar missförstå. Jag är så allvarligt less på några av mina gamla vänner, varför tror ni jag söker nya? För att ni inte vill förstå mig. De enda som någonsin förstått mig, är Malin, Karin och Kristine. Jag och Kristine gjorde själva ett val att ställa oss bredvid varandra när det inte var bra, vilket har gjort att vi växt och kunna komma varandra nära igen.
Ja, jag är ytlig, mot de flesta, dock blev inte detta något ytligt.
Ciao!
No comments:
Post a Comment