Somehow I'll get through it and you won't even realize, Falling for your own disguise...

Varför tutar bilar efter mig när jag ser som mest tråkig och plain ut, som man bara kan bli? Varför tutar de, vinkar och hoppas på svar, när jag bara nonchalerar dem? Vad får de ut av att jag bara kastar en likgiltig blick mot dem och nästan bara har lust att rynka på näsan av avsmak.
Dessutom vad är det för snack som människor kommer upp till mig och säger att jag är svartskalle, även denna person kallade sig själv svartskalle. Jag tycker att det är förnedrande att bli kallad det och även om det inte var denna persons mening att vara oartig, men det första man gör när man träffar någon sådär, så kallar man inte den svartskalle, eller gör man det? Jag ser inte mig själv som en svartskalle, jag ser mig som en människa som har utländskt påbrå, men jag är född, uppvuxen och ledd av det svenska samhället. Var är jag svartskalle? Är det mitt hår, mina ögon? Min lite mörkare hy, eller vad är det? Är det min personlighet? Det tror jag inte. Jag beter mig inte som en invandrare i Sverige, så varför kallas jag svartskalle? Av en person som också har utländskt påbrå. Jag hänger inte riktigt med, men är det meningen att jag ska förstå allt? Vad gör mig till en svartskalle, kan någon förklara det för mig?

Snart börjar skolan och jag är taggad så det skriker om det, har så mycket jag vill sy och göra, men det saknas en del tyger hemma för att jag ska kunna göra vissa saker. Haha, säger hon som har över två flyttlådor hårt paketerade med tyger. Jag har ingenting hemma, så är det alltid och varenda gång jag går igenom lådorna så hittar jag ett tyg som jag exakt vet varför jag har det hemma, men jag har bara inte gjort något av det, ännu... Ibland kommer jag inte tillskott med vissa av mina saker och jag känner att det liksom brinner i knutarna just nu. Jag vill göra en massa kjolar och klänningar, det känner jag saknas i min garderob. Jag har en speciell klänning i åtanke och några speciella kjolar som jag definitivt skulle vilja göra nu, men var har jag mina tyger? Jo i de där jävla kartongerna och det är ett hejdundrande helvete att gå igenom dem, det ska ni veta. Så vad gör jag, jo jag väntar och hoppas att tyget bara ska hoppa upp av sig själv, haha! Men jag vet ju att det är jag som måste ner och leta. Så nu ska jag bannemig göra det också.

Imorgon ska jag träffa min psykolog för första gången på 5 veckor och det ska bli så otroligt skönt, äntligen får jag ventilera alla mina tankar om allt och inget och få lite vett inbankat i huvudet. Finally!

xo xo
Ciao!