Malmö, here I come!

Nu strax sticker jag till Arlanda för att åka till Malmö! Woho! Nu måste jag packa det sista och göra i ordning mig för snaart åker jag ;)

Ska bli så underbart att träffa alla där nere, party, party!

Jag uppdaterar när jag är där nere!
Idag är det förresten Valborg och den ska firas i Köpenhamn! :D

xo xo
Ciao!

If you can handle me, undress me...

Jag håller på att packa inför min resa till Malmö imorgon, WOHOO! Ska bli så skönt att komma bort från Sthlm ett tag och bara vara. Jag är mig själv i närvaron av Anna, så enkelt är det. Jag har inte så mycket att säga idag. Har haft en svacka på några dagar nu, totalt dränerad på allt som finns, men någonting håller kvar mig samtidigt som jag befinner mig på ett helt annat plan mentalt. Varför detta händer, ska jag försöka lista ut? Något jag borde ta upp med min psykolog kanske. Har hemläxor att göra också och de hjälper, mer än så vill jag inte berätta.

Madonnas album Hard Candy, blir bara bättre och bättre, låtar jag aldrig trodde jag skulle gilla, gillar jag. Madonna breaks the records igen och sätter nya trender hela tiden. Hennes singel "4 Minutes" med Justin, säger inget om skivan, utan är nästan som ett sidospår om man jämför med de andra. Det finns bara en låt jag verkligen inte har lärt mig att gilla och det är "Spanish Lesson", den känns ganska menlös i både text och beat. Min favorit är "Devil Wouldn't Recognize you", som är en ganska så lugn låt, men har en enorm text bakom sig, som bara Madonna kan. Man förstår sig lätt på vad hon menar med låten, eller jag gör det i alla fall. Hard Candy är här för att stanna och jag kan verkligen inte släppa att Madonna vågar göra saker som hon känner är rätt just nu, för henne. Utan några "I'm sorry for doing this" utan mer, fan jag gör detta och så får det bära eller brista. För mig bär det. Ingen kan mäta sig med the Queen of Pop, så enkelt är det.

xo xo
Ciao!

Even the devil wouldn't recognize you, but I do.

Om bara några dagar är jag nere hos Anna och firar Valborg och har a fucking blast, det vet jag att jag kommer ha, men tiden dit känns så lång. 2 dagar är alldeles för lång tid just nu och jag behöver komma bort från Sthlm snabbast möjligt och jag vill verkligen ner till Anna nu. Jag skulle känna mig mer bekväm då, än att sitta här och grubbla över allt möjligt. Men jag är inte personen som kommer ge upp, men kanske borde det vara dags att överlägga min situation lite hårdare än jag vanligen gör. För är jag inte bekväm i mina egna tankar och känslor, kan jag inte vara bekväm i något. Jag vet att det kommer att gå över, men jag vet inte när. En svacka har jag kanske nu, men jag vet att jag hämtar hem mig. Tack Yo för din kommentar, den betyder mycket när man ifrågasätter sig själv.

Kärleken vill jag personligen kväva inom mig själv just nu, jag är inte lagd för att vara en relationstyp, men om jag nu skulle vara det, vad skulle hända då. Varför vill jag bara ha de män jag inte kan få, de blir ouppnåliga och jag vet inte riktigt hur jag ska handskas med det som händer. Jag står i ett virrvarr av trådar och jag vet inte vilken jag ska dra i för att börja nysta garnet. Men som Madonna sjunger, inte ens djävulen skulle känna igen dig. Och ja, jag tänker på honom, en viss person som jag inte vet var jag har just nu. Never mind liksom, jag reser mig upp och gör det igen. Men jag undrar om det faktiskt är så att jag går tillbaka för att få slagen så att jag hamnar på golvet och jag vet att jag borde lämna, men att jag inte kan det. Varför ska jag göra det svårare än det är egentligen? Jag ska väl medge att jag bara väntar på nästa person som ska golva mig under fötterna och se till att jag hamnar i underläge igen. Jag orkar egentligen inte det, men låter det hända i alla fall. Varför ser jag ner på mig själv så grovt egentligen?

If I'm gonna go down I'm gonna do it with style. You won't hear me surrender, you won't hear me confess cause you've left me with nothing but I have worked with less. - Ani Difranco

xo xo
Ciao!

Losing faith makes a crime...

Genom ett susdrag, dras jag ner och vet inte riktigt var jag står någonstans. Något som liknar apati faller in i mig varje gång jag varit ute på krogen, märker jag. Jag blir helt tömd på alla känslor jag har inombords och stänger in mig i min lilla bubbla för att hoppas att jag ska komma ut helskinnad. Vilket jag oftast gör också. Tur har jag i alla fall när det gäller att kunna ta mig upp. Men varför händer detta? För att jag med ens har varit så känslofylld innan och nu är så dränerad. Jag önskar bara att jag fick något sorts andrum i allt detta, men jag får inte det.

Jag behöver tystnad och vänner runt omkring mig just nu. En vän skulle sitta fint.
Men vad gör man när man är ensam?

xoxo
Ciao!

Do you want some hard candy?

Idag är det Hootchy Kootchy, men jag är fortfarande hostig. Vilket i sin tur inte är roligt, men jag vill gå i alla fall. Jag har kul där och dessutom firar de sitt 2-års jubileum idag, det är också super roligt! Jag funderar på vad jag ska ha på mig och jag har några förslag, får se vilket det blir av dem, så att säga. Jag kan inte bara ta något hipp som happ, det kan jag aldrig göra. Jag betänker ganska ofta saker innan jag tar på mig dem. Därav vet jag vad jag ska framhäva och vad jag ska dölja. Jag borde åka in till stan idag, men jag orkar inte det. Det är en hatt som ska fixas till. Men jag orkar allvarligt talat inte.

Madonnas nya album är helt klart en succé och den kommer slå hårt i USA, med tanke på att det är Pharell, Timbaland och Timberlake som producerat. Helt ny Madonna helt enkelt. Och hon gör det med bravur, utan att be om ursäkt. Man må hata det, men man gör det inte. Det lägger sig på näthinnan och är där för att stanna. Som otagliga försök till att försöka kritisera Madonnas val av att göra den musik hon gör. Hon lyckas, men inte utan att verkligen kämpa för det. Diciplin är det hon eftersträvar och perfektion. Perfektion är det inte, men lysande kritik är vad hon får för Hard Candy. Låtarna har verkligen en effekt som godis kan ha, man vill ha mer.

xo xo
Ciao!

It's spring!

Idag har jag lite saker att göra, ska åka in till stan om tre timmar och gå runt lite där och jag hoppas innerligt att vädret håller i sig. Då ska jag minsann titta runt lite på stan och se lite i affärer och så. Jag hoppas innerligt att jag kan få mitt favorit isté idag också. Jag hoppas helt enkelt på en toppendag.

Mycket inom mig vill ut och jag känner att jag måste få utlopp för det, för jag vill inte ha det inombords. Men nog får jag väl få utlopp för saker. Mer vill jag inte säga.

Jag uppdaterar senare ikväll.

xo xo
Ciao!

If it tastes then it costs... a lot...

Idag är en till dag då jag vaknat tidigt och försökt somna om, men inte lyckats. Det är lönlöst, jag sover bara 8-9 timmar per natt, period. Det går endast att få mig att sova mer om jag sover jättelite ena natten, knappt något och sedan sover jag mycket dagen därpå. Annars 8-9 timmar, det är som om min kropp är inställd på att endast sova den tiden, inget mer, även om jag vill.
Igår satte jag mig vid overlocken och började göra i ordning klänningen som min kusin ska ha på sig, den kommer att bli enormt vacker bara jag får till den helt och hållet. Den ska vara perfekt, alla sömmar, allt. Den ska även sitta perfekt på henne, ska bli så kul att äntligen få visa upp att jag kan skapa för människor. Men smakar det, så kostar det.

Om en vecka är jag i Malmö vid det här laget och jag ligger antagligen och sover, då vi varit ute hela valborgsmässoafton. Haha, ska till Köpenhamn då, woho! Jag längtar som en galning, ni förstår inte hur skönt det är att komma bort från allt här uppe.

Nya avsnitt av Gossip Girl kommer nu, det är också jäkligt roligt, enda problemet är att man nu måste vänta en vecka i alla fall innan ett nytt avsnitt släpps. Men kul är det att titta på det.

xo xo
Ciao!

Frame the picture!

Idag har jag äntligen tagit mitt förnuft till fånga, eller hur man nu ska säga det och börjat på de kläder jag ska ha klara inom en månad. Var uppe klockan 06 i morse och har varit vaken ända sen dess. Nu är jag lagom trött. Men jag ser framemot att sätta mig vid overlocken och sy lite. Allt ska ju sedan tråklas ihop och göras det bästa utav. Vi får se hur det går, men nog fanken ska jag klara av det.

Idag fyller min bästa vän år, hon blir 22. Jag älskar henne! Hon är bland det bästa som hänt mig. Ville bara upplysa er om det. Hon är en riktigt bra människa. Genom vått och torrt.

Nu ska jag sätta mig vid overlocken och köra!

xo xo
Ciao!

Fashion is my Passion!

Idag har jag varit ute och köpt halsmedicin och liknande för att slippa den här jädra hostan någon gång. Jag letar efter de perfekta skorna just nu, men de tycks inte finnas. Jag vill ha ett par som är som sandaletter men som täcker fötterna, trenden fanns i höstas, men jag ville inte haka på den då, utan jag hakar på den nu, jag funderar på att börja modeblogga, det har jag sagt tidigare, men det är på senare tid som jag märkt att de tjejerna som säger sig kunna mode, inte alls verkar kunna det. Jag går igenom deras bloggar och blir totalt oinspirerad, det är väl meningen att man ska kunna hitta inspiration i dessa bloggar, men det enda jag ser är dålig stavning, ingen koll på kläder och absolut ingen som helst koll på vad som egentligen är inne och ute, därav kanske man ska börja modeblogga, men är det lika roligt, som att skriva dagligen i en blogg där allt inte behöver vara yta, utan även djup. Jag ser bara dessa tjejer som speglar av något de vill vara, men inte kan va. Man skulle lätt kunna tro att detta är avundsjuka, men så ligger det inte till. Dessa tjejer kan verkligen inget om mode. De tar bara det som finns i tidningar och lägger ihop lite saker som de tror är nästa stora trend.

För mig är mode något mer än bara yta, för mig är mode ett sett att presentera mig själv på. Genom kläder, skor och accesoarer, så visar jag upp för världen hur jag är som människa, en ganska färgstark individ om man tittar på mina kläder, det är inte bara svart som gäller längre, utan färg, mönster, tryck. En salig blandning som mitt psyke kokar ihop och som representerar mig för dagen.
Det är ganska intressant att min psykolog visste vem jag var på grund av min klädstil, när min dåvarande psykolog berättade om mig. Då visste hon vem jag var, bara när det gällde kläder. Det är intressant att jag faktiskt gör intryck på människor och att jag vet att de minns mig. För jag vågar. Jag ska verkligen leta reda på rätt sorts tyger nu och sy en maxi-dress, jag vill ha en så hemskt gärna, den får gärna vara i silke, har sett en jättefin hos Zara, men den är vit och den kan man inte sitta på gräs i under sommaren, hm, svårt det där. Det ska vara en färg man kan bära upp utan problem i gröngräset. Vi får väl se vad jag knopar ihop, något speciellt blir det i alla fall och ja, jag ska göra den så att den passar min byst. Det finns inget värre än kläder som inte passar i bysten.

Så jag kan väl prata om det när jag ändå skriver, varför har människor så svårt att ta reda på vad deras storlekar är, det handlar om att acceptera sin storlek och bära kläder efter den. Alla kroppar borde visas från deras bästa sida, det tycker jag, stora som små. Kläder ska ändå vara attraktiva och vackra på kroppen. Varför envisas då människor att bära kläder som inte är deras storlek, antingen sitter det för tight, eller för stort. För stort är okej om det är ett oversize plagg, annars tycker jag sällan att för stora kläder är snyggt. Men alla bär sina kläder av en anledning och varje människa har rätt till att bära de kläder den vill ha på sig. Men vissa saker kan jag tycka ser anskrämliga ut, när jag går runt på stan eller ser på bilder.

Ett tips till er som nätshoppar, ser inte plagget ut att sitta bra på modellen, så kommer det troligtvis inte sitta bra på er. För om modellen själv inte kan bära upp plagget, då är det något som är riktigt fel. Sen ska man inte alltid räkna med att plagget som sitter bra på modellen sitter bra på dig heller. Det är en hel lektion bakom nätshopping, som man ska lära sig innan man köper något. Ibland så är kanske den där klänningen som ser så gudomlig ut på bild, inte så gudomlig i verkligheten. Jag har sett det.

xo xo
Ciao!

Why are you jumping in that speed?

Jag känner ända ner i tårna att det är dags att göra något åt min egna situation som jag satt mig själv i, men jag vet inte riktigt hur jag ska lösa problemen som uppstår, jag ska söka skolor till hösten, nu börjar mitt riktiga liv, det jag väntat så länge på att börja. Visst jag kommer få tampas med en hel del och jag har väldigt mycket kvar inom mig innan jag är klar, men någonstans måste jag väl ändå sätta ner en fot och inse att det är så här det ligger till och inte kompromissa längre i mina situationer, utan låta mig själv växa, lära mig av mina misstag och sedan göra det bästa av situationen. Man kan inte ändra något om man själv inte ger sig fan på att ändra den.

Och några andra saker jag inte gillar just nu, Jorja Fox har som sagt hoppat av CSI, vilket är beklagligt tycker jag och nu hoppar även Gary Dourdan av, han som spelar Warrick, en person som är en av mina favoriter, varför gör de inte bara 10 säsonger och sedan lägger ner serien, ist för att skådespelarna ska hoppa av. Det händer tydligen jättemycket i våldsamma kriminalserier, regeln gäller självklart inte alla serier, men många där våldet är väldigt påträngande har skådespelare hoppas av. Se bara på Criminal Minds och nu CSI och innan har även det hänt i andra serier, vilket jag definitivt tror. Men varför? För att våld föder våld? Vi som ser detta, vet att allt inte är verkligt, det är fiktion, det finns till och med saker som inte stämmer med verkligheten? Varför hoppar då skådespelarna av? De kommer förknippas med den roll de spelat under lång tid framåt. Det går att se på serier som lagts ner och där skådespelarna försökt sig på en karriär efteråt.

xo xo
Ciao!

I've got my inspiration back, again.

Jag är full av känslor idag, men ändå så tom på dem. Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva, behöver prata med någon för att känna att jag finns, annars går det inte. Jag saknar ihjäl mig efter vissa människor och jag har tusen saker att ta itu med just nu.

Jag kan säga att jag fått tillbaka inspirationen till att göra saker, så jag har börjar på att skissa på kläder som jag kan tänkas ha och göra, det är innerligt spännande när fantasin inte har några gränser, utan det enda som sätter stopp är just nu du själv, för fantasin till att göra kläder är oändlig, till att göra saker överhuvutaget är oändligt. Nu vill jag börja igen och inget ska få ta ner mig denna gång, så enkelt är det. Jag ska bli något, för min egna skull, min egna vilja, ingen annans.
Och kan jag genom det hjälpa människor så kommer jag att göra mitt bästa.

xo xo
Ciao!

Framtid.

Jag är vägen,
vägen ett med mig
i ett ändlöst trevande efter en hand,
av tröst

Lindar jag in mig i silke,
som nuddar min hud,
mitt skira ansikte
Som ni brutalt misshandlade,
i tron om att jag skulle resa mig igen

Och jag är vägen,
vägen är ett med mig

Aldrig har framtiden känts så
-avlägsen

© Anna Nyberg Hassan - Reza 2008

Beyond the horizon, where the place we lived when we were young...

En av de bästa låtarna Pink Floyd gjort.

Uppdaterar senare. Denna låten symboliserar mig idag, men jag tror inte att ni förstår innebörden för mig.

How much unjustice can we take?

Varför blir vi så skärrade av att en man dödar en tioårig liten flicka i Sverige, när det dör miljontals barn i Afrika, varenda dag? Vad gör det oss till att vi tycker att denna lilla flicka förtjänar ett ljus mer än alla andra barn i denna värld? Visst kan vi tycka att det är fel att ha ihjäl en liten flicka som är helt försvarslös mot den som angriper henne, men varför reagerar vi inte vid det faktum att om bara några år kommer mer än 12 miljoner barn i Afrika vara föräldralösa och vi tänker bara på dem lite då och då och inte att det faktiskt är människor som det handlar om. Vad fan tänker vi svenskar med egentligen?

När något händer här i yttepyttiga lilla Sverige, blir det rabalder och ramaskri, men när det dör 1 barn i sekunden i andra delar av världen, rynkar vi inte ens på näsan. Är det så att vi tycker att det är okej att det dör så pass många barn varenda dag, för vi är vana vid det? Och att ett tioårigt barn i Sverige som dör, helt plötsligt känns så påtagande nära. Att hej, det kan faktiskt hända oss också. Varför reagerar vi bara då och inte över betydligt större saker?

Jag tror att det är så att när vi själva drabbas av något som kan vara så pass påtagligt nära en själv, då reagerar man, men annars reagerar man inte överhuvudtaget. För det händer inte mig. Jag kommer inte bli våldtagen när jag går hem mitt i natten från bussen, jag kommer inte bli misshandlad till döds när jag är ute på stan, för sånt händer inte mig, det händer bara andra. Men aldrig MIG. Tänker vi inte så?

Visst är det så att det är en tragedi att denna tioåriga lilla flicka har dött, men när ska Sverige vakna och se att detta faktiskt existerar och att vi inte kan vända ryggen till längre. Utan nu utsätts vi för fakta. Varför ska det till att en liten flicka ska behöva dö för att vi ska tända ett ljus. Jag tänder inte ett ljus bara för denna lilla tioåriga flicka, utan för alla världens människor som utsätts för orättsvisor varenda dag. Dem tänder jag ett ljus för. Annars nej, ni må tycka att jag är okänslig, men jag tänker inte bara på yttepyttiga lilla Sverige, jag tänker på världen. Och kanske är det dags att vi gör något åt den situationen vi befinner oss i?

Is this it? Have I made up my mind about myself?

Okej, igår hamnade jag i en svacka, en riktig sådan. En där jag inte visste var jag skulle ta vägen, eller vad jag skulle göra, för att ta mig ur den. Det är inte alltid lätt när vågor av tankar sköljer över en som om de inte visste bättre, utan man står där handlingsförlamad och varken vet vad upp eller ner är, utan det bara är. Jag tycker inte om att hamna i situationer som jag inte har kontroll över. Men jag tar mig ur det som jag alltid gör, annars skulle jag gett upp för längesen, men jag har aldrig gett upp och kommer nog aldrig heller göra det.

Men nu ska jag sätta igång och klippa ut kläder och göra mönster till min brorsas student. Då ska iaf tre klänningar vara färdiga och jag vet exakt hur jag vill ha dem, inte på något annat sätt, precis som jag föreställt mig dem, men det blir aldrig som man tänkt sig, utan det blir alltid någon skavank här eller där, men jag är perfektionist och jag vill bevisa för mig själv att jag fortfarande kan, inget annat. För min egna skull, ska jag bevisa att jävlar jag kan faktiskt. Så nu ska sommarkläderna sys och jag ska göra iordning det som jag verkligen vill ha. Så idag börjar jag med att klippa ut delarna till en klänning som inte jag ska ha, utan en annan person och den måste bli så jävla bra som jag bara kan göra den. Så enkelt är det och bara jag tror på mig själv så kommer den att bli bra, varför tror jag då inte på mig själv? Vad får mig att tveka? Varför är jag svag när det gäller detta, när jag vet att jag egentligen kan. Nu får det vara nog med att tycka att jag inte kan, för kan kan jag. Så enkelt är det.

Jag är förresten ganska sjuk just nu, riktigt jävla förkyld och mossig i huvudet och inte gillar jag det, jag hatar att vara sjuk, så jag kanske borde åka till doktorn och kolla upp detta. Om det inte är bättre på måndag kollar jag upp detta. Men med medicinerna jag har hemma borde det bli bättre.

xo xo
Ciao!

Kill the lights, honey, just kill the lights...

Jag har gått och blivit dunderförkyld och är helt mossig i huvudet, allt jag vill är att sova bort detta. Men så funkar det självklart inte. Utan man går upp på morgonen, lite sjukare än innan och därigenom inser man att man borde ringa sin läkare så att man fick någon medicin mot detta, eller kolla upp allt. Jag ska nog göra en kontroll snart igen, för jag mår inte riktigt okej, är tröttare än vanligt och ändå sover jag mycket mot vad jag borde. Så jag kanske borde kolla upp allt. Det kanske kan kallas sjukdom men men, jag ska väl kolla upp det och se vad som händer. Det är säkert bara en vanlig förkylning, det brukar det vara. Men man kanske borde kolla upp det i alla fall.

Jag har börjat med att ifrågasätta mig själv ganska hårt, varför har jag de tankar jag har om mig själv och varför låter jag trycka ner mig själv i skiten hela tiden och aldrig lär mig att ta åt mig av att människor faktiskt tycker att jag är bra som människa och att jag kanske möjligen är vacker. Men jag är inte vacker, det är bara en illusion av smink och rätt kläder som gör att jag ser bra ut, inget annat. Det är så jag ser mig själv, bara ett skal av som egentligen borde finnas där. Jag vill fylla på mig själv med färgstarka känslor och vara den självsäkra människan, folk verkar se mig som. Henne ser inte jag och jag undrar om jag någonsin kommer få se henne. För är jag inte rädd för mig själv, när det kommer till de bitarna. Imorgon är en ny dag och början på något som kanske kan bli mitt nya liv, ett hälsosammare liv, en livstil som jag vet många eftersträvar. Jag vill må bra i mig själv, men jag gör det inte. Jag trivs inte i mig själv, tyvärr. Men jag försöker ändra på det.

xo xo
Ciao!

Yes, I saw it with my own two eyes...

Jag sover konstigt, har konstiga drömmar som går in i verkligheten och gör mig förvirrad. Det är inte hemska drömmar, men de är obehagliga. Då jag inte vet om det händer eller inte. Varför spelar mitt psyke sådana spratt med mig? Jag vill leva ett helt normalt liv, men det tycks vara nästintill omöjligt om man säger så. Inte för att något egentligen är omöjligt, men jag vet inte var jag ska börja eller var jag ska sluta, utan det är mer ett trevande i mörker om var jag ska ta vägen. Imorgon ska jag till min psykolog och det känns bra, då får jag prata om allt som hänt sen jag sist var där. Hm, var ska jag egentligen börja. Det är så mycket jag måste få ur mig.

Jag längtar som en galning tills den 30:e, då jag åker till Anna och får träffa alla underbara människor och inte bara vara ensam hela dagarna. För det tär på mig. Jag går ut och röker, försöker få i mig mat som inte vill ätas och så mår jag jävligt illa. När ska det vända för mig? Jag undrar bara. Jag vill även prata med en person men det verkar ganska så svårt just nu.

Nej, nu ska vi muntra upp oss själva, men jag vet inte om jag kan det. Allt vävs ihop till en ihoptrasslad verklighet som jag inte känner igen. Och det enda jag tänker är, inte nu igen.

xo xo
Ciao!

Sometimes I just feel lonely...

Idag fyller min minsta bror 14 år, så det var bara att gå upp tidigt och gratta honom. Det var tårta och lite sånt också. Det var faktiskt roligt, men jag vet fortfarande inte vad jag ska ge honom i present. Men det kommer. Senare idag ska vi fira lite mer, hehe!

Den 30:e åker jag ner till Anna i Malmö, ska bli så jävulskt kul! Hihi, min älskAnna och jag. Ska bli så jäkla nice att träffa alla också då. WOHOO! Party, party, party! Så enkelt blir det i 4 dagar. Mycket att se och göra, i alla fall. Hehe! Jag kommer ha så jävla kul! Ska skriva till några på facebook och tala om att jag kommer ner och se till att de kommer på Annas Girls Night, hehe! Gryymt!

Annars så vet jag inte var jag står någonstans, jag är lite rotlös och vet inte hur jag ska lösa problemen som kommer nu, men det löser sig, som man brukar säga. Ändå känns allting inte helt okej, men men, jag orkar allvarligt inte tala om för alla hur jag känner eller hur jag mår, men att jag snart åker bort, glädjer mig. Ska ha helt underbara dagar helt enkelt. Så ligger det till.
Men kan man verkligen kämpa för något som en annan person inte tycker är värt att kämpa för. Han log visserligen när jag sa att jag inte ger mig i första taget och ja, vi ska prata, men nu är det upp till honom, inte mig. Jag tänker inte ringa.

xo xo
Ciao!

All I want is to party all the time, party all the time!

Igår var jag som sagt på studentskiva och jag hade totalt glömt bort hur det var, men jag hade så jävla kul. Höll tal för brorsan, som tydligen alla uppskattade, till och med föräldrarna. Jag blev lite skakis, det var längesen jag stod upp och pratade för 130 personer, om jag någonsin pratat inför så många, men jag skrev ihop en liten dikt som jag läste upp. Brorsan gillade den också, haha! Så jag fick en kram av honom, men det roligaste var nog när jag presenterade mig som brorsan syrra, haha, fan vilket vrål det gick genom de små pojkarna då. Ja de är ju bara 18-19 år grabbarna. Nåväl, jag dansade, minglade och hade det jävligt kul!
Och, ja, människor raggade på mig, hahahahaha!

Snart ska jag och hälsa på älskAnna i Malmö <3 Hur värt som helst, ska bli sagolikt kul, girls night blir det ju, och fan då blir det party om man säger så. Haha! Så jävla klockrent! Sen vill jag åka upp till Gävle och hälsa på dem där... Hihi! Ska bara lösa lite saker först.

Nu ska jag duscha och göra iordning lite i mitt rum, måste få det snyggt, känner jag!

xo xo
Ciao!

Heaven and Hell!

Idag har jag verkligen inte tid att skriva, ska iväg om ca 30 minuter och gå på studentskiva, som min brorsa har. Haha! Jag ska hålla tal för honom, hahahaha! Jag hoppas att han inte hatar mig efter det ;)

Nu ska jag fortsätta göra mig iordning och sedan ska jag parta hela natten och hjälpa dem att riva ner allt senare.

Just det, studentskivans tema är Heaven and Hell, gissa vad jag ska vara ;) Sofistikerad ska jag iaf vara :P

xo xo
Ciao!

Let's joy the joyride...

Idag har jag inte så mycket att säga, så jag låter bli. Men jag är lite förvirrad över var vi två står någonstans, faktiskt. Jag vill gärna veta, men jag gillar honom. Det gör jag verkligen. Detta är inget som kommer att gå över på någon dag, det här är något som har kommit för att stanna. Att se hans leende, det gör mig varm. Jag tycker verkligen om honom.

Så ska jag ge mig ut på en resa som kommer bli turbulent eller ska jag inte göra det? Jag får se, jag tar det lugnt, det gör jag nu. Nu är det upp till honom. Men jag är ingen människa han ska kunna leka med.

xo xo
Ciao!

I will overcome, knowing that I'm not the only one...

Jag är ganska så peppad idag, ska till tillskärarakademin och kolla, det ska verkligen bli jätteroligt. Men jag får se vad som kommer hända i höst, jag vet att jag ska plugga mode, men på vilken skola. Jag ska inte plugga på Beckmans ännu, utan på tillskärarakademin eller modeskolan och gå ett riktigt basår, för att sedan söka mig vidare. Det är väl något bra ändå att jag börjar.

Något knager, biter och svider inombords, jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men jag vill inse att det bara är en känsla jag har och inget annat. Ändå känns det som om jag låter känslorna välla över mig och jag blir stum och vet inte riktigt vad jag ska göra. Det jag vanligen skulle göra, skulle vara att försöka bli kvitt ångesten som ligger inom mig genom att handla något, men jag tänker inte göra det idag. Idag tänker jag stå emot allt mitt huvud talar om för mig att göra och bara vara, låta mig själv känna och tänka, men samtidigt inse att det bara är tankar och känslor inget annat, hur svårt det än är. Men det som inte dödar, det härdar.

Jag orkar inte skriva mer idag, det jag vill berätta håller jag för mig själv.

xo xo
Ciao!

When the confusion is to real, what do you do then honey?

Vad gör man när förvirringen är total och man dras ned av att inte veta, utan man står där oförstående inför det faktum att något faktiskt har hänt. Men nej, jag ska inte dra ner mig själv över något som jag över analyserar igen, jag orkar allvarligt talat inte det.

Idag läste jag om några papper jag hade i hemläxa, men jag blev inte vidare klok även fast jag läste om dem, men det sjunker nog in så småningom. Men om man kan styra sina tankar, kan man då styra hela sig själv? Går det att vara någon människa utan sina tankar, för vem är jag om jag inte tänker? Och om jag slutar tänka på det sättet jag tänker, kommer inte min bild av världen bli helt annorlunda då? Det skrämmer mig lite, ska jag lämna den bild jag har mig själv och världen och kliva in i en helt okänd värld, som jag inte har någon aning om hur det egentligen är. Men hur fungerar saker egentligen, jag får inte vara rädd för att tänka, det får man göra. Det enda man ska tänka på att tankar är bara tankar och känslor är bara känslor. Så om jag utgår från att det bara är känslor och tankar och gör dem konkreta och inte abstrakta så de kan skölja över mig, borde jag inte då få en något annorlunda bild av mig själv?

Som vanligt i vanlig ordning kikade jag in i Täby C idag och fann ingenting, ingenting som jag vill ha iaf, det fanns mycket, men jag hittade inget som jag tänkte oh jävlar vad jag vill ha det där och någon sorts bekväm känsla infann sig hos mig. Den är jag inte van vid, men jag hoppas att jag kan känna så i fortsättningen, så jag slipper känna att jag alltid måste handla något. Det vore nog ganska så bra, det tror jag...

Jag saknar min Anna (i Malmö) som satan just nu, skulle mest av allt vilja åka ner och kolla på SATC och bara vara ett tag, för att slippa en massa strul här uppe, men jag tänker inte rymma från mina problem, det har aldrig gått. Imorgon är en annan dag och hur den blir, det vet jag inte...

xo xo
Ciao!

Bad girl drunk by six, kisses someone elses lips...

Idag är jag mer upp och nervänd än vanligt, jag förstår inte vad som flugit i mig. Något konstigt i alla fall. Jag vet bara att jag saknar och det blir inte lättare, är det så att jag bara vill ha det jag inte kan få? Eller är det hur uppmixad jag är av känslor gentemot honom som gör att jag känner såhär? Jag kan inte hjälpa mig själv med att undra vad exakt var det som gick fel? Eller gick egentligen inget fel utan det bara blev som det blev, jag har inte svaren och jag kommer nog aldrig att få dem. Varför söker jag någon sorts bekräftelse som jag måste få från mig själv och inte genom andra. Dags att bekräfta sig själv lite mer kanske, genom att säga till sig själv varje gång man tittar i spegeln att man är okej, det kanske vore en början? Vad vet jag egentligen?

Jag vet att jag saknar mina vänner jättemycket just nu också, så snart måste jag åka ner till Malmö för att hälsa på några av dem. Jag saknar er.
Nu väntar jag med spänning på madonnas nya album som kommer om några veckor, hehe, då blir det åka av! Men först måste jag styra upp lite saker.

xo xo
Ciao!

The Moscow Catsuit...

Dekadance Evolution.
Kläder: Breathless
Copyright: Dekadance

You think you're so clever and classless and free...

Idag har jag tänkt på en del saker, hur man prioriterar män framför vänner, vänner framför män och vice versa. Om man prioriterar en man framför sina vänner, är man en dålig vän och prioriterar man inte mannen ifråga, så kan det bli problem med denne person också. Det gäller hela tiden att hitta en balansgång mellan hur man ska prioritera och hur man ska vara. Det är en tunn linje mellan att vara för på och höra av sig lagom mycket, i denna värld vi lever i nu, är det så att kvinnor ska höra av sig till män lika mycket som män hör av sig till kvinnor? Eller ska man vara gammaldags och bara låta männen ifråga höra av sig, för att det är så det ska vara? Är det så, lever vi i ett samhälle där man betraktar detta på ett sådant gammalmodigt sätt att det är männen som ska uppvakta kvinnan och kvinnan ska inte överhuvudtaget ta några initiativ, jag vill inte leva där. Kvinnor ska väl kunna höra av sig lika mycket som en man gör, utan att en man ska bli rädd för det?

Och romantiken, var är den? Den verkar vara bortblåst igen, jag känner ingen romantik här, det känns som om vi lever våra liv efter helt andra regler. VI går ut på krogen, träffar någon, har sex, dejtar lite och sedan är man hipp som happ kär. Vad har fått oss att fungera så, tror vi att romantiken är död, så är den kanske död. Jag säger inte att vi ska tillbaka i tiden, jag säger bara att vi behöver mer omtanke och romantik och kärlek i våra liv, inte bara det vanliga ragget på krogen. Men vi kanske får nöja oss med det så länge? Men kan det inte vara så att det kanske ligger lite hos oss tjejer också att vi har blivit mer frispråkiga, vi tar för oss mer och vi är inte rädda för att ta det vi vill ha. Det gillar jag, riktigt mycket, men jag vill ändå ha romantik i mitt liv, det saknas just nu. Nu räcker det för idag...

xo xo
Ciao!

Why does is still ache?

Jag är inte på humör idag, jag är trött så det skriker om det och vill bara sova, men jag ska kanske träffa F och titta på film. Det skulle vara trevligt! Idag är visserligen inte någon bra dag överhuvudtaget, fan, ungefär. Varför gör det fortfarande ont?

Jag fick enormt mycket komplimanger igår för min outfit så det skriker om det. Jag är nöjd med den outfiten, så är det. Dekadance var skitkul, det var det!

Jag skriver imorgon, när jag är pigg och mår bättre.

xo xo
Ciao!

Do you want to Dekadance?

Idag är jag seg som tusan >.< Jag orkar egentligen inte gå på Dekadance, utan vill umgås med Anna och brudarna! Så det så. De är sjukt roliga de brudarna alltså, i like them!
Men jag ska till Dekadance en stund iaf, men jag vet inte om jag orkar med någon förfest, är alldeles för trött för det, haha! Blev sent i natt, haha...

Nåväl, jag saknar och jag gillar det inte. Det är inte okej.

xo xo
Ciao!

When you're going from bad to worse...

Jag har tappat bort en del av mig, en del som jag finner viktig hos mig och som jag inte vill förlora, men jag håller på att göra det ändå. Vad är det som händer med mig, är den stora livsfrågan jag ställer mig just nu. Jag står och vet inte riktigt hur jag ska hantera mig själv i situationer som händer, jag är fullt upptagen av att försöka inse vad som händer med mig och varför jag beter mig som jag gör. Jag letar igen, efter den där lilla glöden som får mig att vilja. Tyvärr verkar den vara bortblåst och jag vet inte hur jag ska få tillbaka den. Jag vet vanligtvis vad jag vill och det borde jag veta nu också, men istället står jag lamslagen inför det faktum att jag inte vet. Men inte fan ska jag ge upp, jag är inte den människan.

Något jag vill göra är att sy det där jag tänkt att sy över en vecka nu, men jag ids inte till att göra det, dels för att jag måste ner i mina lådor och leta efter massa tyger och visst kommer det bli så att jag kommer skratta när jag ser vissa tyger och undra varför jag har dem, för jag vet inte ens vilka tyger jag har, men jag har en del och nu vill jag sy sommarkläder, helst i silke, men silke är svårt att få tag på, men jag vill åka till Indien eller Thailand och handla hem silke, riktigt fint silke. Jag är väldigt mycket för naturfiber just nu, inte polyester, haha! Jag vill ha tyg som följer kroppen mjukt och vackert och man verkligen kan se hur en kropp ser ut, man framhäver vissa saker, döljer andra, det gäller bara att veta knepen.

xo xo
Ciao!

But you're uninvited...

Idag är jag en tom blank sida som måste fyllas på med färg, för idag är jag inte färgstark, jag är inte speciellt stark idag, utan en sida av mig verkar komma fram som jag inte är van vid, egentligen vill jag inte prata om det, ännu mindre skriva om det. Men jag måste få utlopp för mina känslor och inte trycka in dem och detta verkar vara det enda sättet, eller att köpa kläder. Just nu letar jag efter ett väldigt specifikt plagg, som jag inte tycks hitta överhuvudtaget, det finns inte i de färgerna jag vill ha, det finns inget sådant plagg som jag vill ha, med de exakt rätta färgerna. Så det blir till att sy ett plagg som passar.

Jag vill få utlopp för alla mina idéer, så nu åker nog overlock maskinen fram och alla mina tyger likaså, måste gå igenom allihoppa och lägga dem efter hur jag vill ha dem, samt även sy om en hel del saker, det är alltid lika kul att inse att man måste sy om ett plagg som man lagt ner mycket tid på. Nog om det.

Jag tror att jag börjar bli sjuk, är helt virrig i huvudet och vet inte riktigt hur jag ska skriva meningar eller för den delen hålla en bra konversation med mig själv, för det är det jag måste göra, hålla en konversation med mig själv. Detta blir bara förvirrande, jag återkommer när jag inte är lika förvirrad i mig själv.

xo xo
Ciao!

What goes around, comes around, don't you think that I already know that?

Jag ska fanimig inte ge upp nu, det tjänar jag väl ingenting på, eller gör jag det? Ska jag foga mig, eller ska jag fortsätta stå upp för mig själv nu för första gången och inte ta skiten? Jag vet inte, men jag fungerar inte tillsammans med män just nu, inte alls. Jag ska bara hålla mig borta från män, tills jag kommer på fötter på riktigt, inte så att jag står med ena foten på plattformen och den andra utanför, det fungerar inte längre, i ärlighetens namn. Jag ska läsa en bok som heter: "Remind me again why I need a man..." Den ska läsas och jag ska bannemig hitta någon anledning till varför jag inte behöver en man, that's it.

Ikväll ska jag hem till en vän och kolla på film och ha det allmänt trevligt, imorgon ska jag börja klippa ut sömnadsdelar till ett plagg och gå igenom alla mina tyger och försöka få ordning på mitt rum, haha! Det kommer aldrig gå, jag behöver en egen lägenhet och jag ska söka lägenheter till hösten, visserligen kommer jag att plugga till hösten så jag kan bo hemma då, men jag ska börja söka och då sparkar livet verkligen igång. I höst ska jag börja min resa, utan att se tillbaka, våga misslyckas och se till att jag ändå kommer ut på andra sidan helskinnad, hm. Vi får se hur det går, men jag har bestämt mig för att lyckas, så kommer jag göra det. Människor har sagt till mig att jag kan ta mig exakt dit jag vill, bara jag är villig att betala och kämpa för det, så vad väntar jag på? Att jorden ska sluta snurra, att jag ska få allt serverat? När jag vet att man inte får något i detta liv gratis, alls.

Just nu skulle jag vilja ge en känga till karlar där ute som beter sig på vissa olika sätt, som inte är män. Jag vill ha en riktig man som inte är rädd för saker. Men tydligen hittar jag bara män som är rädda för, ja, vad tänker jag inte ta upp, men jag ska ju inte behöva en man, kanske tillfälligt, men inget annat. Varför ska jag gänga upp mig nu, jag har ett helt liv framför mig för att gänga upp mig på någon och träffa intressanta människor och ha det jävligt kul! Varför ska jag då vara så gammal i sinnet att jag är mer mogen än vad vissa människor som är äldre än mig är? Är det ett faktum att det är så, eller är det bara en känsla? Men men, enough about that.

xo xo
Ciao!

April, you fools...

Snart, hoppas jag att livet återgår till det normala, men jag tror inte det, av specifika anledningar. Människor är socialt inkompetenta, eller många av dem iaf. De har ingen aning om vad männsklig medkänsla innebär och om detta är sättet jag kommer lära mig hur jag ska undvika människor som är socialt inkompetenta så är det så. Idag är det första april och jag har inte hört en enda rolig sak en så länge, ingen har lurat mig och jag tror inte att någon kommer lyckas lura mig, haha!
Första april är till för skämtens dag, men jag har inget att skämta eller lura någon med. Jag funderar starkt, men jag kommer inte på något.

Jag märker dag för dag att något inte riktigt är som det var förut, jag förändras och jag växer, kanske växer jag lite för mycket just nu, men jag vet inte. Människor har en förmåga att verka stanna upp och se efter när de växer, men jag gör det inte, jag vägrar stanna, ser aldrig bakåt (eller försöker att aldrig se bakåt) och jag lyckas då och då att se till att skaka av mig saker, men inte allt, långt ifrån allt. Jag funderar på en sak, som jag ska fortsätta fundera på och se om jag kan göra något åt det eller inte. För om det funkar kommer jag ändra min livsstil ganska drastiskt. Det vet jag.

Idag ska jag äntligen få träffa min psykolog och det ska bli skönt, måste styra upp lite saker också, som en reunion med tjejerna från klassen, det ska jag försöka, nu har jag skrivit det här med så nu kommer jag inte undan, haha! Så nu ska jag fixa i ordning en massa saker och se till att de kommer i hamn. Annars händer inte så mycket, mitt liv kommer komma igång på riktigt och jag tänker inte stanna upp för att tänka efter eller ångra saker, utan nu ska jag ut och leva livet, det är för kort för att inte njutas av.

xo xo
Ciao!