Someone said that romance was dead and I belived it instead of remembering...

Jag har massor med tankar som flyger genom mitt huvud, varenda liten sekund, hur jag ska förklara dem är en helt annan femma. Jag befinner mig i ingenmansland och det är ganska ödsligt här, men jag har alltid mig själv och det är en tröstande tanke, samtidigt en väldigt obekväm, vem har du i slutet förutom dig själv, ingen. Det är tyvärr sanningen, även om du har din familj runtomkring dig innan du dör, så är du ensam om att dö just nu, om nu inte alla du känner skulle gå och dö samtidigt. Kollektiv död? Vad sägs om det. Jag är inte rädd för att dö, jag är nog, det är sorgligt att säga det, mer rädd för att leva. Men vad vet jag, en 22-åring, om livet egentligen? Kanske allt, kanske inget, man blir aldrig fullärd, men jag hungrar alltid efter kunskap.


xo xo
Ciao!