It is love at first sight!

Jag har utan tvekan hittat den sötaste och mest underbara klänning ALLA kategorier. Nu kanske inte alla håller med mig, men det är en klänning från 1930-talet (ja, på riktigt) som restaurerats och gjorts ny och nu är den som den klänningen som såldes lika vacker som den var 1930 och jag säger bara jävlar de kunde sina saker redan då. Jag kan inte annat än älska den, tyvärr finns det endast en och den var slut, men ändå...


xo xo
Ciao!

Oh, I'm just waiting to the shine wears off...

Jag tror att jag kommer dö som kvinnan som aldrig lyckades finna riktig kärlek, men hon fann förbannat mycket skor, tyvärr är det väl bara förr eller senare man inser att det kanske inte finns sagoslut, utan allt händer faktiskt i verkligheten som bara skrämmer en lite för mycket. Vet ni en sak? Verkligheten skrämmer mig på något sätt mer, att leva i en fiktion värld som inte är här är inte lika hårt och smällarna är inte lika brutala. Sagorna lindar in en på ett helt annat sätt. Därav kan det vara lite obehagligt när man inser att kriminal serierna på tv:n faktiskt är helt fabulöst underbara. De bästa kommer faktiskt från England. Just my opinion, men saken är som sådan, att jag nog vill leva i verkligheten... Jag saknar honom så att det inte är kul längre.


xo xo
Ciao!

Do I have a barbed wired heart?

Jag drömde om honom inatt, ja, ni vet nog vem. Det är aldrig bra att drömma om män, när det kommer till mig. Just nu är begäret att ringa honom så stort att jag snart inte vet var jag ska ta vägen. Men jag har lovat mig själv att inte utsätta mig för honom, för jag tål inte lögner, men ändå, varför vill jag så desperat ringa honom och bara få ett avslut, så att det inte blir så att han poppar upp i min mail om sisådär 2-3 år, helt oväntat och från det blå. Varför kan jag inte ha en hälsosam relation till män? Kan det bero på att jag kanske inte har den mest hälsosamma relationen till mig själv? Det var just typiskt att jag skulle drömma om honom nu. Det är inte direkt något jag behöver i mitt liv just nu, men jag kommer ta mig igenom det. Men för att vara brutalt ärlig, just nu skulle jag behöva det han gav mig så inåt helvete mycket. Även om jag vet att jag bara utsätter mig för en smärta jag egentligen inte behöver, jag är van visserlig, BDSM är något jag vet vad det är, men detta är utanför den världen också, detta är något som jag bara känner mig beroende av. För tydligen är det så att jag alltid drar fram något av mina dysfunktionella beteenden när det kommer till män, eller iaf de första som jag faller för, de som kommer in lite senare, är de jag egentligen borde se. Så varför ser jag dem inte? Varför gör jag det till en omöjlighet för att jag som kvinna i detta samhälle ska kunna hitta en karl som inte drar fram det dysfunktionella i mig, alla mina sidor som egentligen inte ska visas? Behöver jag få mitt hjärta krossat för att verkligen växa upp? På riktigt?


xo xo
Ciao!

Can you be haunted by the old loves you had?

Jag tror något väldigt hemskt håller på att hända, det känns som om jag blir vad ska man säga, ständigt blir påmind om mina tidigare "kärlekar", de där som man helst av allt vill ha gömda längst in i garderoben, där ingen annan får veta något om dem. Är det på grund av sina tidigare kärlekar som man ständigt måste vara på alert för att de möjligen dyker upp på klubben du minst av allt anade, eller när du minst av allt vill ha dem där, i telefonen eller i din mail. Varför oroas jag ständigt av detta "tänk-om-jag-möter-en-gammal-kärlek" och begränsas av det. Kan vi som 2000-talets kvinnor se oss själva i ögonen och säga till oss själva att nej, jag har aldrig sminkat mig fin för att jag möjligen kommer träffa en gammal kärlek på krogen och oroat oss över vad de ska tycka och då sagt till oss själva, det är bäst att se ut som sitt allra bästa jag och därigenom så kommer de tycka att man faktiskt är ett jävla kap? För är det inte när man minst anar det, som de dyker upp?


Idag ska jag hjälpa min lillebror med lite shopping och jag ska göra lite av det jag med, hade jag tänkt, julklappar kan ju alltid vara bra, inte sant? Ja, vi får väl se vad man skaffar till familjen. Ja, i år är jag ute i sista minuten igen. Och nej, jag ser inte att det finns ett ljus i allt detta mörker.


xo xo
Ciao!

Do what you want, I don't care...

Jag vill sy, men allt jag kan komma och tänka på just nu är andra saker och inte att sätta mig vid symaskinen och sy, ja, det jag nu vill sy. Jag vet dock inte vad, något häftigt, något som man kan inte kan förvänta sig från mig, det skulle vara häftigt att göra. Något totalt oförutsägbart, något som bara inte är jag. Ska jag våga pressa på alla knappar samtidigt för att se vad jag kan få ut av att det blir totalt kaos och att ur detta kaoset göra något som jag aldrig skulle kunna tänka mig att göra annars. Att tänja på gränser och det ens egna hjärna målar upp av vad som är rimligt. För är det inte ens fantasi som sätter gränserna, för mig är det det.


Hur kan man tro att det finns kärlek, när man så gott som tror att den är död. Människor faller samman, likaså en dator, hur man nu kan jämföra en dator med en människa, men allt kan kraschlanda, som ett flygplan som måste navigera ur sin kurs. Jag vet inte vad jag ska tro längre, kärlek dör, allting dör i slutändan, till och med du och när du inte finns kvar längre, finns då din kärlek som du gett till de människor som betyder något, kvar? Är det så att vi försvinner med vår kärlek, när vi väl är borta? Kan kärleken överleva i denna världen, jag är inte säker på att den kan det.

xo xo
Ciao!

Metropolis, has nothing of this, we're breathing in fumes, I taste when we kiss.

Jag saknar Arvika just nu, så det skriker om det. Nästa år (det är inte långt kvar tills dess) så kommer jag vara där, insupa atmosfären och umgås med en jävla massa människor, det är fanimig bäst att jag inte är i någon melankoli under de dagarna, men vafan, Depeche, alla underbara människor och självklart brorsan, kan det bli bättre? Nej, jag tror inte det.

Jag under Arvika 2007 <3

Depeche Mode med Stripped <3


xo xo
Ciao!

Turn around, Every now and then I get a little tired of listening to the sound of my tears...

Nu är denna månad över och jag kan väl enkelt säga att snart väntar julen, nyåret och ja, allt som hör där till. Jag har fått en sådan anti fira nyår känsla inom mig. Dels vet jag inte var jag ska fira den, eller med vem jag ska fira den. Jag vet helt ärligt inte vad jag ska göra, eller om jag har lust att fira den. Det känns som om jag likaväl skulle kunna vara hemma...!


När jag lyssnar på viss musik, så känns mitt hjärta lite starkare än innan. Kanske bara för någon minut, men det är starkare, det kan ta mer stryk, det kan ta några mer ord än vad det gjorde bara några minuter tidigare. Jag blir upprorisk, mitt hjärta skriker, jag låter ingen komma nära det i dessa stunder. På ett sätt tror jag att det blivit som en mantel för mig, jag förvandlar mitt hjärta sakta till teflon, men frågan är då, är det bra? Ska jag bli känslokall och bara låta allt rinna av mig? Vissa människor kommer under mitt teflontäcke som sköld, men inte är det många. Jag önskar bara att någon kunde vara stark nog att ta emot mig, men jag är osäker på om det finns någon som verkligen finns där. För varje steg jag tar så verkar det finnas mindre och mindre människor runt omkring mig. Kanske är det självvalt, men jag vet inte. För varje steg jag tar så sviker någon, jag vet inte hur jag ska bete mig i vissa situationer, men helt ärligt så orkar jag inte längre bry mig. Något håller på att förändras, men jag vet fortfarande inte.


xo xo
Ciao!

Let's get lost tonight!

Idag är första gången någonsin (tror jag) där en människa sa till mig att jag såg gladare ut. Jag var inte lika borta som jag har varit och ja, jag har till och med sovit 6 timmar inatt, utan en medicin som jag definitivt har trott att jag behövt för att sova. Men nej, jag somnade utan den, så nu känner jag att det är dags att trappa ner på denna medicin, jag kan inte bara hippsomhapp sluta med den, det skulle aldrig fungera för min kropp, men äntligen kan jag säga att jag inte längre befinner mig på botten och att jag därigenom börjar bege mig uppåt, det har tagit ett tag, men om det var värt det? Ja, det var det. Om hela den här processen gör att jag står starkare än innan är det väl värt det. Jag kan för första gången på en väldigt lång tid se att det inte är nattsvart framför mina ögon. Jag hoppas att ni inser att jag kommer att bli starkare och starkare och jag kommer aldrig i hela mitt liv ta skit igen.


Jag undrar igen om kärleken, ska jag bara ge upp mitt sökande efter den riktiga kärleken och då kanske den dyker upp? Vem vet, jag vet nämligen inte själv. Jag vet inte vad kärlek är, egentligen, jag har en massa påståenden om vad kärlek är, men jag vet inte på riktigt, så enkelt är det. Jag står mer konfunderad än någonsin innan... Lagom kul, om man säger så.


xo xo
Ciao!

I love you, but I love me more.

Jag kan bara säga såhär. Av det jag nyligen gått igenom med en viss karl kan jag nog enkelt säga, att jag tycker om honom, men inte lika mycket som jag älskar mig själv, något man egentligen inte får säga men jag gör det ändå. Det går inte att vara i en relation med en man som inte kan eller vill bli bunden till något. Jag grubblar inte över det, jag har bara kommit fram till att jag älskar mig själv mer, för att kunna utsätta mig för honom. Som jag sa att även om han skulle komma tillbaka med skrubbsår på knäna och händer och ett upprispat ansikte så skulle jag inte ta tillbaka honom. Han är inte värd det. Jag har inte fällt en enda tår för honom, de senaste veckorna. Han är inte värd dem. Jag har tagit ett beslut och det står jag konsekvent i nu. Men jag ska inte säga att jag kanske inte faller för en liknande kille igen, för det kommer säkert hända.Men inte han, han har bränt sina broar för mig. Så det kommer ner till att jag älskar mig själv mer än vad jag tycker om honom.


xo xo
Ciao!

Time cast a spell on you, but you won't forget me...

Hemma igen och ja, det känns skönt. Jag saknar självklart människorna uppe i Gävle (utom honom då) och jag kan enkelt säga att borta bra, men hemma bäst. Det räcker med skit nu, jag har velat tro det bästa hela tiden och hoppats och ja, jag vet att jag tagit en jävla massa skit, men hjärtat gör saker som hjärnan inte förstår. Så kan man enkelt säga det. Jag har sådan lust att bara skrika ut all skit, men han är inte ens värd det. Han är inte värd mina tårar, eller min ilska, han är just nu den mest patetiska människan jag känner till. Ord räcker inte att beskriva vad jag egentligen känner. Det är så bittert, så hatiskt, men samtidigt så tycker jag om honom. Men nu räcker det. Han kommer (om han någonsin lär sig) att inse vad han gör mot andra, men den han mest skadar är sig själv, det är den sorgliga sanningen. Människor orkar inte med en jävla ynkrygg till karl som inte kan stå för sitt eget handlande. Men fan det är svårt att släppa någon man har kommit att tycka om. Men nu säger mitt hjärta nej och då har bägaren runnit över.


I annat fall har jag haft väldigt trevliga dagar uppe i Gävle/Sandviken. Jag kan enkelt säga att mina vänner däruppe är något speciellt. Ni vet vilka ni är, jag tänker inte nämna namn, men jag uppskattar att ni finns. Ni finns i mitt hjärta.

xo xo
Ciao!

You walk a lonely road, oh, how far you are from home...

Idag är jag tröttare än tröttast, jag började med två tabletter igår, tjohej! Nu kom tröttheten, men den kommer att gå över och jag får inte gå och lägga mig för sent, så enkelt är det. Det är bara att ändra ännu mer på sömnen och se till att man kommer upp på morgonen, inget mer än det. Bara det att just nu tycker jag om att sova, det brukar jag vanligen inte göra, jag önskar att dygnet hade lite mer än 24 timmar, det går så fruktansvärt fort. I helgen blir det jobba, jobba, jobba med alla mina saker till skolan.


Igår tvättade jag tyger och såg till att de inte krymper när de tvättas ännu en gång, det är lite därför man tvättar tyger, för att de inte ska krympa senare. 4 maskiner med tyg iaf, så sammanlagt kanske jag tvättade 7-8 maskiner igår, men tygerna gick fort det var det inget snack om och tur är väl det. Jag hade nog tröttnat rejält om jag hade varit tvungen att ta dem på 40 grader... Dessa skulle tvättas på 30 och då går det som sagt snabbt. Men det är bra att jag får in tekniken nu, så att jag blir van vid att tvätta tyger.


Jag måste idag efter skolan införskaffa Dekadance biljett och börja knåpa på min outfit till Dekadance, därav ska alla kjolar vara klara imorgon, så att jag kan knåpa på det andra sen också, sweet! Ska bli ruskigt kul att göra något själv, för det har jag inte gjort på länge... Dags att ta fram min kreativitet där också. Jag älskar när jag får fria händer, då är det som roligast. Ni får väl se vad jag kommer fram till, snyggt, extravagant och vackert ska det vara att se på.


Bara så du vet, Malin, jag finns här, hela tiden. Bara att ringa om du känner för att prata, ses eller bara gör ingenting. Jag älskar dig! Du är bannemig den människan som jag respekterar så enormt mycket och tack för att du orkade ringa igår och berätta.


xo xo
Ciao!

This type of modern life - Is it for me? This type of modern life - Is it for free?

Vad är kärlek? Är den ovillkorslös, eller har den en hel del villkor? Kan vi tro på kärleken i denna cyniska värld vi idag lever i, där börser rasar, krig pågår och ett klimathot som hotar vår värld. Kan man då tro på att kärleken existerar eller gör den inte det? Kan man ha sådan tur att man hittar sin själsfrände någon gång och då lever man lyckligt i alla sina dagar? Jag tror inte på lyckliga slut, eller att man får sin drömprins. Jag tror dock att kärlek måste få existera, precis som människor har ett behov att tro på något. Det kan vara en gud, det kan vara att det finns något som är större än oss, vad man än väljer att tro på så är det alltid upp till var och en. Ens tro är något privat och aldrig något man ska påtvingas. Jag vill tro på kärlek, men jag är för cynisk för att tro att äkta genuin kärlek existerar, men vem vet jag kanske helt plötsligt ändrar åsikt och därmed ändras hela min världssyn. Jag vet inte, det vet antagligen inte du heller...


Jag vet inte hur människor vill leva sina liv, men mitt liv får inte sluta som förortsmamma med 3 ungar som alla har sina problem och en volvo och ett radhus, det är mitt livs stora mardröm, att jag en gång hamnar där. Med en hund också. För alla de som jag känner (som lever det livet, jag så gärna förkastar) trivs inte med det, många säger att det handlar om en mognadsfråga, jag tror att många bara nöjer sig med det de får och vill inte få ut så mycket mer. Jag vill ständigt utvecklas, aldrig stanna upp, aldrig nöja mig med mindre än det jag vill ha just då. Jag har bott i lägenhet hela mitt liv och skulle i nuläget aldrig kunna bo i ett hus. Jag känner mig på något sätt tryggare i min lägenhet, högt upp, ingen insyn och inte lika lätttillgängligt. Jag vill vara säker där jag bor, så jag kommer aldrig bo längst ner i ett hus med lägenheter. Eller för den delen i ett riktigt hus... Men det kanske ändrar sig det med?

Angående tro, jag är skeptisk till att tro på en gud, eller vad ni vilken religion väljer att kalla detta högre väsen som de tillsätter sitt hopp, sin förtröstan och sin kärlek till. I vissa fall skulle jag önska att jag kunde tro, men jag har varken bevis eller motbevis för att det finns en gud, utan jag är agnostiker. Religion för mig, här hemma, har alltid varit fritt, jag har aldrig i hela mitt liv blivit tvingad till att tro på något, om jag inte vill. Jag har alltid haft frihet att välja vad jag ska tro eller inte tro på. Precis som jag aldrig varit indoktrinerad till att tro på ett speciellt parti, eller något annat. Jag tror att många kan få den känslan att när man är barn till en iranier (som min pappa är) så måste man vara troende inom islam, muslim, min pappa är inte troende så är inte heller jag. Min mamma är svensk och därav kristen och inte där heller så har jag varit kristen. Jag har aldrig i hela mitt liv hört varken min mamma eller min pappa säga att jag måste tro på något, som inte ens de själva tror på. Därav har vi alltid öppet kunnat diskutera allt från religion till politik, till världsproblem och allt därimellan hemma hos mig. Jag önskar bara att fler var så pass öppna när det gällde sina inställningar till muslimer/kristna/hinduer/judar/buddister som min mamma och pappa är... Jag bara önskar att människor kunde se att allt inte bara är svart eller vitt. Att islam inte endast är terrorattacker, utan något helt annat också. Om ni bara öppnar ögonen så ser ni nog vad alla religioner gör med människor. Inte endast islam. Snälla, titta på vad kristna gör i USA mot de som säger fel saker, titta på hur hinduer är mot kvinnor, eller buddismen är också. Så märker ni nog snart att era uppfattningar om islam inte helt överrenstämmer med verkligheten, utan är mer vad media ger er, för det media ger er det tro så många människor blindt på.



xo xo
Ciao!

Lithium, don't want to lock me up inside...

Idag börjar jag behandlas mot min bipolaritet, det finns ingen anledning för mig att gömma mig, eller sticka huvudet i sanden och låtsas om som om ingenting händer. Jag kommer framöver (om det fungerar på mig) äta Lithium och gå på regelbundna kontroller om hur min kropp reagerar. Jag är nervös, jag har ångest och jag mår som allmänt inte speciellt bra någonstans just nu. Imorgon kanske är en bättre dag? Vem vet? Inte jag och jag är rädd för hur min kropp kommer att reagera, men nu kommer det. Jag behandlas mot min bipolära sjukdom, så om jag verkar lite off de närmsta dagarna så kan det bero på att jag inte vet hur jag ska vara, eller hur medicinen kommer fungera på mig. Det skrämmer skiten ur mig det här, men min läkare sa att jag kommer att klara av det, precis som jag klarat av att käka andra mediciner, så nu hoppas vi på det bästa...


Var det du sa någonsin sant, alla ord du sa. Allt som du sa om mig, fanns det ens en gnutta sanning i dem, eller var allt bara en ren skär lögn som du hoppades inte skulle spricka. Lögner spricker alltid och de dör väldigt långsamt. Dessutom sårar de mer än vad sanningen gör, så kunde du inte bara varit ärlig från första början? Eller har du inte ens en gnutta moral i dig? Du förvandlas från en kärlek till en kräklek just nu i mina ögon och det mina vänner ska ni veta om, är aldrig något bra. Utan endast någon jag använder när jag verkligen blir bitter. Menade du ett enda ord av det du sa? Eller var jag bara en incident som du vill ta bort ur ditt liv? Hur miserabel är du inte, det frågar jag mig själv gång på gång. Hur dåligt mår du inte, för att leva i den drömvärld, du lever i, där lögnen verkar vara lika vanligt som att dricka vatten för en vanlig människa. Nej mitt hjärta är inte brustet men jag undrar bara, VARFÖR?


Jag känner stressen från skolan, bara välla över mig, men jag kan ta igen det jag saknar och jag kommer att göra det. Bara jag blir lite mer stabil och inte vara så jävla labil som jag är. Detta blev inget roligt inlägg märker jag, utan ett ganska bittert och avsmakligt, men är det så konstigt? Men skolan ska vara kul och jag kommer se till att mitt år på Modeskolan, blir ett bra år. Det kommer det också att bli, bara det att jag komplicerar allt jag tar mig för. Men jag har iaf fått till min kjol som jag ska sy, det känns bra det gör det verkligen. Nu är det bara allt annat...

xo xo
Ciao!

And baby when it's love if it's not rough it isn't fun...

Jag blev bättre i lördags men nu mår min mage lika dåligt igen, fan ta den jävla magkatarren jag mår fan inte okej. Jag kan tänka mig redan nu varför den blev sämre igår, så nu ska jag få en ny medicin som jag ska käka i 14 dagar, det är bara bita i det sura äpplet och fortsätta, imorgon ska jag tillbaka till skolan och jag som tog det så jävla lugnt som jag bara kunde i helgen. Jag gick inte ut, jag gjorde ingenting i stort sett förutom lite på de sakerna jag har till skolan och tog de easy. Fitta!


Jag är fortfarande förvånad över hur vissa människor beter sig, hur de kan göra som de gör, utan att säga till om hur saker ligger till. Visserligen är saker aldrig enkla eller simpla för mig, men vad fan ungefär, jag orkar inte riktigt just nu, inte alls om jag ska vara ärlig. Kräklek så det skriker om det. Dessutom saknar jag en annan människa, det är idag 26 dagar kvar till dagen då han dog. Mitt hjärta går itu sakta men säkert. Jag saknar honom, han borde inte fått försvinna, inte så tidigt som han gjorde. Dessutom jag börjar heligt bli trött på karlar som inte är män nog att stå till svars för sina handlingar. Jag lessnar och det gör jag just nu, dessutom så förlorar jag så enormt mycket respekt för dessa människor. När ska jag säga att det räcker?


xo xo
Ciao!

Unfinished Business...

Jag känner ett starkt, jag vet inte om jag vågar skriva ner det jag verkligen känner. För det jag känner är fan inte så jävla bra. Jag mår helt okej, men vissa saker har sedan gårdagen blivit ännu mer suddiga än innan och jag vet inte alls var jag står. Bara det att han kommer att finnas kvar i mitt liv, det vet jag. På ett sätt vill jag släppa honom, men på ett annat inte. Jag vet inte om han kommer släppa mig, kanske om jag ber honom? Jag vette fan... Men jag står kvar och ja, jag vet inte riktigt vad exakt jag ska göra just nu, huvudet spinner av olika tankar, den som lever får se. Men fan ta mig om jag ger upp, jag är inte svag.


Jag vill tro att kärlek finns, men för varje dag som går, så tror jag mindre och mindre på den. Den funkar liksom inte för mig. Jag är en cynisk bitterfitta när det kommer till kärlek, visserligen gäller det mycket och jag blir bara mer och mer cynisk. Jag tror inte på sagoslut, jag tror inte att drömprinsen finns, kanske om man har tur, så hittar man en kärlek här i livet, om jag bara skulle få ha en kärlek här i livet, så är det till Stockholm. Men jag älskar London lika mycket, många säger att de som fötts i London tröttnar på det, men jag är inte född där och jag har några år till på mig att hitta var jag passar in någonstans. Tillbaka till kärlek då, den jag kallar kräklek, väldigt ofta. Min kärlek just nu håller på att omvandlas till en kräklek. Om ingen bara kommer och sveper mig omkull och slår ner mig och talar om att kärlek finns så kommer jag att tvivla. Jag vet som sagt inte ens om jag kan bli kär. Jag har aldrig haft de där fjärilarna i magen, eller bara saknat någon så att jag gått sönder. Visst har jag saknat, men aldrig så att jag endast vill dela mitt liv med den enda människan, jag blir alltid så tudelad, när det kommer till frågor om förhållanden och visst skulle jag tycka att det vore mysigt att ha någon att krypa ihop i famnen på när vintern nu är på väg, men jag vette fan om det är det jag behöver. Jag behöver stå stark i mig själv för att kunna vara i en relation med en annan människa, i alla fall på det sättet.


Ikväll är det Wire In The Blood, vilket jag älskar, men det kommer säkert sluta med att jag somnar i soffan och ja, sover där när jag ska kolla på det. Nåväl... Nu har jag läxor att göra.


xo xo
Ciao!

Don't get it twisted, don't get clever!

Ännu en dag i skolan har passerat och det med rejäl fart, saker går satans snabbt, när man måste göra om saker, hinna med genomgångar och trä symaskiner. Men jag klagar inte. Det här är det jag vill göra, jag älskar det. Jag brinner för det och inte bara för att det är mode, det är skapande, kreativitet och utmaningar som hela tiden utmanar mitt psyke, mycket nytt som jag ska lära mig och mycket som jag vill lära mig. Jag tycker en del är tråkigt, som att göra ännu en till kjol, har jag inte gjort tillräckligt många, men ändå är det sagolikt roligt. Om jag bara kunde må lite bättre psykiskt och inte var så "låg" hela tiden, skulle allt vara tipptopp, men det finns en väg ut och jag är villig att ge den ett försök, jag vet bara inte om jag verkligen är redo för den. Jag är villig att ge den en chans men jag vet inte om jag är redo för den... Vi får se. Just nu ska jag koncentrera mig på att få klart mina kjolmodeller, jag vet två stycken jag vill göra. Eller tre, fyra kanske. Men jag hinner nog bara med två stycken. De är ganska enkla att göra och det ska de vara enligt våra lärare också.

Min mage krånglar fortfarande och gör jävligt ont, men jag biter ihop och fortsätter. Det är inte direkt ovanligt att jag har ont. Det har jag i kroppen varje dag, så varför ska jag låta lite magont stoppa mig från att göra det jag drömmer om? Nej, nu tänker jag bannemig inte stoppas av något, om jag inte blir dödssjuk, men det hejjar vi väl inte fram för mig, eller hur?


Jag har inte så mycket att säga idag egentligen, men jag är lite kluven i hur jag ska ställa mig till saker... Jag måste lära mig att inte kasta mig in i saker, såsom jag brukar göra, utan ta det lite lugnare än vanligt. Jag vette fan var jag står just nu. Mitt hjärta tänker på en person, ni vet vem det är. Samtidigt som min hjärna vill träffa andra just nu, samt att vi alltid har kvar Big, han försvinner inte, men han har tonats ner drastiskt om man säger så. Fast jag skulle fan inte tacka nej till honom just nu. En enda blick från honom och jag blir knäsvag. Men mitt hjärta tänker på den andra, samtidigt som Big alltid cirkulerar i bakhuvudet och nu lite andra saker. Jag är fucked up, riktigt jävla fucked up. Vad ska jag göra. Jag väntar på han mitt hjärta tänker på och Big lägger jag nog ner framöver, iaf ett tag. Det blir nog bäst så. Och ja, jag vet nog vem det blir i slutändan hur som helst. Ibland är man ganska säker på saker, vilket jag är. Bara att ta det lugnt och se vad som händer... Men tills dess då?


xo xo
Ciao!

Every day my heart is breaking, a littte by little...

Mitt hjärta går sönder lite, för var dag som går. Jag vet inte vad jag förväntade mig, jag vet ärligt talat inte vad jag vill ha ut av relationen till honom. Något som han ger möjligen, det är inte många som ger mig blickarna han ger mig. De är inte dömande, eller fördomsfulla, utan jag glimtar en känsla av förståelse när han ser på mig. Att jag sen inte kan se honom rakt i ögonen är en helt annan sak. Jag vet bara att det han och jag har, det är ja, speciellt. Så pass speciellt att jag är villig att vänta på honom, tills vi är på samma plan. För att vara ärlig, just nu vill jag inte vara i en relation med honom, jag vill bara ha det sporadiska vi har. Inga krav, inget som måste göras eller måste ske. Det finns inga måsten, vi bara är och det tycker jag om. Han tar upp en del av mitt hjärta, så enkelt är det och han kommer alltid finnas där, precis som en annan... Vissa har helt enkelt kommit för att stanna.


Min magkatarr gör att jag inte kan koncentrera mig, vilket är enormt störande då jag har jobb att göra, imorgon är det skola igen och då ska vi ha sömnad hela dagen, ska bli intressant. Börjar tidigt, får se hur jag mår på morgonen, med tanke på att jag har fått order om att ta det lugnt, vilket jag inte gör när jag är i skolan. Hm, vi får se. Magen gör lagom ont i alla fall. Jag hatar den just nu. Fan också. Helvete! Jag är förbannad, varför ska jag ha det här också?


Jag vill göra roliga klänningar, det vill jag, vi får se. Något liknande Betsey Johnson eller Dior... Vi får se... Här är lite inspiration iaf.

Betsey <3
Betsey <3

Dior <3
Dior <3

Jag <3 Design!

xo xo
Ciao!

And my soul is sorely shaken, Lest an evil step be taken, - Lest the dead who is forsaken, May not be happy now.

En hel vecka har passerat i rasande takt, jag har knappt hunnit med att vara social med någon utanför skolan... Det kanske är såhär mitt liv kommer att se ut framöver, vad vet jag? Jag har det urkul i skolan om man säger så. Idag hade vi både mönsterkonstruktion och teckning, att teckna är fanimig inte lätt. Inte för mig om man säger så. Jag tycker att det är apsvårt att rita, men jag lär mig kanske så småningom, eller vad tror ni? Jag tror att övning ger färdighet. Så är det i de flesta fallen, kanske någon gång att det inte håller, men men, vad gör det om tusen år?

Just det vi har en blogg nu också: Modeskolan
Kika in där vetja! Inte så mycket ännu, men det kommer!

Idag har jag hunnit sakna mina vänner lite mer, än vad jag vanligen gör. Jag saknar er, bara så att ni vet. Dessutom tänker jag på er också, det ska ni också veta om. Även om jag kanske inte orkar att ta tag i saker just nu, så kommer det komma rutiner för mig också, så småningom iaf. Jag tar en vecka i taget. Annars kommer jag att krackelera, så känner jag. Ändå känns det som vi stressar upp oss en hel del och visst får jag ångest av det, lagom bra. Jag vet, jag ska bättra mig. Dock en sak i taget. Först rutiner, sen det andra.


Jag har inte skrivit om kärlek på ett bra tag, men idag vill jag ta upp det. Varför kastar jag aldrig in handduken när det gäller den karln? Utan fortsätter att finnas vid hans sida, men vi har börjat acceptera varandra mer och vad han och jag har är speciellt, det kan ingen ta ifrån oss... Men jag behöver lite romantik i min vardag, lite mera av det där andra, ha, det skulle inte skada det heller, men romantik? Var har den tagit vägen? Jag tror inte knullet på lördagsnatten är det man söker, utan man letar nog vidare efter en som verkligen står ut med en i ur och skur. Det där lördagsknullet är fan inte så jävla okej längre. När man inser att man inte får ut något av meningslöst sex, med sporadiska människor som egentligen inte betyder så mycket för en, ja vissa säger väl att man växt upp då. Andra säger att man blivit tråkig, men om man inte vill bete sig som en jävla bekräftelsehora, i den meningen att ha sex för att få bekräftelse är man inte då ute på lite farligt vatten? Man ska aldrig behöva känna att man är uppskattad endast för sexet, annars duger man inte. Nåväl, alla tycker väl olika. Men jag tycker inte att meninglöst bekräftelse sex är okej längre, så enkelt är det. Vad tycker ni?


xo xo
Ciao!

My brain is like mashed potatoes!

Eftersom min hjärna är som potatis mos just nu, har jag ingen större lust att skriva. Jag känner mer känslor än vad jag vill för den där mannen. Jag tror jag hittat honom, men det tar ett tag att komma fram till samma punkt, det gäller oss iallafall.
Men fan, man känner att man lever!

xo xo
Ciao!

We are the lucky ones, we shine like a thousands suns.

Bara för att en bild säger mer än något annat, just nu. Vad vi har går inte att definiera, men det finns något där som är värt att hålla kvar vid och så länge jag känner att det finns en liten gnista kvar, så tänker jag inte slänga allt i sjön. Jag är en kämpe och det har jag alltid varit. Så enkelt är det. Jag önskar bara att saker kunde vara lite lättare, men om jag skulle få allt lätt, så skulle jag tröttna så enkelt, därav attraheras jag av denna karl. Han är inte den enklaste människan man kan hantera. Men det som finns, det får vi se om det har kommit för att stanna. Annars går jag vidare. Jag måste stå stark i mig själv för annars kommer jag aldrig kunna göra någon annan lycklig. Men jag gillar honom.

xo xo
Ciao!