Hell hath no fury like a woman scorned...

Det är intressant det där, med anonyma kommentarer, människor som inte vågar stå för vilka de är. Utan gömmer sig bakom sin anonymitet och tror att de kommer undan lätt. Skulle jag ha de pengarna att kunna skänka till barnen som behöver dem, skulle jag göra det. Men nu är inte läget så, läget är inte heller så att jag kommer skaffa hem en Miu Miu väska, utan jag tittar snarare. Och visst är jag materiell av mig. Jag älskar materiella saker, jag blir lycklig av dem. Men tro inte att det är så att man endast blir lycklig av det, man blir långt ifrån lycklig med sig själv av materiella ting, bara på ytan, som man blankpolerar så pass fint att ingen ska se.

Men ungefär, ni som är anonyma i min blogg, är väl bara jävligt dryga? Har du inte modet att säga något till mig face-to-face så kommer jag inte ta din kommentar på allvar. Sorry, men så lever jag mitt liv. Jag tar inte skit för någon längre.

Över till en annan sak, när gick det från bad to worse? Mitt hjärta säger en sak, min hjärna säger en annan, jag står inför total förvirring och jag vet inte vad jag ska göra. Reda ut saker, kanske för en gång skull? Be honom ringa mig. Hell hath no fury like a woman scorned.... Så enkelt är det. Och jag har inget att be om ursäkt för, han har. Fan, ungefär. Varför är det enda jag tänker? Jag tycker inte att det han gjort är fel, men jag tycker att han borde berättat om det. För att åtminstonde påverka en sak. För det är den enda saken jag faktiskt bryr mig om.

Gossip Girl slutade väldigt konstigt igår, jag får se. Den serien håller på att spåra ur helt och då vet jag en som inte kommer gilla den.

xo xo
Ciao!