Isaac.

Jag har en saga att berätta, en berättelse om mod och om hur man vågade ta steget ut i livet, jag är inte rädd för att falla, jag är rädd att om jag faller kommer jag inte kunna resa mig igen, men det kan jag aldrig veta. Jag har kämparglöd som få, jag fortsätter tills jag kraschar, tills hela mitt liv står inför avgrunden, då tänker jag efter och står med den ena foten på kanten och den andra rakt ut utför branten.
Men min saga ska inte sluta så, den ska sluta med ett lyckligt slut. Det ska sluta med att jag får det jag kommer att eftersträva hela mitt liv och det är att få vara den jag är, utan kompromisser, jag tänker inte kompromissa, det finns en gräns som är nådd för mig nu. Jag kan inte ta mer skit, eller mer skuld för det jag gjort, jag måste leva med det, det måste ingen annan, och det kanske är det som är det jobbigaste, att jag måste leva ensam med det jag har upplevt. Men jag vet inte.

Jag kan iaf öppet idag säga att saker ser ljusa ut, men, ja det finns ett men och det är att, samhället är påväg mot sitt långsamma men ändå taktsamma strävan mot sitt stup, med inte det minsta bistert uttryck inför detta står jag inför en värld full av oförstående, ignorans och oempati, och jag undrar om jag inte är en av de människor som jag påstår mig avsky, är jag inte en av dem? Jag kan inte låta bli att undra, min strävan efter att inte döma andra människor till slut, jag vet ärligt talat inte.


Wrestle with your darkness
Angels call your name
Can you hear what they are saying?
Will you ever be the same?


Nu ska jag titta på Madonna, och glömma allt.

/Anna