Is there a hero somewhere, someone who will never walk away...?

Idag är det min mammas födelsedag och hon fyller jämt, det har gått så fort, det känns som om tiden bara rinner ifrån mig och jag vet inte vad jag ska göra med det. Men jag vet att jag har en framtid som jag måste kämpa för att få, jag vill bli något, precis som min pappa har blivit, han har kämparglöd i sig och det har min mamma med. Jag vet att jag kommer lyckas på ett eller annat sätt och det för min egna personliga del, jag struntar faktiskt i hur många jag kommer tampas med på vägen, men det lär väl bli en del jag kommer jobba med. Så enkelt är det.

Nu står det mellan tillskärarakademin och modeskolan och pengar, det är där det ligger, i hur mycket pengar jag kommer att ha råd att spendera på att bli det jag vill och hur jag kommer ta mig fram senare i livet, det kostar att ligga på toppen, men vill man till toppen så vill man och jag vill ta mig någonstans där jag kan utvecklas, hela tiden, aldrig sluta, utan alltid ligga steget före om man säger så.

Jag vill sluta med medicineringen nu, för jag mår inte bra av att medicineras längre, jag sover inte utan medicin, men vad ska jag göra? Jag ska prata med min läkare om detta och se vad som kommer hända, jag måste bara lära mig att leva utan mediciner, det är ett måste nu. Samt att sluta röka, men det är jävligt svårt att sluta med saker som ger psykisk stabilitet och man inte vet hur det blir utan, så enkelt är det. Jag kanske ska prova en helg då jag sover så lite som möjligt för att få tillbaka min riktiga sömn som inte beror på mediciner, men jag behöver det, det säger till och med min läkare, hon kommer inte ändra på dem. Så enkelt är det. Men jag hoppas...

Jag känner mig inlåst i mig själv, så är det också, jag vill vara lycklig, men jag är inte lycklig med mig själv, jag är varken lycklig eller ledsen, snarare melankolisk, det är nog ett bra ord att sätta på det. Nu orkar jag inte skriva mer.

xo xo
Ciao!