Igår var jag hos psykologen och pratade om saker och jag fick till och med en guldstjärna för att jag gjort min hemläxa så pass bra! Stolt, jajjamensan! Man kan bli gladare för mindre, men min psykolog blev stolt över att jag fyllt i det jag skulle fylla i och det känns riktigt bra. Jag försöker bättre min självkänsla och ja, det går framåt. Men jag har väldigt långt kvar om man säger så. Jag kommer komma ut på andra sidan tunneln, det kommer jag att göra. Så det behöver ni er inte oroa er för.
Ju mer jag är ifrån honom, desto mer saknar jag honom. Jag saknar hans sätt att röra vid mig, hans sätt att prata med mig. Och att se honom igår, gjorde saknaden bara ännu värre. Jag sa väl ungefär det till honom och att ja, fan ta honom som får mig att sakna honom. Men han saknar mig med, vilket känns bra. Det är ömsesidigt och jag tar det jävligt lugnt nu, han får höra av sig när han vill, jag tror att vi har en lång väg att gå innan vi är tillräckligt stabila med varandra. Jag har insett att jag inte kan ha honom som en vänskap och det har han sagt är okej, haha! Jag tror sanningsenligt att han inte kan ha mig som vän heller, inte när det är som det är mellan oss. Men vi bygger upp det vi har just nu och sen får vi se vad som händer.
Saker känns lite bättre nu i alla fall och jag hoppas att det blir bättre. Ännu bättre. Jag saknar henne och det vet hon om. Men det kommer.
xo xo
Ciao!
No comments:
Post a Comment