Igår var jag på Dekadance och jag hade det riktigt roligt, jag hade vänner att prata med. Jag kände för första gången på länge att jag hade någon där. Jag hade hela tiden människor att prata med och jag trivdes med mig själv riktigt väl, ända problemet var väl att min baby inte var med, det tyckte jag var tråkigt. Men jag vet att jag får träffa honom i veckan och ha det mysigt, hoppas jag iaf. Jag har något inom mig som bubblar, vill ut, spridas och se världen, öppnar jag ögonen för första gången nu, vill jag se mig själv som många andra ser mig? Eller kommer jag sluta ögonen igen och tro på det mitt huvud säger, en del av mig vill så gärna ut ur mitt skal, men något stoppar mig. Jag vet inte vad, jag är skygg, jag kan visa upp mig, men att någon skulle se mig för den jag är, skrämmer mig. Jag är visserligen mig själv i babys sällskap, då kan jag vara mig själv, jag känner mig bekväm. Så enkelt är det. Men det återstår att se var saker leder, jag kommer ta det lugnt, jag vill ta det lugnt.
Jag vill omslutas i en kokong av kärlek, men är jag redo för det, att släppa in någon så nära? Kommer jag klara det här? Jag vet inte, jag hoppas det. Men jag är osäker på så mycket, men ändå så säker på en hel del. Jag vill och jag hoppas, men man ska inte hoppas, man ska ta en dag i taget. Och jag tänker inte skynda, så enkelt är det.
xo xo
Ciao!
No comments:
Post a Comment