Hell hath no fury like a woman scorned...

Det är intressant det där, med anonyma kommentarer, människor som inte vågar stå för vilka de är. Utan gömmer sig bakom sin anonymitet och tror att de kommer undan lätt. Skulle jag ha de pengarna att kunna skänka till barnen som behöver dem, skulle jag göra det. Men nu är inte läget så, läget är inte heller så att jag kommer skaffa hem en Miu Miu väska, utan jag tittar snarare. Och visst är jag materiell av mig. Jag älskar materiella saker, jag blir lycklig av dem. Men tro inte att det är så att man endast blir lycklig av det, man blir långt ifrån lycklig med sig själv av materiella ting, bara på ytan, som man blankpolerar så pass fint att ingen ska se.

Men ungefär, ni som är anonyma i min blogg, är väl bara jävligt dryga? Har du inte modet att säga något till mig face-to-face så kommer jag inte ta din kommentar på allvar. Sorry, men så lever jag mitt liv. Jag tar inte skit för någon längre.

Över till en annan sak, när gick det från bad to worse? Mitt hjärta säger en sak, min hjärna säger en annan, jag står inför total förvirring och jag vet inte vad jag ska göra. Reda ut saker, kanske för en gång skull? Be honom ringa mig. Hell hath no fury like a woman scorned.... Så enkelt är det. Och jag har inget att be om ursäkt för, han har. Fan, ungefär. Varför är det enda jag tänker? Jag tycker inte att det han gjort är fel, men jag tycker att han borde berättat om det. För att åtminstonde påverka en sak. För det är den enda saken jag faktiskt bryr mig om.

Gossip Girl slutade väldigt konstigt igår, jag får se. Den serien håller på att spåra ur helt och då vet jag en som inte kommer gilla den.

xo xo
Ciao!

Har romantiken flugit sin kos?

Jag vill ha någon nära, just nu. Jag vill våga vara liten och rädd och försvarslös som man är när man är nyfödd, men att låta någon vara så nära, då tappar man sin självständighet. Så fungerar det för mig i alla fall.

Jag vill bli älskad, men inte på vilka villkor som helst. Utan för att jag verkligen känner för den personen. Men frågan jag alltid ställer mig är; Är jag tillräckligt älskvärd? Är jag värd det som alla andra har?

Jag får aldrig några svar, utan blir sviken på kuppen så fort jag trillar i fällan igen, jag blir förtjust som sedan visar sig bli helt fel och jag står där slopen och sviken? Är romantiken död? Jag vill inte tro att romantiken är det, för om den vore det, vad skulle då finnas kvar att kämpa för? Kärleken detsamma, det måste finnas kärlek, men jag tror att så länge jag kan känna kärlek kan jag även känna hat och det mina vänner, är en mindre rolig känsla i kroppen, även om den verkligen kan vara befriande vissa stunder, den är det. När har ni hatat som mest? Och vad har ni hatat? Har ni kanske hatat samtidigt som ni har älskat? Det har jag, mot en man. Vars namn jag kommer hålla hemligt resten av livet. Han vet vem han är, han vet vad jag känner och han vet lite väl mycket om mig. Men han är ändå den mannen. Mannen som mitt hjärta alltid kommer slå ett extra slag för.
Såvida inte någon kommer och slopar mig av banan helt och hållet igen, som han då gjorde.
Jag vill hitta den mannen som verkligen känner med hela hjärtat, älskar med hela hjärtat och inte kan leva utan varandra hjärtat. Den kärleken vill jag ha, är den omöjlig att få?

Nåväl, nog om mitt svammel om kärlek, romantik och hat.
Men har verkligen romantiken flytt sin väg även här i Stockholm?