Tuvstarr.

Idag behöver jag skriva, det känner jag, jag har jättemycket i tankarna som måste bearbetas och jag måste få fason på. Jag kan inte gå ner mig så som jag gör. Utan jag måste resa mig, se det positiva i det som är negativt och inte fan vara så jävla labil som jag är. Det är inte okej för mig, men samtidigt måste jag få känna mig ledsen, nedstämd och sorgsen när jag är det. Jag ser det inte som ett nederlag att vara ledsen, snarare som en styrka att jag kan vara det idag. För att jag låter mig känna såsom jag gör. Samtidigt vill jag kunna vara glad och skratta åt livet och allt därtill, utan att jag tycker att det är dåligt av mig, hm, det är väldigt hårt att slänga upp sådana här saker svart på vitt, för man får en helt annan bild av vem man är när man skriver detta. Men jag ska aldrig ge upp, jag ska aldrig ge mig, för jag vet att jag är stark någonstans inombords. Det vet jag.

Jag somnar som en idiot igen, jag vet inte vad det beror på. Tankarna rusar genom huvudet då jag lägger det på kudden och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det bara maler på och jag kan inte lugna ner mig. Jag ligger där och vrider och vänder på mig ihopp om att hitta en bekväm plats i sängen, men inte fan finns den, det slutar med att jag somnar av utmattning över att jag inte kan sova. Sen sover jag bort hela dagen, så känns det iaf. Jag tror att skolan spökar i huvudet på mig och att jag inte vet vad som kommer hända där, utan jag bara måste ta det som det kommer. Känns lagom bra. Men vad gör man inte för att nå dit man vill? Jag tror jag har för höga krav på mig själv.

xo xo
Ciao!