Jag är inte på humör, mitt psyke klarar snart inte mer... Jag tror att jag lägger av att tänka just nu, det hjälper inte. Jag orkar inte ens sitta här, vill krypa ner under täcker och vakna när allt är över, för helt ärligt min kropp orkar inte mer, den gör verkligen inte det. Varför vet jag inte, men någon anledning finns det alltid. Jag är invirad i ståltråd och det gör ont, varenda steg jag tar gör ont, jag går på nålar, utan att veta varför. Men vem har sagt att livet ska vara lätt? Varför är jag inte benägen om att känna någon sorts kärlek alls, förutom till mina vänner och bröder. Det skulle hjälpa om brorsan kom hem nu, tror jag. Men han sover väl antagligen om jag skulle gissa...
På måndag ska jag se Sex and The City, vilket ska bli superkul, men jag kan inte le alls överhuvudtaget just nu, men att jag får träffa Kakan på måndag kommer göra att jag mår bättre, jag vet det. Jag mår överlag mycket bättre när jag träffar henne.
Ensamheten tränger sig in, sveper in mig och lämnar mig mitt i ingenstans och jag vet varken vägen in eller ut, vad som är framåt och vad som är bakåt, utan ser bara ödemark framför mina fötter, det är torrt och jag mår verkligen inte okej. Jag får se var detta slutar. Jag kommer ur det, jag lovar, det är bara en fråga om när det sker?
xo xo
Ciao!
No comments:
Post a Comment