Jag vill ha någon nära, just nu. Jag vill våga vara liten och rädd och försvarslös som man är när man är nyfödd, men att låta någon vara så nära, då tappar man sin självständighet. Så fungerar det för mig i alla fall.
Jag vill bli älskad, men inte på vilka villkor som helst. Utan för att jag verkligen känner för den personen. Men frågan jag alltid ställer mig är; Är jag tillräckligt älskvärd? Är jag värd det som alla andra har?
Jag får aldrig några svar, utan blir sviken på kuppen så fort jag trillar i fällan igen, jag blir förtjust som sedan visar sig bli helt fel och jag står där slopen och sviken? Är romantiken död? Jag vill inte tro att romantiken är det, för om den vore det, vad skulle då finnas kvar att kämpa för? Kärleken detsamma, det måste finnas kärlek, men jag tror att så länge jag kan känna kärlek kan jag även känna hat och det mina vänner, är en mindre rolig känsla i kroppen, även om den verkligen kan vara befriande vissa stunder, den är det. När har ni hatat som mest? Och vad har ni hatat? Har ni kanske hatat samtidigt som ni har älskat? Det har jag, mot en man. Vars namn jag kommer hålla hemligt resten av livet. Han vet vem han är, han vet vad jag känner och han vet lite väl mycket om mig. Men han är ändå den mannen. Mannen som mitt hjärta alltid kommer slå ett extra slag för.
Såvida inte någon kommer och slopar mig av banan helt och hållet igen, som han då gjorde.
Jag vill hitta den mannen som verkligen känner med hela hjärtat, älskar med hela hjärtat och inte kan leva utan varandra hjärtat. Den kärleken vill jag ha, är den omöjlig att få?
Nåväl, nog om mitt svammel om kärlek, romantik och hat.
Men har verkligen romantiken flytt sin väg även här i Stockholm?
No comments:
Post a Comment