Out of the way, it's a busy day, I've got things on my mind, For want of the price of tea and a slice...

Tusen saker går igenom mitt huvud varenda dag, ska jag hinna, ta en sak i taget, fokusera dig på det som är väsentligt just nu och dröm dig inte bort från verkligheten, jag kan säga såhär, jag mår bättre än på väldigt länge och jag har bara siktet på att må ännu bättre, men jag har inget orimligt mål. Jag vet att det kommer komma maniska perioder och depressiva också. Jag kan inte bli kvitt dem, men jag kan med lättnad gå upp ur sängen lite enklare än bara för några dagar sen. Jag ligger inte i en sorts koma, som jag inte kan ta mig ur utan jag kan vakna på morgonen och känna att det är en helt okej dag, jag känner inte att jag inte kommer klara av den, något hopp inom mig kanske? Jag vet inte, men jag tänker bannemig inte sluta med något som verkar fungera på mig.


Jag har sådan lust att skapa, inte det jag skapar i skolan, utan något annat, jag ska slänga upp lite inspirations kläder nu... Det är så mycket jag vill göra! Hehe!

Marchesa

Roland Mouret

Marchesa

xo xo
Ciao!

Let's get lost tonight!

Idag är första gången någonsin (tror jag) där en människa sa till mig att jag såg gladare ut. Jag var inte lika borta som jag har varit och ja, jag har till och med sovit 6 timmar inatt, utan en medicin som jag definitivt har trott att jag behövt för att sova. Men nej, jag somnade utan den, så nu känner jag att det är dags att trappa ner på denna medicin, jag kan inte bara hippsomhapp sluta med den, det skulle aldrig fungera för min kropp, men äntligen kan jag säga att jag inte längre befinner mig på botten och att jag därigenom börjar bege mig uppåt, det har tagit ett tag, men om det var värt det? Ja, det var det. Om hela den här processen gör att jag står starkare än innan är det väl värt det. Jag kan för första gången på en väldigt lång tid se att det inte är nattsvart framför mina ögon. Jag hoppas att ni inser att jag kommer att bli starkare och starkare och jag kommer aldrig i hela mitt liv ta skit igen.


Jag undrar igen om kärleken, ska jag bara ge upp mitt sökande efter den riktiga kärleken och då kanske den dyker upp? Vem vet, jag vet nämligen inte själv. Jag vet inte vad kärlek är, egentligen, jag har en massa påståenden om vad kärlek är, men jag vet inte på riktigt, så enkelt är det. Jag står mer konfunderad än någonsin innan... Lagom kul, om man säger så.


xo xo
Ciao!

We're superheroes!

Idag har jag mått så pass illa att jag fick upp min frukost, visst jag fick i min lunch, men om det är något jag avskyr så är det när jag mår illa. Allt blir helt fucked up då, jag kan inte göra något, min mage lever sitt eget liv. Jag tror att min intolerans mot mjölk har blivit "låg" igen. Jag fixar inte mjölk, så nu blir det bannemig en vecka utan laktosprodukter. Hm, vi får se hur det går, men mjölk ska jag inte få i mig. Problemet med dessa veckorna är att när man bestämmer sig för att inte äta mjölk, då är mjölkprodukter som godast, såsom glass (som jag vanligtvis inte äter) eller mozzarella, eller allt som har mjölk i sig, det går bort helt och hållet och man står där och undrar vad som pågår. Mjölk är fan inte alltid det roligaste att vara intolerant mot, men men det kanske för med sig att min mage blir lugnare igen, vad vet jag?


Annars så svänger jag något så enormt just nu, ena stunden är jag deppad andra stunden euforisk, manisk (om ni vill kalla det så) och jag befinner mig mellan ytterligheterna, det som dock lugnar mig nu är att jag vet att det kommer att bli bättre. Det blir inte som innan och jag står på något sätt starkare än innan även om jag svänger. Något att fallit ner i skorna som gör att jag inte svajjar hur mycket det än blåser. Problemet med en person som mig, när det kommer till kontrollbehovet är att jag inte kan kontrollera mina stämningslägen, om det vore så skulle jag inte behöva käka medicin. Så enkelt är det. Men men, sånt är livet, inte mer än så. Jag överlever alltid, det har jag alltid gjort och kommer alltid att göra. Det enda tips jag kan ge är att man ska acceptera situationen som man befinner sig i, annars går allt åt helskotta.


xo xo
Ciao!

And I'd claw at your heart, And I'd tear at your sheet, I'd say please, please, I'm your man

Igårkväll var magisk, den var sagolik, jag kan inte beskriva med ord hur bra Cohen var. Hans röst var magnifik och jag kan mycket väl säga att det var väl spenderade pengar och ingenting var mer perfekt än vad det var igår. Jag grät till och med, bara av att se honom. Så ödmjuk, gemytlig och trevlig man han verkar vara, bara av att höra det han sa var underbart. Jag önskar så att jag får chansen att se honom igen och ja, jag vill gärna göra det! Leonard Cohen är en man som verkligen är man. Han sjunger rakt ur sitt hjärta och ja han sjöng Halleluhja, The Future och massor av annat som bara var, ja jag är mållös...


Metallica kommer den 7:e och 8:e Mars till Globen och jag ska bannemig vara där, så enkelt är det, jag kan inte missa detta, jag får inte missa Metallica igen, det går bara inte. Ska bli helt underbart att se dem, de är ju dem man vill se. Metallica är alltid Metallica och jag hoppas att jag får en lika bra konsert med dem som jag fick med Leonard Cohen, att jag får samma WOW-känsla. Men det är en helt annan människa som sjunger där och ja om det vore likadant skulle jag nog tycka att det vore tråkigt. Men nu ska jag bannemig se dem <3

Annars så flyter jag på ganska bra, jag är stadigt påväg uppåt och ja, jag har fortfarande en hel del känslor kvar, alla för att vara ärlig. Jag pratade med min psykolog idag och hon sa att det är ren bullshit att människor blir apatiska och inte känner något. Jag tror henne, annars skulle jag aldrig tagit denna medicinering till mig. Det handlar mellan att leva eller att inte göra det och valet där är enkelt. Idealet är väl självklart att man aldrig ska behöva äta medicin, mot något överhuvudtaget, att man får regelbunden sömn och att man är frisk hela livet ut. Nu lever vi dock inte i den världen, utan i en värld där människor behöver medicinering, människor har problem och ja, alla är inte kärnfriska. Vissa har cancer till exempel, ska man säga nej till medicin där om det hjälper? Det tycker inte jag. Nej, medicinen finns och det är bara att leva med det.
xo xo
Ciao!

Sleep, angels will watch over you, And soon beautiful dreams will come true...

Idag ska jag jobba med de sakerna jag har kvar till skolan, leta efter bilder till mitt kollage och lite andra saker. Jag känner mig avskuren från så mycket just nu. Jag har inte heller orken att ta tag i saker. Det är för mycket i skolan och jag känner att jag delvis bara vill begrava mig under alla mina uppgifter och försvinna för ett tag. Funderar starkt på att försvinna från Bilddagboken, Helgon, Darkside och Qx och endast ha kvar facebook och min blogg, allt annat känns bara i vägen. Därav tror jag att jag hädanefter en dag i veckan kommer att vara helt okontaktbar, ingen mobil, bara ett inlägg i bloggen och ingen får ringa hem till mig, vad jag än skrivit i min blogg och hur jag än kommer att må, det här är något jag ska fixa själv, det är så jag känner.


Om ni tror att jag bara skjuter upp mina problem med att äta Lithium, så kan ni inte har mer fel. Sanningen är som sådan att jag kommer ha fortsatt samtalsterapi och jag kommer att fortsätta att jobba med mig själv. Jag är inte på långa vägar klar ännu, men jag kommer att bli det och jag kommer göra det utan er. Jag kan inte ha er hjälp när jag ska gå igenom det jag nu ska gå igenom. Jag behöver den inte, för att vara ärlig. Ni är inte de som känner mig bäst, eller de som kan tala om för mig att det jag tänker är rätt eller fel, det vet bara jag. Den enda personen i hela världen som känner dig är du själv, vem skulle annars känna dig? Tror ni på allvar att jag kan tro på människor som endast tror att de har rätt i det de säger, som inte kan på allvar hålla i en diskussion? Nej, jag ryter ifrån nu, jag biter, jag skriker nu, bara för att ni ska förstå att det ni gör stjälper mer än hjälper. Jag har inte bett om era åsikter. Jag vill inte ha dem. Så snälla håll dem för er själva och låt mig gå min egen väg. Jag har aldrig bett er att gå min.

xo xo
Ciao!

You can lie to me, right through your smile, I see behind your eyes...

Jag sitter hemma en lördagskväll och filosoferar kring livet och allmänna ting som pågår i mitt liv just nu. Dels över kärlek och dels över relationer till mina vänner. Vilka av er är mina vänner på riktigt egentligen? Som inte har åsikter om att det jag gör är fel, att de val jag väljer att göra, känns förkastliga i era ögon. Ja, jag pratar om att jag valt att äta Lithium, för att stämningstabilisera mig. Borde ni inte vara glada över att jag vågar käka den medicinen och inte klaga på att jag kommer antagligen bli apatisk och inte känna något överhuvudtaget. Har ni ens tänkt tanken att jag faktiskt har pratat med min läkare om detta och att jag väl är medveten som biverkningar och liknande och därav tagit de ställningstaganden jag gjort. Kan ni inte för en sekund se att jag faktikst gör framsteg och att jag inte går bakåt i min resa mot ett värdigt liv. Saken är som sådan att jag är så full av känslor att jag tror att om ni skulle för en gångs skull se mig, skulle ni bli rädda för de alla de känslorna jag faktiskt bär på, för inte är de få och nej, jag tror inte ett ögonblick på att jag kommer att bli apatisk.


Det känns inte tryggt bland de människor jag har runt omkring mig längre, jag tvivlar på om ni verkligen är mina vänner och om ni faktiskt känner mig. En stor del, tror jag faktiskt inte gör det. Hur kan ni då dömma mig för det jag gör eller hur jag väljer att leva mitt liv. Jag vill inte att ni ska vara oroliga över mig, jag klarar mig. Sköt ert så sköter jag mitt. Jag är så heligt jävla less på vissa människor. Hur kan ni komma in i mitt liv och bestämma hur jag ska leva det, när ni själva inte verkar ha någon koll på hur ni lever ert. Det säger mer om er än om mig. Jag är förbannad nu, sårad också, jag trodde inte att jag skulle bli så här jävla förbannad och förvirrad över era beteenden. Det säger ju bara sig självt att det bara finns två personer som känner mig så pass väl att inte dömma mig, ni två vet vilka ni är. Det gör ont i mig, i mitt hjärta att ni beter er som ni gör.


xo xo
Ciao!

Lithium, don't want to lock me up inside...

Idag börjar jag behandlas mot min bipolaritet, det finns ingen anledning för mig att gömma mig, eller sticka huvudet i sanden och låtsas om som om ingenting händer. Jag kommer framöver (om det fungerar på mig) äta Lithium och gå på regelbundna kontroller om hur min kropp reagerar. Jag är nervös, jag har ångest och jag mår som allmänt inte speciellt bra någonstans just nu. Imorgon kanske är en bättre dag? Vem vet? Inte jag och jag är rädd för hur min kropp kommer att reagera, men nu kommer det. Jag behandlas mot min bipolära sjukdom, så om jag verkar lite off de närmsta dagarna så kan det bero på att jag inte vet hur jag ska vara, eller hur medicinen kommer fungera på mig. Det skrämmer skiten ur mig det här, men min läkare sa att jag kommer att klara av det, precis som jag klarat av att käka andra mediciner, så nu hoppas vi på det bästa...


Var det du sa någonsin sant, alla ord du sa. Allt som du sa om mig, fanns det ens en gnutta sanning i dem, eller var allt bara en ren skär lögn som du hoppades inte skulle spricka. Lögner spricker alltid och de dör väldigt långsamt. Dessutom sårar de mer än vad sanningen gör, så kunde du inte bara varit ärlig från första början? Eller har du inte ens en gnutta moral i dig? Du förvandlas från en kärlek till en kräklek just nu i mina ögon och det mina vänner ska ni veta om, är aldrig något bra. Utan endast någon jag använder när jag verkligen blir bitter. Menade du ett enda ord av det du sa? Eller var jag bara en incident som du vill ta bort ur ditt liv? Hur miserabel är du inte, det frågar jag mig själv gång på gång. Hur dåligt mår du inte, för att leva i den drömvärld, du lever i, där lögnen verkar vara lika vanligt som att dricka vatten för en vanlig människa. Nej mitt hjärta är inte brustet men jag undrar bara, VARFÖR?


Jag känner stressen från skolan, bara välla över mig, men jag kan ta igen det jag saknar och jag kommer att göra det. Bara jag blir lite mer stabil och inte vara så jävla labil som jag är. Detta blev inget roligt inlägg märker jag, utan ett ganska bittert och avsmakligt, men är det så konstigt? Men skolan ska vara kul och jag kommer se till att mitt år på Modeskolan, blir ett bra år. Det kommer det också att bli, bara det att jag komplicerar allt jag tar mig för. Men jag har iaf fått till min kjol som jag ska sy, det känns bra det gör det verkligen. Nu är det bara allt annat...

xo xo
Ciao!

Is there a hero somewhere, someone who will never walk away...?

Idag är det min mammas födelsedag och hon fyller jämt, det har gått så fort, det känns som om tiden bara rinner ifrån mig och jag vet inte vad jag ska göra med det. Men jag vet att jag har en framtid som jag måste kämpa för att få, jag vill bli något, precis som min pappa har blivit, han har kämparglöd i sig och det har min mamma med. Jag vet att jag kommer lyckas på ett eller annat sätt och det för min egna personliga del, jag struntar faktiskt i hur många jag kommer tampas med på vägen, men det lär väl bli en del jag kommer jobba med. Så enkelt är det.

Nu står det mellan tillskärarakademin och modeskolan och pengar, det är där det ligger, i hur mycket pengar jag kommer att ha råd att spendera på att bli det jag vill och hur jag kommer ta mig fram senare i livet, det kostar att ligga på toppen, men vill man till toppen så vill man och jag vill ta mig någonstans där jag kan utvecklas, hela tiden, aldrig sluta, utan alltid ligga steget före om man säger så.

Jag vill sluta med medicineringen nu, för jag mår inte bra av att medicineras längre, jag sover inte utan medicin, men vad ska jag göra? Jag ska prata med min läkare om detta och se vad som kommer hända, jag måste bara lära mig att leva utan mediciner, det är ett måste nu. Samt att sluta röka, men det är jävligt svårt att sluta med saker som ger psykisk stabilitet och man inte vet hur det blir utan, så enkelt är det. Jag kanske ska prova en helg då jag sover så lite som möjligt för att få tillbaka min riktiga sömn som inte beror på mediciner, men jag behöver det, det säger till och med min läkare, hon kommer inte ändra på dem. Så enkelt är det. Men jag hoppas...

Jag känner mig inlåst i mig själv, så är det också, jag vill vara lycklig, men jag är inte lycklig med mig själv, jag är varken lycklig eller ledsen, snarare melankolisk, det är nog ett bra ord att sätta på det. Nu orkar jag inte skriva mer.

xo xo
Ciao!