Friend or Foe?

Idag har jag funderat, vad får oss att agera på ett visst speciellt sätt? Vad får oss att anta att människor ska göra det de är tillsagda att göra och inte skita i det de säger? Varför är vi så naiva när det kommer till vissa saker, vi väljer att blunda istället för att inse att människor faktiskt inte håller vad de säger eller vad de lovar. Det är så att människor kommer och går i ens liv, speciellt män, har jag märkt, men ens vänner som man har, de består. De som verkligen är ens vänner. Varför tänker vi då inte ett steg längre när det gäller dessa vänner? Utan förutsätter att det ska vara som det alltid varit, utan att ifrågasätta, vad gör det oss till?

Varför nöjer vi oss aldrig med det som är lagom, utan vill alltid ha mer. Jag går runt och tänker på min bekantskapskrets och ser hur de beter sig och vissa av dem, kommer jag att tänka på att jag faktiskt inte gillar hur de beter sig, det är nästan så att jag skäms över dem, som om jag tycker att de borde veta bättre. Samtidigt bedömer jag mig själv ganska hårt, tro inte att jag bara dömer ut de som är min bekanskapskrets. Jag är som en hård jury mot mig själv, hur skulle jag kunna förbättra mitt beteende och hur skulle jag kunna göra för att vara en bättre människa. Vissa som jag har i min bekantskapskrets verkar ha stannat upp i utvecklingen och jag är i ständig rörelse, jag är inte där jag var för 3 år sedan, inte ens för 1 månad sen och jag vägrar stanna upp, se mig om och ångra något. Det man inte visar i ord, visar man i handlingar. Och jag tycker att det är ganska klart hur människor ställer sig i vissa sammanhang. Och om man inte kan tänka efter innan man gör något, då tycker jag faktiskt att man ska låta bli. Man ska inte behöva säga vissa saker i efterhand.

Varför gör vi det svårare för oss än vad det egentligen är?

xo xo
Ciao!