Sunday, November 02, 2008

Time cast a spell on you, but you won't forget me...

Hemma igen och ja, det känns skönt. Jag saknar självklart människorna uppe i Gävle (utom honom då) och jag kan enkelt säga att borta bra, men hemma bäst. Det räcker med skit nu, jag har velat tro det bästa hela tiden och hoppats och ja, jag vet att jag tagit en jävla massa skit, men hjärtat gör saker som hjärnan inte förstår. Så kan man enkelt säga det. Jag har sådan lust att bara skrika ut all skit, men han är inte ens värd det. Han är inte värd mina tårar, eller min ilska, han är just nu den mest patetiska människan jag känner till. Ord räcker inte att beskriva vad jag egentligen känner. Det är så bittert, så hatiskt, men samtidigt så tycker jag om honom. Men nu räcker det. Han kommer (om han någonsin lär sig) att inse vad han gör mot andra, men den han mest skadar är sig själv, det är den sorgliga sanningen. Människor orkar inte med en jävla ynkrygg till karl som inte kan stå för sitt eget handlande. Men fan det är svårt att släppa någon man har kommit att tycka om. Men nu säger mitt hjärta nej och då har bägaren runnit över.


I annat fall har jag haft väldigt trevliga dagar uppe i Gävle/Sandviken. Jag kan enkelt säga att mina vänner däruppe är något speciellt. Ni vet vilka ni är, jag tänker inte nämna namn, men jag uppskattar att ni finns. Ni finns i mitt hjärta.

xo xo
Ciao!

1 comment:

orsak said...

anna, vi ska äta bullar. tack för allt <3