My Name Burned In Your Skin, I Am Your Nasty Sin, The Beast That Lives Within...

Ibland behöver man endast en enda liten sak för att man ska dra sig själv ur situationerna som händer runt omkring en. I mitt fall behövdes det ett större sak, jag var tvungen att dra ett bottennapp för att inse att det var fel väg, just då, jag valde, att bortse från hur man mår och känner idag, är enormt fel. Man måste få känna allt som man vill känna för att fungera som människa, annars trycker du undan det och du står där utbrännd och sårad på köpet. Hur högt är priset som man ska betala för att komma dit man vill? Handlar det endast om att vilja och att ha en envishet som aldrig släcks, inte ens för en storm? Kan vi förväntas att vara på topp hela tiden? Eller vad är det som får oss att fortsätta när det blir tufft?


Jag har upptäckt, tyvärr, den där biten igen, då man inser att köpa saker är gudomligt och att det inte skadar dig för stunden, då men senare, skadar det enormt. Hur gör man? Jag har absolut ingen aning om hur man stoppar sig själv när det kommer till shopping. Det finns inget nej i mitt huvud, jag kan inte förstå hur människor kan vara så diciplinerade att de säger nej. Jag behöver veta. För, när det kommer till mig, så måste jag förlora all lust till allting för att sluta shoppa. Men när räcker det? Är det så att man måste komma till det där förbannade svaret, att nej, du blir inte lycklig av att köpa det där. Men för mig är det tvärtom, jag njuter i manin av att köpa, jag bryr mig inte, inget kan skada mig. Tror jag...


xo xo
Ciao!

You're looking for somewhere to belong, You're standing all alone for someone to guide you on your way , Now and Forever...

När det kommer ner till en sak, när du verkligen inser att du har för mycket att förlora på att inte göra det du drömmer om, du vet att du måste kämpa för att få det och även om du inser att du kommer bli blåslagen och ha skrubbsår på knän och händer, hur långt är du beredd att gå? Jag har aldrig varit mycket för nyårslöften och att hålla dem, men jag känner att en stor del av mig vill ändras, är det då bra att sätta upp några löften som du vet är realistiska och att du kommer klara dem? Jag tror stenhårt på det. Jag har aldrig lagt mig ner och sett mig själv som en slagen människa, så varför i hela världens namn skulle jag lägga av nu? Tyvärr, vet man aldrig vad livet har att bringa med sig när väl saker händer. Man måste våga förlora på att vinna, för annars har du inte försökt. Mycket handlar om mental tankegång, vilket perspektiv du har på saken och hur du tacklar det som kommer.


I natt när jag läste ELLE så hittade jag en artikel om mode, inte en bra sådan. Jag blev lite svagare i knäna och visste inte riktigt vad jag hade att förvänta mig. Ska jag ge mig in i en industri som tvingar människor att konstant vara kreativa, pga en konsumtion hos kollektionskedjorna, där de rent av kopierar designers plagg. Att sedan läsa att det nästintill är omöjligt att starta ett eget modehus, vad gör man då? Min dröm är att klä människor, i det jag vill visa upp, men det kanske aldrig blir genom ett eget modehus, utan på ett helt annat plan. Nej, jag har inga planer på att bli en "personal shopper", det är fel tycker jag. En person ska kunna sig själv så pass väl att den inte behöver det å andra sidan, det behövs människor som säger till oss vad vi ska köpa, titta bara på alla tidningar. Saken är som sådan att jag i princip aldrig går efter vad som är inne under en säsong, utan har alltid de plagg jag känner är rätt för mig. Det är det som är en stor skillnad mellan de som är "modeslavar" och de som verkligen kan sin sak. I denna industri, där allt kan återvändas, göras om och bearbetas, du vet aldrig när du är inne, eller när du är ute. Tack, Project Runway, för att ni satte ännu mer press på alla som vill vara inom modeindustrin.


Nu ska jag ut och träna, det har jag sett till att jag måste göra 3 ggr i veckan och börja äta nyttigt, detta är inte okej. Jag ska bannemig söka upp en dietist.


xo xo
Ciao!

Do I have a barbed wired heart?

Jag drömde om honom inatt, ja, ni vet nog vem. Det är aldrig bra att drömma om män, när det kommer till mig. Just nu är begäret att ringa honom så stort att jag snart inte vet var jag ska ta vägen. Men jag har lovat mig själv att inte utsätta mig för honom, för jag tål inte lögner, men ändå, varför vill jag så desperat ringa honom och bara få ett avslut, så att det inte blir så att han poppar upp i min mail om sisådär 2-3 år, helt oväntat och från det blå. Varför kan jag inte ha en hälsosam relation till män? Kan det bero på att jag kanske inte har den mest hälsosamma relationen till mig själv? Det var just typiskt att jag skulle drömma om honom nu. Det är inte direkt något jag behöver i mitt liv just nu, men jag kommer ta mig igenom det. Men för att vara brutalt ärlig, just nu skulle jag behöva det han gav mig så inåt helvete mycket. Även om jag vet att jag bara utsätter mig för en smärta jag egentligen inte behöver, jag är van visserlig, BDSM är något jag vet vad det är, men detta är utanför den världen också, detta är något som jag bara känner mig beroende av. För tydligen är det så att jag alltid drar fram något av mina dysfunktionella beteenden när det kommer till män, eller iaf de första som jag faller för, de som kommer in lite senare, är de jag egentligen borde se. Så varför ser jag dem inte? Varför gör jag det till en omöjlighet för att jag som kvinna i detta samhälle ska kunna hitta en karl som inte drar fram det dysfunktionella i mig, alla mina sidor som egentligen inte ska visas? Behöver jag få mitt hjärta krossat för att verkligen växa upp? På riktigt?


xo xo
Ciao!

Just because I'm hurting, Doesn't mean I'm hurt, Doesn't mean I didn't get what I deserve, No better and no worse...

Jag önskar att jag kunde säga att allt går som på räls, men just nyligen tog mitt liv en ganska snygg u-sväng och jag har inte riktigt hämtat mig från det, utan jag snarare står ganska mållös över vad som sker runtomkring mig, jag har inga svar, bara frågor och vissa av dem måste jag vänta med tills i Maj för att få svar på. Men vad gör man inte? Det är så pass enkelt att vara efterklok och veta att det skulle jag inte gjort. Jag skulle inte öppnat min egna pandoras ask, med alla mina känslor, men ändå gjorde jag det. Jag kvävdes av mina egna känslor, men jag hämtar mig långsamt och som det alltid är. Saker tar tid, men jag har inte tiden. Var får man tid ifrån? Jag behöver tid, jag vet att jag omöjligt kan få. Så hur ska jag göra, det återstår att se.


Jag skulle så gärna vilja ha tillbaka mina riktigt maniska episoder och stundtals om dagarna får jag dem, men inte tillräckligt länge för att de ska överväga, för jag älskar dem. Hur dåliga de än må vara. Men det stoppar mig inte från att leta efter inspirations material... You've got to love'em!





xo xo
Ciao!

You took your coat off and stood in the rain, You're always crazy like that, And I watched from my window, Always felt I was outside...

Idag är jag för trött för att ens orka sätta ner några tankar som finns i mitt huvud. Det spinner och inte som en söt kattunge, utan åt ett håll jag inte vill till. Jag har ingenting just nu, allt är tyst och det är en bra känsla i den här känslostormen. Just nu står låten Foolish Games på agendan, idag iaf.


Här är den...

xo xo
Ciao!

Verus amica rara avis...

Jag har tänkt mycket den senaste tiden, mer än vad jag brukar göra och på ett sätt känns det betryggande, på ett annat är det inte alls speciellt bra. När jag skriver här kan jag lätt ge er en bild av hur jag mår eller hur jag känner. Men många inser inte att det jag skriver här är bara ord och kanske inte alltid förklarar situationerna som dyker upp speciellt väl. Om jag till exempel skriver att jag inte vill gå närmare in på saker behöver man inte alltid anta det värsta, bara det att vissa saker känner man inte för att vika ut på nätet. Då har man väninnor som finns där som backar upp en och talar om det man behöver höra. Vänninor är väldigt viktigt att ha, inte endast dem man träffar på krogen utan de man kan ringa när allt skiter sig och man vet att man inte är en börda och om ens vänner inte orkar så säger de till en. Det är riktig vänskap, ärlighet. Det är något så många verkar missa idag, ärlighet är det som varar allra längst, lögner dör alldeles för långsamt.


Inatt innan jag somnade låg jag och vred och vände på mig för att hitta en bra position att sova i, helt plötsligt slog det ned en tanke i mitt huvud, varför ska jag alltid göra saker värre för mig? Jag vill gärna veta. Jag vill det. Och idag fick jag en inbjudan till ett ställe jag gärna kunde sluppit fått...

xo xo
Ciao!

It's too late to apologize, I said it's too late...

Jag önskar att man alltid kunde vara öppen i sin blogg om allt man känner och tycker, men jag vet att en del personer läser i denna och jag vill inte att de ska få reda på något. Jag drar mig alltså självvalt tillbaka utan några protester. Jag är alltid ärlig i min blogg, i det jag skriver, men det finns så enormt mycket som jag aldrig talar om. Jag skulle inte heller vilja ha det på något annat sätt. Jag orkar inte riktigt skriva något för er just nu, kanske senare...


xo xo
Ciao!

Is my reality beyond yours?

Ikväll är det Dekadance, men jag vet fortfarande inte om jag kommer att gå. Det är några timmar kvar så jag har lite tid att tänka ut saker innan, jag funderar på en enkel outfit ikväll, väldigt back to basics. Jag tror jag vet, vi får helt enkelt se...


Jag tror inte att jag har något att säga någon just nu. Ni finns inte längre i mitt synfält, men det har jag valt själv.

xo xo
Ciao!

Cause we are living in a material world, And I am a material girl...

Vet ni hur svårt det är att shoppa saker när man inte vill? Hur ens hjärna talar om för dig att du inte har lust att införskaffa den där saken, även om det är någon som ska få det, jag har aldrig i hela mitt liv varit så uttråkad som jag var idag, så enkelt är det. Jag har tappat det där och jag vet inte hur jag ska finna det igen, kanske är jag i en period då jag inte vill shoppa, jag har hamnat i dem förut, men detta är något annorlunda. Det känns nästan som om allt jag vet om, om livet, om människor, ja allt egentligen, håller på att skalas av från min hud och framförallt mitt hjärta, det känns som om jag startat en lavin och jag är inte klar förrän lavinen är över. Jag vet inte hur jag ska säga något, därav låter jag det vara osagt. Men var inte oroliga, det finns ingen anledning... En del av mig älskar fortfarande av att vara materiell, extremt materiell.

I am the material girl, you know it, and above that you love it.

xo xo
Ciao!

And I'm laying out my winter clothes and wishing I was gone, goin' home, Where the New York City winters aren't bleedin' me, leadin' me, goin' home...

Idag var det meningen att jag skulle åka in till stan för att köpa julklappar, men jag har inte orkat, lusten bara försvann från mig, imorgon ska jag handla ist, ha, jag kommer göra som jag gjort tidigare, jag kommer handla allt i sista minuten, det är jag, så enkelt är det. Jag kan inte hjälpa det, men jag har helt ärligt fått en anti-shoppa saker på huvudet, jag vill inte shoppa just nu. Jag blir inte lycklig av det, jag mår bättre, men jag blir inte lycklig, tyvärr. Men, jag brukar säga som så, att den som inte tror att man kan köpa lycka, helt enkelt inte vet var man ska handla!


Ibland vet man bara, när något är över, när något som var viktigt i ens liv inte är så viktigt längre, det är påväg bort. Man är inte rädd, utan man bara står och inser att det som en gång fanns inte längre finns där. Man lämnar inte, man bara går och jag gör det just nu, det finns inget mer att hämta här, jag orkar inte och en del av mitt hjärta är sönder.


xo xo
Ciao!

Now they're planning the crime of the century, well what will it be?

Igår tog jag mod till mig och gick ut, det kom mest gott ur sakerna, mycket oväntat och fötter som gör lite ondare än vad de hade behövt, men var det värt det, fick jag skratta? Ja, jag tror att jag måste umgås med sådana människor lite mer, lättsamt och ja, fritt. Jag kan bara ärligt säga att jag skrattar genuint i hans sällskap och det mina vänner är otroligt bra. Jag kände mig faktiskt bekväm, är det dags för mig att vända seglen nu? Jag är bannemig för trött för det här... Ni får gissa resten.


xo xo
Ciao!

Take the long way home...

När jag inte längre känner att jag kan skriva, eller få ur mig mina känslor på något sätt. Då allt bunkras upp i min kropp som en papperskorg med för mycket skräp, den dagen då kommer jag inte längre att orka, då kommer jag på riktigt slänga in handduken och nej, inte dö, bara försvinna tills jag hittar tillbaka. Jag har aldrig gett upp, jag har alltid varit en obesegrad människa, ingen har någonsin lyckats få mig att inte resa mig upp igen, precis som en fenix gör ur askan som jag skrev om för några veckor sen. Jag önskar bara att vägen jag valde att ta, inte vore så smärtsam. Men jag har aldrig valt den enkla vägen och kommer aldrig göra.


Något jag fortfarande brinner för är kläder, även om det känns som om det hälls vatten på mig lite då och då. Så jag sitter fortfarande och kikar efter det som kan tänkas bli nästa outfit som jag vill ha, jag har inte riktigt löst alla bitar ännu, men något ska jag väl komma på? Frågan är som alltid, men som ingen verkar vilja svara på, hur mycket pengar skulle du maximalt kunna lägga på en klänning, ett par skor och accesoarer till det? Hur mycket?

Jag är förövrigt kär i denna från Hevré Léger!


xo xo
Ciao!

Why do we crucify ourselves?

Jag är fortfarande tom på alla mina ord, jag har aldrig känt mig så tom som jag gör just nu. Jag vet inte vad det är för något som formas inuti mig, men något jag vägrar sätta ord på. Jag tänker inte uttala sakerna högt, men rent psykiskt korsfäster jag mig själv, för det jag inte klarar av just nu. Nej, jag vill inte säga mer.

xo xo
Ciao!

I'm not going down on my knees, Begging you to adore me, Can't you see it's misery, And torture for me...

Jag tänker aldrig bli någon som slänger ut allt om mig själv, framför fötterna på er. Jag stänger av alla människor i min närhet, jag är ledsen, men jag kan inte tillåta en kärnreaktion från min sida. Jag kan inte få härdsmälta, jag kan inte tillåta mig själv till det. Därav måste jag hålla er borta. Det som slagit mig nu, är att jag kanske inte ens tänker gå på Dekadance, jag orkar helt ärligt inte och varenda gång har jag lyckats ta mig samman och göra det jag ska, men jag vet inte denna gång. Det skulle vara trevligt, men jag vet inte, jag låter saker vara osagda.


Jag drömmer nästan varenda natt att jag dödar en människa, det kan möjligen vara ett barn och jag vet att jag gör det av rent ursinne, det fick mig att slå upp ögonen i skräck idag, då jag faktiskt insåg vad jag gjorde. Jag vet inte om jag vill dela med mig av det jag faktiskt tänker angående dessa drömmar, de är för privata. Men att skada någon annan skulle jag aldrig göra, föruom i mina drömmar, men att ha dessa drömmar, skrämmer mig.


xo xo
Ciao!

I'm in the twilight zone.

Ikväll ska jag ta mig ur min koma lite mer, jag ska gå och se Twilight, den ganska så nya filmen och se om den är bra. Det ska bli trevligt, det ska det verkligen bli. Det är en vampyr film, hehe, sånt gillar vi. Imorgon kommer jag med upplysning om den var bra eller inte.


Om någon undrar, jag orkar inte riktigt ha någon nära vän speciellt nära just nu, jag orkar inte prata. Jag kommer att höra av mig när jag orkar igen, okej? Jag är ledsen, men jag har inte orken att prata om något med någon egentligen. Jag börjar få en liten fobi för telefoner, jag vill inte ens svara när det ringer här hemma.


xo xo
Ciao!

But I won't cry for yesterday, there's just an ordinary world.

Jag har på något sätt så pass ont i min kropp att jag inte vet var jag ska ta vägen, ingenting hjälper. Jag hade hoppats på att det fanns ett lätt sätt att komma ur det här, men det finns det inte. Men jag ska bannemig vinna över både min fibro och min bipolaritet, om det så ska bli det sista jag gör. Jag kan inte gå runt och ha så här pass ont i kroppen att det känns som om den närsomhelst bara kan lägga av. Att mina ben inte kommer bära upp mig. Vad gör man? Jo, det är bara en vanlig dag i mitt liv, inget annat. Tyvärr är det andra saker som gör det omöjligt för mig att ja, vad ska man säga, jag vet faktiskt inte.



Jag har inte direkt några ord för er, jag är ganska tom, så jag lämnar mer osagt än sagt.

xo xo
Ciao!

Have about a slice of Blueberry cheesecake?

Har ni någon gång haft sådana fysiska smärtor i kroppen att ni inte vetat vad ni ska ta er till? Jag befinner mig där nu, jag är stel som en pinne, nacken vill inte röra på sig, ryggen mår dåligt av minsta lilla rörelse och ben och armar ska vi inte prata om, till och med mitt huvud gör ont. Jag står inte ut med denna smärta. Den tar bokstavligt talat över mig. Jag är i obalans, ganska säker på det också. Men man önskar alltid att det ska bli bättre, men inte blir det det.


Idag ska jag förhoppningsvis baka Blueberry Cheesecake, yum yum! Jag ska bara klara av en sak innan dess.

xo xo
Ciao!

Do what you want, I don't care...

Jag vill sy, men allt jag kan komma och tänka på just nu är andra saker och inte att sätta mig vid symaskinen och sy, ja, det jag nu vill sy. Jag vet dock inte vad, något häftigt, något som man kan inte kan förvänta sig från mig, det skulle vara häftigt att göra. Något totalt oförutsägbart, något som bara inte är jag. Ska jag våga pressa på alla knappar samtidigt för att se vad jag kan få ut av att det blir totalt kaos och att ur detta kaoset göra något som jag aldrig skulle kunna tänka mig att göra annars. Att tänja på gränser och det ens egna hjärna målar upp av vad som är rimligt. För är det inte ens fantasi som sätter gränserna, för mig är det det.


Hur kan man tro att det finns kärlek, när man så gott som tror att den är död. Människor faller samman, likaså en dator, hur man nu kan jämföra en dator med en människa, men allt kan kraschlanda, som ett flygplan som måste navigera ur sin kurs. Jag vet inte vad jag ska tro längre, kärlek dör, allting dör i slutändan, till och med du och när du inte finns kvar längre, finns då din kärlek som du gett till de människor som betyder något, kvar? Är det så att vi försvinner med vår kärlek, när vi väl är borta? Kan kärleken överleva i denna världen, jag är inte säker på att den kan det.

xo xo
Ciao!

Someone said that romance was dead and I belived it instead of remembering...

Jag har massor med tankar som flyger genom mitt huvud, varenda liten sekund, hur jag ska förklara dem är en helt annan femma. Jag befinner mig i ingenmansland och det är ganska ödsligt här, men jag har alltid mig själv och det är en tröstande tanke, samtidigt en väldigt obekväm, vem har du i slutet förutom dig själv, ingen. Det är tyvärr sanningen, även om du har din familj runtomkring dig innan du dör, så är du ensam om att dö just nu, om nu inte alla du känner skulle gå och dö samtidigt. Kollektiv död? Vad sägs om det. Jag är inte rädd för att dö, jag är nog, det är sorgligt att säga det, mer rädd för att leva. Men vad vet jag, en 22-åring, om livet egentligen? Kanske allt, kanske inget, man blir aldrig fullärd, men jag hungrar alltid efter kunskap.


xo xo
Ciao!

Rise from the ashes like a phoenix...

Att resa sig ur askan som en fenix, det är inte alltid det lättaste man kan ta sig för, men man gör det för att man måste. Man gör det för att inte förlora, man gör det för sin heder och sin envishet, vad händer när allt sådant är så gott som borta, väntar på att det ska komma nya kraftvindar och resa dig? Vad väntar jag på, det finns ingen som kommer rädda mig, eller hjälpa mig ställa mig upp, förutom jag?


xo xo
Ciao!