Sunday, July 06, 2008

Amor vincit omnia?

Hur kommer det sig att vi är helt blinda när det kommer till kärlek? Är det för att vi är naiva nog att tro att kärleken faktiskt är som i sagans värld, eller beror det på helt andra orsaker att vi idealiserar kärleken så pass högt att den blir nästintill ouppnålig för många? Eller är vi bara kräsna när det kommer till frågor om kärlek? Jag skulle inte direkt tro att vi är kräsna, vi är mer sådana att vi väljer lite nogrannare när vi bli lite äldre vilka vi vill ha i våra liv och gäller inte det allt? Vänskapsrelationer, kärleksrelationer, jobb, karriären, ja allt? Ju mer medvetna vi blir om våra val, desto svårare blir det för oss eller att göra dem? Är det så enkelt egentligen att vi vill ha ragget från krogen som vi drar hem fyra på morgonen och sedan tror oss ha funnit den riktiga kärleken, vad är egentligen den riktiga kärleken? Är det krogragget som vi drar hem, eller den där personen med det charmiga leendet och sättet denne tittar på dig? Jag kan inte hjälpa mig själv när jag undrar, vad får oss att fastna hos vissa människor, men hos andra kan vi inte ens se oss själv med. Vad drar vi oss till? Och är inte det väldigt individuellt, eller har jag helt och hållet fel? Eller övervinner kärleken allt?

Jag vet inte vad jag vill riktigt med mina tankebanor idag, jag är insluten i en kokong som jag inte riktigt kan släppa av någon anledning så finns det inte riktigt tid för eftertanke hos mig, jag är dränerad på känslor och allt vad som komma skall. Helt slut är jag, jag vet att det alltid blir så här efter en krogkväll, men varför utsätter jag mig då för dem? Jag vet så väl, men jag gör oftast tvärtom. Varför lär jag mig aldrig?

xo xo
Ciao!

1 comment:

kyr said...

Jag tror att du tänker för mycket på själva kärleken, Anna, och hur du tror att den ska vara. Den ska inte vara på något speciellt sätt, man känner den bara när den finns där och den känns olika för alla människor. Tror bara att du försvårar din situation om du överanalyserar allt. Kärleken är den enklaste känslan jag stött på i mitt liv - jag träffade Johan, blev kär och tillsammans med honom på samma dag. Vi sågs så ofta vi kunde, pratade i telefon varje dag, spenderade varje helg med varandra och lärde oss att kompromissa till 6 mån senare när jag flyttade in i hans lägenhet. Svårare än så behöver det inte vara. Kärlek ska vara enkel, det ska kännas i hela kroppen att man bara vill vara med den andra, prata med den andra, vara nära den andra hela tiden. Det finns ingen annan än den som är föremål för kärleken. Är det inte på samma villkor från båda, då är det nog inte kärlek.