Hur definierar man kärlek? Är det genom att tala om för en person vad man tycker om denna, eller hur man uttrycker sig fysiskt? Är det någon balansgång mellan de två sakerna, såsom att det både är psykiskt och fysiskt? Jag har för många frågor om hur man ska ställa sig till kärlek, att jag snart inte vet var jag ska vända mig, ty ingen tycks ha något riktigt bra svar som tillfredställer mina frågor om kärlek, livet, döden och de omättligt många andra sakerna jag försöker att insupa och lära mig mer om. Men om man definierar sig själv som en kärleksfull människa, betyder det att andra gör det? Ser de samma saker som man själv ser, eller är deras bild helt annorlunda mot vad ens egen är? Och kan vi verkligen röra oss i en värld där yta tar så pass mycket plats att det inte finns något rum för djupet inom människan?
Om man utgår att det finns både en ytlig och en djup sida inom en människa, varför är så många människor så tråkiga att möta, så trista att se på, så blasé som de kan bli. De är som kopior efter varandra, ingen är unik i det mönster jag försöker se. Nu kommer det, som alla säger, varje människa är unik, men du är inte ensam om att vara unik. Så är du verkligen så unik som du tror att du är, eller är det bara vad vi intalar oss, för är det inte så att vi har våra dagliga rutiner och våra dagliga vanor precis som alla andra? Vi vill gärna se oss som unika, det tror jag. För då för man en känsla av att man är lite speciell, men är vi verkligen det? Något inom mig säger att vi inte är det, utan att vi kanske föds som original och dör som kopior, det är något jag tror. Vi efterapar människor beteenden, handlingar och tillvägagångssätt och försöker oss på att efterlikna dem, är vi så mycket bättre då? Vill man dö som en kopia? Jag vill inte det. Jag vill leva ett annorlunda liv och jag tror också att jag kommer att göra det. Men den som lever får se.
xo xo
Ciao!
No comments:
Post a Comment