Jag sitter hemma en lördagskväll och filosoferar kring livet och allmänna ting som pågår i mitt liv just nu. Dels över kärlek och dels över relationer till mina vänner. Vilka av er är mina vänner på riktigt egentligen? Som inte har åsikter om att det jag gör är fel, att de val jag väljer att göra, känns förkastliga i era ögon. Ja, jag pratar om att jag valt att äta Lithium, för att stämningstabilisera mig. Borde ni inte vara glada över att jag vågar käka den medicinen och inte klaga på att jag kommer antagligen bli apatisk och inte känna något överhuvudtaget. Har ni ens tänkt tanken att jag faktiskt har pratat med min läkare om detta och att jag väl är medveten som biverkningar och liknande och därav tagit de ställningstaganden jag gjort. Kan ni inte för en sekund se att jag faktikst gör framsteg och att jag inte går bakåt i min resa mot ett värdigt liv. Saken är som sådan att jag är så full av känslor att jag tror att om ni skulle för en gångs skull se mig, skulle ni bli rädda för de alla de känslorna jag faktiskt bär på, för inte är de få och nej, jag tror inte ett ögonblick på att jag kommer att bli apatisk.
Det känns inte tryggt bland de människor jag har runt omkring mig längre, jag tvivlar på om ni verkligen är mina vänner och om ni faktiskt känner mig. En stor del, tror jag faktiskt inte gör det. Hur kan ni då dömma mig för det jag gör eller hur jag väljer att leva mitt liv. Jag vill inte att ni ska vara oroliga över mig, jag klarar mig. Sköt ert så sköter jag mitt. Jag är så heligt jävla less på vissa människor. Hur kan ni komma in i mitt liv och bestämma hur jag ska leva det, när ni själva inte verkar ha någon koll på hur ni lever ert. Det säger mer om er än om mig. Jag är förbannad nu, sårad också, jag trodde inte att jag skulle bli så här jävla förbannad och förvirrad över era beteenden. Det säger ju bara sig självt att det bara finns två personer som känner mig så pass väl att inte dömma mig, ni två vet vilka ni är. Det gör ont i mig, i mitt hjärta att ni beter er som ni gör.
xo xo
Ciao!
4 comments:
Frida/synchiqe: Den som vet vad som är bäst för dej, är du själv. Jag tror det iaf för du verkar tänka otroligt mkt (kanske för mkt?) innan du gör nåt förhastat. Men ibland kommer känslorna ikapp en och då gör man dumma saker. Det kanske dina vänner tror? Dom vill dej nog bara väl. Fast om dom verkligen dömmer dej och säger vad du ska göra så är det INTE snällt. Du är mer insatt i hur du känner och bör göra, än vad dom nånsin skulle kunna bli. Jag känner dej inte men jag har fått uppfattningen att du har koll, även om det nu inte verkar som det för vissa. Hoppas HOPPAS det blir bättre. Sköt om dej raring! <3
anna/logophobia:
jag vet inte om du fick min kommentar på bilddagboken? och vet inte om du är medveten om att jag tycker att du gör helt rätt i att satsa på den här medicinen för att kunna uppnå något större och bättre. jag tycker du ska vara stolt över ditt val och att du kommit igång på ett sådant fantastiskt sätt med skola etc. du ska ha beröm för det, i allra högsta grad! jag hoppas att mitt stöd syntes och hoppas även att du svarar med ett par rader så jag vet. keep up the good work! xxxx
Du vill ju helst att man är ärlig och öppen om åsikter i din blogg - det tänker jag nu vara och jag skulle vilja se samma sida från dig. Om det är mig du syftar på så får du gärna skriva det. Jag är mest ledsen över att du inte tog upp detta med mig i telefonen när jag ringde för att höra hur det var med dig. Som jag sa då och alltid sagt vill jag enbart ditt bästa och att ifrågasätta är inte att kritisera. Man måste kunna väga fördelar mot nackdelar och jag tycker det är bra att du når framsteg men samtidigt vill jag inte se dig bli för upphängd på mediciner. De botar inte, de dämpar enbart det onda vilket man ofta behöver för stunden och det tror jag du är medveten om. Det sårar mig att du skriver i din bilddagbok att du är trött på människor som lägger sig i, som frågar när de bara vill stötta. Hade vi inget sagt så hade vi istället varit dåliga vänner som inte bryr sig, eller hur? Det känns hemskt att du tar upp detta via internet istället för när vi hade en diskussion men det känns hemskare att du inte orkar med dina vänner, inte vill veta av dem när det enda de gör är att ställa upp för dig. Det känns rätt taskigt, det känns som ett utnyttjande från din sida för jag skulle aldrig tvivla på dig eller skjuta dig ifrån mig när du inte gjort något fel. Jag vill inte veta av att du gör så mot mig när jag för mitt liv aldrig skulle vilja dig illa?
Var och en väljer vad man gör med sig själv, sin hälsa och sitt liv. För att inte tala om sin framtid. Du bestämmer själv vad du vill göra, och jag har som vän/eller vad jag är - inga problem att respektera och uppmuntra detta.
Den väg man väljer själv är oftast den man är mer motiverad att följa.
*tumme upp*
Post a Comment