Somedays I'm a superbitch, Not to my own tricks, but it won't last forever, Next day I'm your supergirl...

Jag har insett att man måste vara en bitch för att komma någonstans, inte vara rädd att trampa på någon eller för den delen sätta armbågen i personen som stoppar dig. Det är inget dåligt med att vara en bitch, du bara är det. Det är däremot fel att göra någon illa på en människa, på riktigt. Att trampa någon på tårna räknar inte jag riktigt som oj, denna människan kommer gå under, eller har jag fel? Så ursäkta om jag inte säger förlåt om jag inte anser att jag gjort fel, utan jag går bara vidare och ser mig inte om.

xo xo
Ciao!

Mind made up, Given all for you, Now my mind is clear, You planted all the fear...

Jag har så mycket i min hjärna just nu att jag inte vet när jag ska säga stopp, jag vet inte om jag vill säga stopp. Det känns som om jag börjar ta mig uppåt, ibland inte på ett bra sätt, men samtidigt stabiliserar jag mig och det mina vänner är värt mer än allt jag har och äger, jag vet att jag kommer igång och jag är inte rädd längre. Nu får ni se några intressanta skor från Louboutin, jag kunde inte hjälpa mig själv när jag såg dessa, balletboots! Jag har aldrig varit jätteförtjust i dem, det är något som inte riktigt funkat, men dessa är söta!

Christian Louboutin och David Lynch!

xo xo
Ciao!

My Name Burned In Your Skin, I Am Your Nasty Sin, The Beast That Lives Within...

Ibland behöver man endast en enda liten sak för att man ska dra sig själv ur situationerna som händer runt omkring en. I mitt fall behövdes det ett större sak, jag var tvungen att dra ett bottennapp för att inse att det var fel väg, just då, jag valde, att bortse från hur man mår och känner idag, är enormt fel. Man måste få känna allt som man vill känna för att fungera som människa, annars trycker du undan det och du står där utbrännd och sårad på köpet. Hur högt är priset som man ska betala för att komma dit man vill? Handlar det endast om att vilja och att ha en envishet som aldrig släcks, inte ens för en storm? Kan vi förväntas att vara på topp hela tiden? Eller vad är det som får oss att fortsätta när det blir tufft?


Jag har upptäckt, tyvärr, den där biten igen, då man inser att köpa saker är gudomligt och att det inte skadar dig för stunden, då men senare, skadar det enormt. Hur gör man? Jag har absolut ingen aning om hur man stoppar sig själv när det kommer till shopping. Det finns inget nej i mitt huvud, jag kan inte förstå hur människor kan vara så diciplinerade att de säger nej. Jag behöver veta. För, när det kommer till mig, så måste jag förlora all lust till allting för att sluta shoppa. Men när räcker det? Är det så att man måste komma till det där förbannade svaret, att nej, du blir inte lycklig av att köpa det där. Men för mig är det tvärtom, jag njuter i manin av att köpa, jag bryr mig inte, inget kan skada mig. Tror jag...


xo xo
Ciao!

All it leaves is a big questionmark on my forehead!

Jag kan inte ens skriva just nu, jag är helt tom i huvudet, ingenting vill falla på plats, det är mer bara en helt fel drink som min hjärna fått i sig. Jag ville inte ha hans namn i min inkorg, därav ville jag få ett avslut på allt det som pågått, men jag har inte fått något, utom det väldigt konstiga mailet han skickade till mig idag, som visserligen inte hade något med vår relation what so ever att göra, varför valde han att skicka det till mig. Jag vill veta, men jag vägrar ringa honom. Men han borde få veta ett och annat, så enkelt är det. Men varför just jag? Jag lämnar ett stort frågetecken, bara så ni vet.


xo xo
Ciao!

Oh, I'm just waiting to the shine wears off...

Jag tror att jag kommer dö som kvinnan som aldrig lyckades finna riktig kärlek, men hon fann förbannat mycket skor, tyvärr är det väl bara förr eller senare man inser att det kanske inte finns sagoslut, utan allt händer faktiskt i verkligheten som bara skrämmer en lite för mycket. Vet ni en sak? Verkligheten skrämmer mig på något sätt mer, att leva i en fiktion värld som inte är här är inte lika hårt och smällarna är inte lika brutala. Sagorna lindar in en på ett helt annat sätt. Därav kan det vara lite obehagligt när man inser att kriminal serierna på tv:n faktiskt är helt fabulöst underbara. De bästa kommer faktiskt från England. Just my opinion, men saken är som sådan, att jag nog vill leva i verkligheten... Jag saknar honom så att det inte är kul längre.


xo xo
Ciao!

We're living in the land of confusion!

Jag trodde alltid och har alltid trott att det ska finnas människor som man en gång funnit, blir ens vänner i ur och skur. Nu har jag vaknat ur min naiva lite drömmande syn på livet och insett att vissa människor kommer och går och saken är den att jag har inget problem med det. Jag skräms inte av det. Jag inser bara att vissa saker måste man få distans till för att kunna komma nära igen. Jag behöver fortfarande en stor distans till mycket, men jag tänker inte ge mig. Jag vill inte ge mig, jag förlorar för mycket på det. Men i dagens samhälle, vad kan vi egentligen vara helt säkra på? En ekonomi som är i gungning, att det sker förändringar som vi kanske inte alls tycker om. När var vi tvungna att se sanningen i vitögat och inse att det är inte så roligt som det kan ha varit och dessutom är det ganska skrämmande?

xo xo
Ciao!

You make me sick, so sick that I can't handle it.

Igår kväll trodde jag att jag skulle stå utan en dator, eller datorn var det inte fel på, rättare sagt skärmen och jävlar vad förbannad man kan bli över en sådan liten sak som att skärmen visar: "Check Signal Cable" - och visst fan checkar du den och inte fan blir det bra. Det är ett typiskt I-landsproblem. Det är typiskt att jag gnäller över detta, även om det är så förbannat underbart att vara utan datakommunikationen under nästan ett helt dygn. Jag tror att det enda jag ska göra vid datorn och internet är att skriva min blogg och ja, jag tror det blir så.


Just nu sitter jag i en Odd Molly klänning, ett av de få svenska märkena jag har väldigt stor respekt för. Vem det än nu var som sa att svenskt mode kommer att bli något stort, tror jag seriöst inte ett dugg på. Titta på hur människorna här i Sverige klär sig till exempel, aldrig göra något annat än följa strömmen, oavsett vilken subkultur man än befinner sig i. Jag är ledsen, men jag tycker inte ens att det är häftigt med människor som klär sig i lite svart och tycker att de är häftiga, sorry titta på modemaffian och se om ni kan se mer skrämmande ut än dem. Kan ni det, bravo. Annars, ta på er något som visar på lite personlighet. Jag säger dock inte att alla är som den stora gråa massan, jag känner väldigt många individer som lyckas klä sig precis som de vill och känner.


xo xo
Ciao

If you're aiming for the stars, how high can you get without falling down?

Nu har det gått mer än 16 timmar av det nya året och det känns fortfarande inte speciellt annorlunda, det är detsamma som innan. Detta året kan mycket väl bli värre än de innan, samtidigt kan det bli enormt mycket bättre än alla andra samtidigt. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, men jag vet inte riktigt om man ska ha några förhoppningar på att det blir nytt år. Man lovar sig själv dyrt och heligt att det nya året kommer bli bättre än det förra och förlorar på köpet, därav tänker jag inte tänka på att det SKA bli bättre, blir det det, ja, då är jag nöjd, blir det inte det, då har jag i alla fall inte tänkt alla de där positiva tankarna som inte infriat sig. Jag vet bara om det då...


Detta året hade jag tänkt att jag ska jobba enormt mycket mer på mig själv, never mind det som står ovanför, detta har inget med det att göra. Jag har dock lite unfinished buisness med mig själv innan jag kan gå vidare med saker och dessa ska jag jobba på. Jag ska faktiskt helt och hållet prioritera mig själv i första hand, ingen annan, tyvärr. Jag vägrar stå tillbaka, eller göra något som jag inte känner mig bekväm i att göra. Nu tänker jag leva.

xo xo
Ciao!

My heart is still burning, with all the ups and downs...

Jag vet inte om jag ska sammanfatta året eller inte, jag står med en armé av kval. Jag vill inte avslöja några namn, men jag kan väl till exempel säga att en person fanns i mitt liv ett bra tag, tills det tog abrupt slut i November, på allt, men det var till det bästa, även om man inte alltid känner så. Detta år har varit omtumlande på flera fronter, jag vill inte gå in på allt, men mycket har hänt och mycket skulle kunna ha hänt, jag säger bara det att detta år var upp och ner och jag hoppas att 2009 är ett något lugnare år för mig, jag vet inte om jag klarar mig annars. Nåväl allt har sina för och nackdelar. 2009 ska iaf bli ett bättre år för mig. Vi får se, men jag hoppas! Men mitt hjärta brinner fortfarande och det kommer så förbli.


xo xo
Ciao!

Is my reality beyond yours?

Ikväll är det Dekadance, men jag vet fortfarande inte om jag kommer att gå. Det är några timmar kvar så jag har lite tid att tänka ut saker innan, jag funderar på en enkel outfit ikväll, väldigt back to basics. Jag tror jag vet, vi får helt enkelt se...


Jag tror inte att jag har något att säga någon just nu. Ni finns inte längre i mitt synfält, men det har jag valt själv.

xo xo
Ciao!

And I'd claw at your heart, And I'd tear at your sheet, I'd say please, please, I'm your man

Igårkväll var magisk, den var sagolik, jag kan inte beskriva med ord hur bra Cohen var. Hans röst var magnifik och jag kan mycket väl säga att det var väl spenderade pengar och ingenting var mer perfekt än vad det var igår. Jag grät till och med, bara av att se honom. Så ödmjuk, gemytlig och trevlig man han verkar vara, bara av att höra det han sa var underbart. Jag önskar så att jag får chansen att se honom igen och ja, jag vill gärna göra det! Leonard Cohen är en man som verkligen är man. Han sjunger rakt ur sitt hjärta och ja han sjöng Halleluhja, The Future och massor av annat som bara var, ja jag är mållös...


Metallica kommer den 7:e och 8:e Mars till Globen och jag ska bannemig vara där, så enkelt är det, jag kan inte missa detta, jag får inte missa Metallica igen, det går bara inte. Ska bli helt underbart att se dem, de är ju dem man vill se. Metallica är alltid Metallica och jag hoppas att jag får en lika bra konsert med dem som jag fick med Leonard Cohen, att jag får samma WOW-känsla. Men det är en helt annan människa som sjunger där och ja om det vore likadant skulle jag nog tycka att det vore tråkigt. Men nu ska jag bannemig se dem <3

Annars så flyter jag på ganska bra, jag är stadigt påväg uppåt och ja, jag har fortfarande en hel del känslor kvar, alla för att vara ärlig. Jag pratade med min psykolog idag och hon sa att det är ren bullshit att människor blir apatiska och inte känner något. Jag tror henne, annars skulle jag aldrig tagit denna medicinering till mig. Det handlar mellan att leva eller att inte göra det och valet där är enkelt. Idealet är väl självklart att man aldrig ska behöva äta medicin, mot något överhuvudtaget, att man får regelbunden sömn och att man är frisk hela livet ut. Nu lever vi dock inte i den världen, utan i en värld där människor behöver medicinering, människor har problem och ja, alla är inte kärnfriska. Vissa har cancer till exempel, ska man säga nej till medicin där om det hjälper? Det tycker inte jag. Nej, medicinen finns och det är bara att leva med det.
xo xo
Ciao!

All this running around, well it's getting me down, Just give me a pain that I'm used to!

Är det så att vi svenskar gnäller överlag över mer saker än andra människor på denna lilla planet. Jag kommer ihåg en kommentar jag fick när det var Dekadance under Pride av Andy och det var att vi alltid klagade, om det är för varmt klagar vi, är det för kallt klagar vi, regnar det så är vi inte bättre där och när det gäller attityden mot människor som är framgångsrika, då klagar vi ännu mer! Det är nästan som om vi inte tål att andra lyckas bättre än vad vi själva skulle göra. När ska vi sluta upp med detta klagandet och försöka att uppmuntra människor med det de vill göra och tycka att de är bra. Varför tror vi att jantelagen jämt ska gälla. Varför får vi inte tycka att vi är snygga, eller har gjort något bra - och om vi gör något bra, så kommer skuldkänslorna svämmandes över oss för att vi tycker att vi har gjort bra ifrån oss. Det är alltid det att man får aldrig vara bäst, eller snyggast, eller vackrast eller någonting som är positivt. Men skönhet, ja det ligger i betraktarens ögon, det jag tycker är vackert kanske inte en annan tycker om. Det jag kallar vackert är kanske inte vad någon annan skulle kallla vackert. Varför är vi så trångsynta när det kommer till detta och varför ska vi alltid (jämt och ständigt) hitta fel på personer som är i det offentliga ljuset?


Idag har jag jobbat ännu mer med min kjol och ja, jag kan säga att det går framåt och inte alls bakåt, en liten sak måste självklart ändras, men ändå det är små saker, dessa fixar jag. Snart så är kjolblocket klart, men jag känner mig inte redo för att avsluta det riktigt ännu och jag har saker jag ska ta igen och det kommer jag att göra under höstlovet, det måste jag göra. Det är höstlov snart, herregud, tiden går fruktansvärt fort när man tänker efter. Tiden bara flyger fram och jag har inte riktigt någon aning om var den tar vägen. Men någonstans far den väl iväg... Den kommer ikapp så småningom, jag ska bannemig jobba med mina kjolar snart, nej, den kjolen jag gör ser inte ut som dessa kjolar jag lägger upp nu! Ha!


xo xo
Ciao!

Thunder only happens when it's raining...

Jag känner verkligen inte för att fira midsommar och vill för allt i världen bara sova bort denna helg, jag är inte på bettet någonstans utan vill bara vara hemma, jag vet faktiskt inte vad det beror på. Jag tror att jag är i en svacka och jag mår inte bra av det om man säger så, utan jag stänger in mig, äter inget och vill bara få i mig vatten. Jag vet att jag måste äta, annars fungerar inte jag, men jag känner verkligen inte för det, om man nu ska vara ärlig och jag tror på ärlighet.

Inatt drömde jag konstiga saker igen, lagom obehagliga om man säger så, lagom kul att vakna till dem också, men vad ska man göra? Jag kan inte sluta drömma, utan jag bara fortsätter, jag är orolig inför något dock vet jag inte vad, kanske för att jag ska välja skola alldeles snart, vad vet jag? Jag måste välja snart, hm, ett lagom roligt beslut. Men men, det kommer att bli min framtid hursomhaver.

Ikväll är det i alla fall 90's och jag ska antagligen dit, måste bara bli lite pepp först, innan jag går ut, haha! Vi får se hur det går.

xo xo
Ciao!

When we judge, do we judge ourselfes too?

Varför dömer vi människor mer än vad vi borde egentligen? Vi är inte så mycket bättre själva, när vi tänker efter. Vad ger oss då rätten att döma en människa, utan att riktiga fakta i handen och även om vi har fakta i handen, kommer vi att använda den rätt eller kommer vi hålla undan den riktiga sanningen? Det som faktiskt förundrar mig är att jag sägs ha dubbelmoral, jag säger en sak, gör en annan. Det finns för mycket människor som gör så, utan att tänka efter. De säger en sak, men gör en helt annan, varför ska de döma ut mig? Jag kan mycket väl förstå att man dömer en människa, jag dömer mig själv hela tiden, jag behöver inte en människa som påminner mig om mina brister, jag vet dem redan. Och ja jag ältar vissa saker mer än andra, varför gör jag det då, varför stannar vi hos en person även om den personen beter sig som skit? Jo, för att vi hoppas, vi kanske är naiva, men när det kommer till kärlek, är vi inte blinda?

Vad händer egentligen när vi dömt dessa människor, blir de annorlunda i våra ögon, eller har vi redan en bild av hur vi vill att de ska vara och därav är de så. Det finns inte en människa i denna värld, som inte har en brist, eller gör fel ibland, varför ska då promt människor se fel i vissa saker och i andra inte. Jo, jag tror de beror på hur vi blivit uppfostrade, jag har en känsla att det har med saken att göra. Att vissa saker ser vi som självklara, andra ser vi inte alls lika klara som vi borde. Detta gäller då inte allt, men är det inte relativt vad som är rätt och fel. Det som är fel i mina ögon är inte fel i dina, det kanske är tvärtom att det du tycker inte alls är det jag tycker. Människor har alltid rätt att ha en egen åsikt, men när man säger något, borde man inte tänka på konsekvenserna av det man säger? Man ska tänka innan man talar, vilket ytterst få människor verkar göra. Nog om det.

Jag fick reda på en sak om en såkallad bloggare som är ganska så känd, namnet är Blondinbella och jag kan inte känna något annat än sorg inför denna lilla flicka. Hon vet inte bättre. Och alla ni som gillar henne, tänk efter ett tag, vad säger hon egentligen i sin blogg? Hon har till och med skapat en blogg för människor som hatar henne, så hon kan tjäna ännu mer pengar, vad gör det henne till egentligen? Att hon tycker att det är okej att klanka ner på henne, utan att hon bryr sig, där har vi ett tecken på att inte ha någon självinsikt, utan mer bara "Jag är bäst, snyggast och den mest underbara människan", vilket jag inte tycker att hon verkar vara. Hon talar nedlåtande mot människor som är överviktiga, de som inte tycker som hon gör och liknande. Tyvärr bruden, mig köper du inte. Jag tycker bara så synd om henne, att hon inte förstår... Och nej det handlar inte om avundsjuka, utan mer om att bruden är så pass korkad att jag inte vet vad...

Nu väntar jag spänt på säsongsavslutningen av Gossip Girl, ska bli sjukt spännande att se vad som händer. Man kan inte låta bli. Precis som jag längtar tills Sex and The City har premiär i sommar, can't wait anymore!

xo xo
Ciao!

I've got my inspiration back, again.

Jag är full av känslor idag, men ändå så tom på dem. Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva, behöver prata med någon för att känna att jag finns, annars går det inte. Jag saknar ihjäl mig efter vissa människor och jag har tusen saker att ta itu med just nu.

Jag kan säga att jag fått tillbaka inspirationen till att göra saker, så jag har börjar på att skissa på kläder som jag kan tänkas ha och göra, det är innerligt spännande när fantasin inte har några gränser, utan det enda som sätter stopp är just nu du själv, för fantasin till att göra kläder är oändlig, till att göra saker överhuvutaget är oändligt. Nu vill jag börja igen och inget ska få ta ner mig denna gång, så enkelt är det. Jag ska bli något, för min egna skull, min egna vilja, ingen annans.
Och kan jag genom det hjälpa människor så kommer jag att göra mitt bästa.

xo xo
Ciao!

Framtid.

Jag är vägen,
vägen ett med mig
i ett ändlöst trevande efter en hand,
av tröst

Lindar jag in mig i silke,
som nuddar min hud,
mitt skira ansikte
Som ni brutalt misshandlade,
i tron om att jag skulle resa mig igen

Och jag är vägen,
vägen är ett med mig

Aldrig har framtiden känts så
-avlägsen

© Anna Nyberg Hassan - Reza 2008

How much unjustice can we take?

Varför blir vi så skärrade av att en man dödar en tioårig liten flicka i Sverige, när det dör miljontals barn i Afrika, varenda dag? Vad gör det oss till att vi tycker att denna lilla flicka förtjänar ett ljus mer än alla andra barn i denna värld? Visst kan vi tycka att det är fel att ha ihjäl en liten flicka som är helt försvarslös mot den som angriper henne, men varför reagerar vi inte vid det faktum att om bara några år kommer mer än 12 miljoner barn i Afrika vara föräldralösa och vi tänker bara på dem lite då och då och inte att det faktiskt är människor som det handlar om. Vad fan tänker vi svenskar med egentligen?

När något händer här i yttepyttiga lilla Sverige, blir det rabalder och ramaskri, men när det dör 1 barn i sekunden i andra delar av världen, rynkar vi inte ens på näsan. Är det så att vi tycker att det är okej att det dör så pass många barn varenda dag, för vi är vana vid det? Och att ett tioårigt barn i Sverige som dör, helt plötsligt känns så påtagande nära. Att hej, det kan faktiskt hända oss också. Varför reagerar vi bara då och inte över betydligt större saker?

Jag tror att det är så att när vi själva drabbas av något som kan vara så pass påtagligt nära en själv, då reagerar man, men annars reagerar man inte överhuvudtaget. För det händer inte mig. Jag kommer inte bli våldtagen när jag går hem mitt i natten från bussen, jag kommer inte bli misshandlad till döds när jag är ute på stan, för sånt händer inte mig, det händer bara andra. Men aldrig MIG. Tänker vi inte så?

Visst är det så att det är en tragedi att denna tioåriga lilla flicka har dött, men när ska Sverige vakna och se att detta faktiskt existerar och att vi inte kan vända ryggen till längre. Utan nu utsätts vi för fakta. Varför ska det till att en liten flicka ska behöva dö för att vi ska tända ett ljus. Jag tänder inte ett ljus bara för denna lilla tioåriga flicka, utan för alla världens människor som utsätts för orättsvisor varenda dag. Dem tänder jag ett ljus för. Annars nej, ni må tycka att jag är okänslig, men jag tänker inte bara på yttepyttiga lilla Sverige, jag tänker på världen. Och kanske är det dags att vi gör något åt den situationen vi befinner oss i?

Is this it? Have I made up my mind about myself?

Okej, igår hamnade jag i en svacka, en riktig sådan. En där jag inte visste var jag skulle ta vägen, eller vad jag skulle göra, för att ta mig ur den. Det är inte alltid lätt när vågor av tankar sköljer över en som om de inte visste bättre, utan man står där handlingsförlamad och varken vet vad upp eller ner är, utan det bara är. Jag tycker inte om att hamna i situationer som jag inte har kontroll över. Men jag tar mig ur det som jag alltid gör, annars skulle jag gett upp för längesen, men jag har aldrig gett upp och kommer nog aldrig heller göra det.

Men nu ska jag sätta igång och klippa ut kläder och göra mönster till min brorsas student. Då ska iaf tre klänningar vara färdiga och jag vet exakt hur jag vill ha dem, inte på något annat sätt, precis som jag föreställt mig dem, men det blir aldrig som man tänkt sig, utan det blir alltid någon skavank här eller där, men jag är perfektionist och jag vill bevisa för mig själv att jag fortfarande kan, inget annat. För min egna skull, ska jag bevisa att jävlar jag kan faktiskt. Så nu ska sommarkläderna sys och jag ska göra iordning det som jag verkligen vill ha. Så idag börjar jag med att klippa ut delarna till en klänning som inte jag ska ha, utan en annan person och den måste bli så jävla bra som jag bara kan göra den. Så enkelt är det och bara jag tror på mig själv så kommer den att bli bra, varför tror jag då inte på mig själv? Vad får mig att tveka? Varför är jag svag när det gäller detta, när jag vet att jag egentligen kan. Nu får det vara nog med att tycka att jag inte kan, för kan kan jag. Så enkelt är det.

Jag är förresten ganska sjuk just nu, riktigt jävla förkyld och mossig i huvudet och inte gillar jag det, jag hatar att vara sjuk, så jag kanske borde åka till doktorn och kolla upp detta. Om det inte är bättre på måndag kollar jag upp detta. Men med medicinerna jag har hemma borde det bli bättre.

xo xo
Ciao!

Kill the lights, honey, just kill the lights...

Jag har gått och blivit dunderförkyld och är helt mossig i huvudet, allt jag vill är att sova bort detta. Men så funkar det självklart inte. Utan man går upp på morgonen, lite sjukare än innan och därigenom inser man att man borde ringa sin läkare så att man fick någon medicin mot detta, eller kolla upp allt. Jag ska nog göra en kontroll snart igen, för jag mår inte riktigt okej, är tröttare än vanligt och ändå sover jag mycket mot vad jag borde. Så jag kanske borde kolla upp allt. Det kanske kan kallas sjukdom men men, jag ska väl kolla upp det och se vad som händer. Det är säkert bara en vanlig förkylning, det brukar det vara. Men man kanske borde kolla upp det i alla fall.

Jag har börjat med att ifrågasätta mig själv ganska hårt, varför har jag de tankar jag har om mig själv och varför låter jag trycka ner mig själv i skiten hela tiden och aldrig lär mig att ta åt mig av att människor faktiskt tycker att jag är bra som människa och att jag kanske möjligen är vacker. Men jag är inte vacker, det är bara en illusion av smink och rätt kläder som gör att jag ser bra ut, inget annat. Det är så jag ser mig själv, bara ett skal av som egentligen borde finnas där. Jag vill fylla på mig själv med färgstarka känslor och vara den självsäkra människan, folk verkar se mig som. Henne ser inte jag och jag undrar om jag någonsin kommer få se henne. För är jag inte rädd för mig själv, när det kommer till de bitarna. Imorgon är en ny dag och början på något som kanske kan bli mitt nya liv, ett hälsosammare liv, en livstil som jag vet många eftersträvar. Jag vill må bra i mig själv, men jag gör det inte. Jag trivs inte i mig själv, tyvärr. Men jag försöker ändra på det.

xo xo
Ciao!

Yes, I saw it with my own two eyes...

Jag sover konstigt, har konstiga drömmar som går in i verkligheten och gör mig förvirrad. Det är inte hemska drömmar, men de är obehagliga. Då jag inte vet om det händer eller inte. Varför spelar mitt psyke sådana spratt med mig? Jag vill leva ett helt normalt liv, men det tycks vara nästintill omöjligt om man säger så. Inte för att något egentligen är omöjligt, men jag vet inte var jag ska börja eller var jag ska sluta, utan det är mer ett trevande i mörker om var jag ska ta vägen. Imorgon ska jag till min psykolog och det känns bra, då får jag prata om allt som hänt sen jag sist var där. Hm, var ska jag egentligen börja. Det är så mycket jag måste få ur mig.

Jag längtar som en galning tills den 30:e, då jag åker till Anna och får träffa alla underbara människor och inte bara vara ensam hela dagarna. För det tär på mig. Jag går ut och röker, försöker få i mig mat som inte vill ätas och så mår jag jävligt illa. När ska det vända för mig? Jag undrar bara. Jag vill även prata med en person men det verkar ganska så svårt just nu.

Nej, nu ska vi muntra upp oss själva, men jag vet inte om jag kan det. Allt vävs ihop till en ihoptrasslad verklighet som jag inte känner igen. Och det enda jag tänker är, inte nu igen.

xo xo
Ciao!