Idag är första gången någonsin (tror jag) där en människa sa till mig att jag såg gladare ut. Jag var inte lika borta som jag har varit och ja, jag har till och med sovit 6 timmar inatt, utan en medicin som jag definitivt har trott att jag behövt för att sova. Men nej, jag somnade utan den, så nu känner jag att det är dags att trappa ner på denna medicin, jag kan inte bara hippsomhapp sluta med den, det skulle aldrig fungera för min kropp, men äntligen kan jag säga att jag inte längre befinner mig på botten och att jag därigenom börjar bege mig uppåt, det har tagit ett tag, men om det var värt det? Ja, det var det. Om hela den här processen gör att jag står starkare än innan är det väl värt det. Jag kan för första gången på en väldigt lång tid se att det inte är nattsvart framför mina ögon. Jag hoppas att ni inser att jag kommer att bli starkare och starkare och jag kommer aldrig i hela mitt liv ta skit igen.
Jag undrar igen om kärleken, ska jag bara ge upp mitt sökande efter den riktiga kärleken och då kanske den dyker upp? Vem vet, jag vet nämligen inte själv. Jag vet inte vad kärlek är, egentligen, jag har en massa påståenden om vad kärlek är, men jag vet inte på riktigt, så enkelt är det. Jag står mer konfunderad än någonsin innan... Lagom kul, om man säger så.
xo xo
Ciao!
No comments:
Post a Comment