You think you're so clever and classless and free...

Idag har jag tänkt på en del saker, hur man prioriterar män framför vänner, vänner framför män och vice versa. Om man prioriterar en man framför sina vänner, är man en dålig vän och prioriterar man inte mannen ifråga, så kan det bli problem med denne person också. Det gäller hela tiden att hitta en balansgång mellan hur man ska prioritera och hur man ska vara. Det är en tunn linje mellan att vara för på och höra av sig lagom mycket, i denna värld vi lever i nu, är det så att kvinnor ska höra av sig till män lika mycket som män hör av sig till kvinnor? Eller ska man vara gammaldags och bara låta männen ifråga höra av sig, för att det är så det ska vara? Är det så, lever vi i ett samhälle där man betraktar detta på ett sådant gammalmodigt sätt att det är männen som ska uppvakta kvinnan och kvinnan ska inte överhuvudtaget ta några initiativ, jag vill inte leva där. Kvinnor ska väl kunna höra av sig lika mycket som en man gör, utan att en man ska bli rädd för det?

Och romantiken, var är den? Den verkar vara bortblåst igen, jag känner ingen romantik här, det känns som om vi lever våra liv efter helt andra regler. VI går ut på krogen, träffar någon, har sex, dejtar lite och sedan är man hipp som happ kär. Vad har fått oss att fungera så, tror vi att romantiken är död, så är den kanske död. Jag säger inte att vi ska tillbaka i tiden, jag säger bara att vi behöver mer omtanke och romantik och kärlek i våra liv, inte bara det vanliga ragget på krogen. Men vi kanske får nöja oss med det så länge? Men kan det inte vara så att det kanske ligger lite hos oss tjejer också att vi har blivit mer frispråkiga, vi tar för oss mer och vi är inte rädda för att ta det vi vill ha. Det gillar jag, riktigt mycket, men jag vill ändå ha romantik i mitt liv, det saknas just nu. Nu räcker det för idag...

xo xo
Ciao!

I'm looking through the looking glas...

Idag har varit en tuff dag, jag vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta dagen, men den var tuff, satt hos en psykolog i över två och en halv timme för att göra utredningen och den har bara börjat. Jag är lagom rädd för detta om jag säger så, vad kommer slutsumman av allt detta hamna? Jag vet inte om jag vill veta längre. En stor del vill veta, samtidigt som en del inte alls vill veta som flyr in i skuggorna för att söka skydd. En del av mig flyr just nu, jag behöver fly från verkligheten en stund. Jag måste ta hand om mina bröder och de går före allt annat om man säger så. De är mitt allt. Jag och min stora lillebror, har kommit varandra väldigt nära bara på den senaste veckan. Och jag är så stolt över att få kalla mig storasyster till mina bröder. Stoltare kan man nog inte bli.

Jag vill att det ska bli sommar snart, picknick i det gröna, mys och en hel del annat. Inte detta kalla väder som kommit för att stanna, även om man känner våren i luften, för det gör man. Det är kylig vår. Ingen snö här inte, tacka det säger jag bara. Men jag vill få vårkänslor i kroppen, så att jag blir varm och pirrig, visserligen blir jag redan alldeles varm inombords när han ler åt mig, men jag vill lära känna honom, för första gången vill jag lära känna en person innan jag ger mig in i något som bara skulle kunna bli fel. Stort steg för mig, det där. Samtidigt är jag rädd, det är min självkänsla som spökar, för inte fan är den bra, så enkelt är det. Men han tycker om mig, det känner jag på mig att han gör. Och jag får inte träffa honom förrän nästa vecka och det är jobbigt. Riktigt jobbigt, jag är inte van vid att sakna någon på ett sådant här sätt och det har jag sagt innan. Men romantik kan jag säga att jag får nu, så det skriker om det och jag tackar och tar emot. Det är ljuvligt. Romantiken har inte försvunnit helt, det finns fortfarande de som vill ha kvar det romantiska i livet. Livet är för kort för att ta bort romantiken som baby säger. Så gå nu ut allesammans och var romantiska mot varandra.

Jag skriver mer senare.

xo xo
Ciao!

Through these fields of destruction, Baptisms of fire, I've witnessed your suffering, As the battles raged higher...

Jag är öppen på många plan, men väldigt stängd på andra. Jag vill inte att ni ska veta allt. Jag berättar hellre saker som är privata för någon nära vän, än i en blogg och idag är en sådan dag då jag kommer behålla sakerna för mig själv och inte dela med mig. Men visst fan gör det ont i mig, det ska ni veta. Det är inget jag tänker skyffla undan i ett hörn och visst var det nära igår, så nära har det aldrig varit, smärtan var total, jag visste inte var jag skulle ta vägen, men jag hoppas att helgen uppe i Gävle blir bra och att jag slipper ta itu med vissa saker. Jag orkar helt enkelt inte med det mer. Jag säger inte att jag ger upp, jag säger bara att jag inte orkar, men då måste man ta till det dära "måstet" som min kära vän Anna sa till mig igår. Men vad gör man när allt sviker och man står där ensam kvar?

Idag är inte imorgon eller igår, idag är en dag jag helst vill glömma och låta försvinna ur mitt medvetande, men visst skulle det vara skönt med en axel att gråta mot och jag vet vems axel jag vill gråta mot, en speciell människa, som säger att jag ska ta ner mina murar, men om jag inte kan det, vad gör jag då? Ska jag kämpa med något jag inte är redo att kämpa med ännu? Jag lyssnar på musik och drömmer mig bort från världen, jag flyr, igen. Men jag fungerar så, ni kan inte skylla på att ni skulle gjort annat än mig om ni hade varit i samma situation som jag är i nu. Den är inte bekväm någonstans. Det är den verkligen inte.

Jag vet inte om jag ska sluta tro på kärleken eller om jag ska fortsätta tro att den existerar, mitt hjärta är kluvet, det vill tro, men i verkligheten finns inte det jag söker och jag måste leva i verkligheten inte i någon fantasi som jag byggt upp kring kärlek. Men var tog den vägen? Det som människor borde eftersträva, det som är så vackert så att man ryser inombords. Jag vet att många säger till mig att den existerar, men jag har bara upplevt den kärleken en gång i hela mitt liv och med den mannen kan jag inte leva med, det är omöjligt. Inte som det ser ut nu, det måste en hel del till om det någonsin ska fungera, jag måste fungera. Men kommer jag att fungera som en normal människa någonsin? Jag tror inte det, om jag ska vara ärlig. Känns lagom kul, men vem vill leva ett helt normalt liv, medelsvensson med volvo, hund och två ungar? Jag säger inte att det är fel, men jag vill det inte.

Skriver senare!

xo xo
Ciao!

Let go of your mind, your intuition.

Idag har jag börjat skriva på mitt personliga brev, som jag ska söka jobb med. Woho, jag hoppas att allt går vägen nu, för jag orkar inte gå hemma och göra ingenting. Det fungerar inte. Jag blir deppad av att göra ingenting. Så idag gick jag in i en affär för att fråga om det fanns lediga platser, och nu ska jag söka det jobbet. Får se hur det går... Jag hoppas på det bästa! Håll tummarna för mig!

Jag funderar över kärleken, den är ganska svår, och jag vet inte vad jag ska tycka egentligen. Jag letar efter riktig kärlek, men den dyker nog upp när man minst anar det. Man ska inte gå runt och vänta på den, utan mer bara se vad som händer, så kanske det händer? Vad vet jag, jag är inte en expert på kärlek, snarare tvärtom. Ska man ge upp för varje litet farthinder? Eller ska man fortsätta kämpa för sakens skull? Jag kan inte hjälpa med att fortsätta att undra, har romantiken fått flytta på sig och i stället för en riktig dejt, så är det så att man möter någon på krogen, man har sex och sedan faller man varandra i smaken och blir tillsammans? Var finns det romantiska i det? Jag ser inte det. Jag vill ha romantik, men jag vet att jag skulle fly fältet om jag blev utsatt för romantik, även om jag är väldigt romantisk, i hjärtat. I sexlivet är det inte romantiskt. Nej, det funkar inte för mig med romantik där. Kanske om man vore kär, men vad räknas egentligen som kärlek nuförtiden? Någon som har svar?

Dags att kila!

Ciao!

Har romantiken flugit sin kos?

Jag vill ha någon nära, just nu. Jag vill våga vara liten och rädd och försvarslös som man är när man är nyfödd, men att låta någon vara så nära, då tappar man sin självständighet. Så fungerar det för mig i alla fall.

Jag vill bli älskad, men inte på vilka villkor som helst. Utan för att jag verkligen känner för den personen. Men frågan jag alltid ställer mig är; Är jag tillräckligt älskvärd? Är jag värd det som alla andra har?

Jag får aldrig några svar, utan blir sviken på kuppen så fort jag trillar i fällan igen, jag blir förtjust som sedan visar sig bli helt fel och jag står där slopen och sviken? Är romantiken död? Jag vill inte tro att romantiken är det, för om den vore det, vad skulle då finnas kvar att kämpa för? Kärleken detsamma, det måste finnas kärlek, men jag tror att så länge jag kan känna kärlek kan jag även känna hat och det mina vänner, är en mindre rolig känsla i kroppen, även om den verkligen kan vara befriande vissa stunder, den är det. När har ni hatat som mest? Och vad har ni hatat? Har ni kanske hatat samtidigt som ni har älskat? Det har jag, mot en man. Vars namn jag kommer hålla hemligt resten av livet. Han vet vem han är, han vet vad jag känner och han vet lite väl mycket om mig. Men han är ändå den mannen. Mannen som mitt hjärta alltid kommer slå ett extra slag för.
Såvida inte någon kommer och slopar mig av banan helt och hållet igen, som han då gjorde.
Jag vill hitta den mannen som verkligen känner med hela hjärtat, älskar med hela hjärtat och inte kan leva utan varandra hjärtat. Den kärleken vill jag ha, är den omöjlig att få?

Nåväl, nog om mitt svammel om kärlek, romantik och hat.
Men har verkligen romantiken flytt sin väg även här i Stockholm?