Idag är jag huslig, jag tvättar, lagar mat och syr kläder (som inte riktigt blir som jag vill) men i slutet blir det nog bra alltihoppa. Det tror jag. Imorgon sticker jag upp till Gävle och om en stund måste jag ner till Täby Centrum och lämna in två par skor och hämta ut mina biljetter. Borde vara där innan klockan 17 iaf, då får de visserligen snabba sig med skorna om jag inte ska ha mina röda skor med mig ist. Jag har inte riktigt lusten att klacka om mina vanliga peep-toe skor som jag alltid har på mig, nej några andra skor får det bli den här gången. Jag har ju en del att välja mellan, men de ska passa till klänningen jag syr just nu, och den är inte så lätt att matcha med, om man säger så.
Men imorgon får jag träffa min baby och mysa och det ser jag framemot, jag tror även att jag ska tacka ja till att vara värdinna på Tattobåten, om han fortfarande vill det och jag fortfarande har chansen, så då smäller det, 4 dagar party den veckan blir det i sådana fall, först tattobåten, sen Dekadance och sedan min brors studentskiva, som jag har bestämt mig för att gå på. Fråga mig inte varför. Det är inte direkt som om jag kommer ha någon förutom min bror där att prata med, de andra är väl inte runt 22 års åldern eller äldre, utan snarare 18 och liknande. Jag får se hur det blir. Men nog om det. Frågan är bara om förfrågningen om Tattobåten fortfarande finns, för då åker jag med, som värdinna med baby självklart. Haha, det ska bli intressant och se var det leder. Jag småler för mig just nu. För jag är i något stadie där jag är så stressad att jag inte hinner med att tänka på hur jag mår och det känns bra. Nu har allt dragit i gång och jag är redo att ta reda på saker om mig själv, hur jobbigt det än må bli att få reda på saker. Men jag står kvar som jag alltid har gjort, oavsett vad som händer. Eller jag ska inte säga att jag definitivt kommer att må toppen de närmaste veckorna men den som lever får se, jag vill överleva och göra något bra utav mitt liv.
Jag vill bli en positiv människa som inte har så mycket svackor som jag har, men det kanske är så att jag får lära mig leva med mina humörsvängningar och allt därtill. Jag vill verkligen bli något och jag känner på mig att jag kan bli något, bara jag vågar satsa på att jag faktiskt är bra och inte dålig som jag så ofta tror att jag är, men något måste ske med min världsbild av mig själv, jag kan inte längre vara rädd för mina känslor som jag bär inombords, även om de skrämmer skiten ur mig just nu. Då jag inte är van att känna som jag känner. Jag känner mig inlåst, som i en bur och jag vet inte hur jag ska ta mig ut. Det är kvavt men jag andas, men samtidigt inte. Jag vet inte hur jag ska förklara, men något är inte helt okej, så är det bara. Jag tänker inte berätta öppet om vad jag har för saker i mitt huvud, det får jag inte ut något av, men jag kämpar varje dag för att fungera som en normal människa som jag kan, så jag ska försöka, jag ska verkligen försöka. Jag vägrar ge upp, inte när jag kommit så här långt. Jag har en bit kvar, men inte lika långt som för 3 år sedan. Så enkelt är det.
Nu ska jag fortsätta sy och knåpa med mina kläder, så enkelt är det.
xo xo
Ciao!
No comments:
Post a Comment