Summertime, and the living, is it easy?

När sommaren nalkas, då är det hög tid för varje människa boende i Sverige att vara ute, så fort det är sol. Det är nästan som ett måste, det är grillning, midsommar, festivaler, bad och allt därtill. Om man inte gillar det då? Om man tycker att det börjar bli klichéer alltihoppa, vad gör man då? Kryper ihop i sängen och hoppas att sommaren ska gå över snabbt? Jag älskar när det är varmt, ta det inte fel, men jag gillar sommaren inte lika mycket som jag en gång gjorde. Allt känns som en klyscha och jag vet inte riktigt om jag vill vara i den längre. Jag vet faktiskt inte vad jag förväntas göra i sommar, men det där med att man måste vara ute när det är sol, är jag heligt och innerligt trött på. Visst vi har inte lika mycket sol som de har i de nedre delarna av Europa, men vi har ett helt annat förhållningsätt till solen också, men det är bara något jag tror. Det är inte inne längre att vara superbrun eller ha sönderbränd hud. Det är liksom inte okej i mina ögon. Visst kan man vara ute i solen, men med måtta. Allt med måtta, så gäller det för mig. Jag sitter hellre i skuggan än i solen på sommaren. Det ska dock inte förtas att jag älskar svala sommarnätter, då trivs jag som fisken i vattnet, för det är varken varmt eller kallt.

Idag har jag beställt betyg och alltdärtill, så att jag kan få iväg min ansökan till skolorna, får dem om en vecka, så då ska jag ned och hämta dem, ska bli skönt att få iväg allt och bli klar med det jag vill bli klar med. Jag vill in på en skola i höst och plugga, så att jag kan bli det jag vill bli. Sikta mot stjärnorna och du kommer till grantopparna, sikta mot grantopparna och du kommer bara en bit upp i granen. Det har jag ältat i flera år nu, man måste sikta högt för att komma högt, man kan inte tro att allt löser sig om man inte själv sätter igång processen. Så vad väntar jag på? Jag vet inte, för det finns ingen enkel väg jag kan gå för att komma dit jag vill, men den som lever får se. Hur kommer det att bli med min framtid? Den är ovis och jag tycker inte om det. Vissa människor går rakt igenom livet, lever ett mediokert liv och trivs med det. Jag skulle aldrig trivas med ett liv, där jag aldrig utvecklades, där jag inte var i ständig utveckling. För det vill jag vara. En ständig process med att bli något bättre än det jag var innan, nåväl. Vi får väl se hur det går.

Nu ska jag gå och göra mönster.

xo xo
Ciao!