Idag är en sådan där dag då man önskar att man hade någon som bara talade om för en att man är älskad, men jag känner mig bara i vägen när jag ska berätta för människor hur det ligger till. Det är inte lätt för någon just nu, så jag ligger lågt med mig själv och det jag bär på. Det kommer i sinom tid. Men jag ser inte fram emot torsdag alls, det känns bara så fel. Igen.
Jag kan enkelt säga som det är, men orden vill inte formas i min mun, eller bli något annat heller för den delen. Men jag har fått nog, jag orkar inte vräka ur mig mina innersta hemligheter för någon, jag orkar verkligen inte det. Jag vill inte berätta något mer. Jag står kvar oavsett hur stormen ser ut, så har det alltid varit, men vad skulle hända om jag klev ut ur mitt skal och var bara jag för en stund, skulle ni då tycka lika mycket om mig? För är man inte olika mot olika sorters människor? Det tror jag att man är. Man säger inte alltid allt som ska sägas till en person man gärna vill berätta för, utan man håller saker hemliga, på grund av olika skäl. Jag vet varför jag inte berättar för alla hur det ligger till med mig, jag skulle aldrig orka.
Nu ska jag snart göra mig i ordning, men jag orkar inte det heller, jag har tappat lusten till det. Måste jag? Ja, det måste jag, någon gång ska jag reda ut mig själv, inte sant?
På fredag åker jag upp till Gävle, det ska bli riktigt roligt, men frågan är hur kommer jag må efter torsdagen?
xo xo
Ciao!
No comments:
Post a Comment