Jag har funderat och funderat och jag tänker nog ta upp mitt skrivande igen, precis som jag ska ta upp det med att sy saker också, bara mina fingrar orkar. Det finns så mycket jag behöver få ur mig rent kreativt, jag sprutar fram idéer varje dag och jag vet inte om jag någonsin kommer få ett slut på det alls, jag vill inte heller ha ett slut på det. Jag vill vara den jag är, utan att kompromissa, utan att behöva bejaka andra, eller smöra för andra för att själv få något tillbaka. Jag ska ha tillräckligt mycket självförtroende i mig nu att jag borde kunna lita på mig själv, för först måste jag kunna det, sen kommer resten.
Och nej, jag orkar inte längre bry mig om era bekymmer med varandra, vill ni ha det så varsågoda, your welcome, jag orkar inte längre backa upp på allt jag får ta, enough is enough om man säger så. Jag vill vara lycklig med mig själv. Och vad är det här med att tjejer inte får tycka om varandra, självklart ska vi uppmuntra varandra om vi ser potential, jag vet att jag uppmuntrar (eller jag försöker i alla fall att uppmuntra) där det finns. Men sanningen är som sådan att vissa har det, andra inte.
Jag saknar Marcus så mycket nu att jag nästan gråter, det har snart gått ett år. Sorgen är stor igen och jag orkar ingenting. Jag är orkelös när jag tänker tillbaka. Men nej, jag kommer aldrig ge upp, jag är en överlevare. Men sorgen tär på mig.
Jag lever för att berätta historien för de som inte hört den redan.
I'm living to tell, the story untold.
/Anna
No comments:
Post a Comment