We're living in the land of confusion!

Jag trodde alltid och har alltid trott att det ska finnas människor som man en gång funnit, blir ens vänner i ur och skur. Nu har jag vaknat ur min naiva lite drömmande syn på livet och insett att vissa människor kommer och går och saken är den att jag har inget problem med det. Jag skräms inte av det. Jag inser bara att vissa saker måste man få distans till för att kunna komma nära igen. Jag behöver fortfarande en stor distans till mycket, men jag tänker inte ge mig. Jag vill inte ge mig, jag förlorar för mycket på det. Men i dagens samhälle, vad kan vi egentligen vara helt säkra på? En ekonomi som är i gungning, att det sker förändringar som vi kanske inte alls tycker om. När var vi tvungna att se sanningen i vitögat och inse att det är inte så roligt som det kan ha varit och dessutom är det ganska skrämmande?

xo xo
Ciao!