Friday, October 03, 2008

I hear you call my name, And it feels like home, Just like a prayer you know I'll take you there...

Idag på lektionen, fick jag panik, jag kunde inte andas och blev helt virrig, jag vet inte vad som händer mig just nu. Jag är så totalt förvirrad i mig själv att jag inte vet vad som är ut och in, eller bak och fram. Jag vet bara att föreställningen måste fortsätta, det ska jag se till att den gör. Jag måste bevisa att jag kan stå på egna ben och att jag verkligen vill detta. För är inte det här, det jag vill? Drömmer jag inte en dag om att bli någon att räkna med? Jag vet knappt vem jag är, men jag står inte längre och darrar. Jag känner igen det här, det är samma känsla som innan och jag står inte rädd längre, en insikt om att saker blir bättre kanske? En smula förnuft har möjligen greppat tag i mig och jag känner att jag kanske inte ska stå och darra som jag gjorde innan i stormen. Men ångesten är påtaglig, jag känner den inuti mig. Men det går över.


Idag såg jag en film när jag kom hem, Into The Wild, en film jag varmt rekommenderar alla att se. Hur en människa försöker ändra sitt liv genom att gå igenom en resa rent själsligt, för att finna var han är lyckligast. Den var tuff, jag blev ledsen, jag blev glad, jag kände något för filmen och det känns verkligen bra. Det är ingen film du sätter på om du vill vara munter utan en mer allvarsam film som får en att tänka, vilket är bra. Kan man bli fri från samhället, den frågan ställer jag nu? Kan du bli fri från krav? Och blir inte saker bara det du gör dem till?

xo xo
Ciao!

1 comment:

Anna said...

anna, vi ska äta bullar.
det är mycket som händer kring dig nu, och då är det inte konstigt att ångesten gör sig så starkt påmind. men du måste våga lita fullt ut på din styrka. du är så mycket starkare än du verkar tro nu hjärtat. du vet var jag finns <3