Jag har inte så mycket att säga idag, men ändå så mycket i huvudet att det snart sprängs. Jag förstår inte att jag kan tänka så mycket som jag gör, jag tänker tills jag faller in i apati, för att jag inte orkar tänka mer. Så enkelt är det, men ändå så komplicerat, nåväl, tar jag mig igenom detta så vet jag att jag kommer att bli starkare, det vet jag.
Här hemma tittar de på fotbollen och jag är inte ett dugg intresserad, vill hellre sitta och sy, men jag är för trött för det, haha! Lagom bra dilemma, men det löser sig, som allt annat. Vad ska man annars göra? Tro att inget kommer bli bättre, jag tänker fortsätta kämpa för ett bättre liv, om jag nu kan få det, men jag kanske får lära mig leva med det jag har nu, det som dock känns lite tungt är att jag inte får träffa min psykolog förrän om 5 veckor, det är mer än en månad och det är lång tid för mig. Jag är van visserligen, har varit utan psykolog i nästan 2 månader, en sommar, det var tufft, men alla måste få semester och jag ska träffa läkaren i mitten av juli så totalt utan är jag inte, men man vänjer sig så snabbt vid att ha en psykolog att gå till minst en gång i veckan. Nu får jag vänta, men jag ska föra dagbok och skriva ner saker om hur jag mår, etc för att kunna påverka situationen runt mig, det kommer att gå bra. Jag tror det.
Kärlek? Finns den alls? Jag är oförmögen att veta om jag kan bli kär eller inte, förälskad, ja. Men hur vet man egentligen när man är kär? Är det när det är pirrigt att träffa en människa, eller när det är fullt med fjärilar runt omkring sig, som man vet? Eller kan det vara så att man bara vet om det, utan att det ens är en fråga om det är kärlek eller inte. Jag har inte svaret och ingen jag frågat har kunnat ge mig en bra bild över hur kärlek ska kännas, kanske är det så att det inte finns något bra svar på vad kärlek är, utan det är upptill varenda individ om vad det är. Men hur ska jag någonsin veta om jag kan bli kär om jag inte vet hur kärlek känns? Är jag så cynisk och bitter att jag verkligen inte tror på kärleken till och med, eller är jag bara som alla andra och tycker att kärlek är när man bara känner att det är något speciellt med en människa? Dessutom, var är romantiken, har vi totalt gått bort oss igen under detta århundrade, under 2000-talet, där vi tycker att romantik är det där ragget på krogen som bjuder på en drink, eller är det så att vi egentligen vill ha en riktig middag, rosor och allt som egentligen känns väldigt klyschigt? Är det det som är romantik, jag vet inte. Jag får väl se hur det vidarutvecklar sig hos mig. Jag kan bli förälskad, men inte kär. Är det otur eller tur? Slipper jag få mitt hjärta krossat på riktigt? Eller...
xo xo
Ciao!
No comments:
Post a Comment