Imorse höll jag på att försova mig när jag skulle till psykologen, kommer inte träffa henne på två veckor nu, känns lagom bra om jag ska vara ärlig, men jag fick henne telefonnummer om det skulle vara något, eller så får jag maila. Jag har det som trygghet att träffa min psykolog en gång i veckan, men man kan inte alltid få allt man vill ha. Men idag gick samtalet bra, har en oroande känsla i magen och jag trivs inte med den, men jag måste leva med den. Ska iväg och träffa min läkare nu, om en liten stund, ska först ner till Täbban och hämta ut lite medicin, som jag måste hålla koll på... Så att ni vet. Fast vem skulle bry sig egentligen? Förutom jag, som det berör.
Jag har en distinkt känsla av att när jag får det jag vill ha, så lämnar jag det. Jag vill aldrig ha det igen, nu gäller inte det kläder, skor eller liknande saker som berör ytan, utan mer de djupa sakerna som kärlek till män, till exempel. Får jag som jag vill, så vill jag inte ha det. Fast å andra sidan, när jag inte kan få något så vill jag ha det ännu mer, det är som om det jag får det motarbetar jag och det jag inte kan få, det vill jag ha ännu mer och jag vill, vill, vill ha. Det är som förbjudet godis, man vill ha men man får inte. Fungerar många såhär, eller är det något egendomligt med mitt beteende? Det har jag börjat ifrågasätta hos mig själv. Jag skär mig själv i bitar för att ta reda på svaret, men frågan är om jag får något.
I veckan ska jag skicka in alla ansökningar till Tillskärarakademin och söka och hoppas. Ni får hålla tummarna för mig, för jag vill komma någonstans och inte stanna upp längre. Så wish me luck...
xo xo
Ciao!
No comments:
Post a Comment