We're living in the land of confusion!

Jag trodde alltid och har alltid trott att det ska finnas människor som man en gång funnit, blir ens vänner i ur och skur. Nu har jag vaknat ur min naiva lite drömmande syn på livet och insett att vissa människor kommer och går och saken är den att jag har inget problem med det. Jag skräms inte av det. Jag inser bara att vissa saker måste man få distans till för att kunna komma nära igen. Jag behöver fortfarande en stor distans till mycket, men jag tänker inte ge mig. Jag vill inte ge mig, jag förlorar för mycket på det. Men i dagens samhälle, vad kan vi egentligen vara helt säkra på? En ekonomi som är i gungning, att det sker förändringar som vi kanske inte alls tycker om. När var vi tvungna att se sanningen i vitögat och inse att det är inte så roligt som det kan ha varit och dessutom är det ganska skrämmande?

xo xo
Ciao!

This type of modern life - Is it for me? This type of modern life - Is it for free?

Vad är kärlek? Är den ovillkorslös, eller har den en hel del villkor? Kan vi tro på kärleken i denna cyniska värld vi idag lever i, där börser rasar, krig pågår och ett klimathot som hotar vår värld. Kan man då tro på att kärleken existerar eller gör den inte det? Kan man ha sådan tur att man hittar sin själsfrände någon gång och då lever man lyckligt i alla sina dagar? Jag tror inte på lyckliga slut, eller att man får sin drömprins. Jag tror dock att kärlek måste få existera, precis som människor har ett behov att tro på något. Det kan vara en gud, det kan vara att det finns något som är större än oss, vad man än väljer att tro på så är det alltid upp till var och en. Ens tro är något privat och aldrig något man ska påtvingas. Jag vill tro på kärlek, men jag är för cynisk för att tro att äkta genuin kärlek existerar, men vem vet jag kanske helt plötsligt ändrar åsikt och därmed ändras hela min världssyn. Jag vet inte, det vet antagligen inte du heller...


Jag vet inte hur människor vill leva sina liv, men mitt liv får inte sluta som förortsmamma med 3 ungar som alla har sina problem och en volvo och ett radhus, det är mitt livs stora mardröm, att jag en gång hamnar där. Med en hund också. För alla de som jag känner (som lever det livet, jag så gärna förkastar) trivs inte med det, många säger att det handlar om en mognadsfråga, jag tror att många bara nöjer sig med det de får och vill inte få ut så mycket mer. Jag vill ständigt utvecklas, aldrig stanna upp, aldrig nöja mig med mindre än det jag vill ha just då. Jag har bott i lägenhet hela mitt liv och skulle i nuläget aldrig kunna bo i ett hus. Jag känner mig på något sätt tryggare i min lägenhet, högt upp, ingen insyn och inte lika lätttillgängligt. Jag vill vara säker där jag bor, så jag kommer aldrig bo längst ner i ett hus med lägenheter. Eller för den delen i ett riktigt hus... Men det kanske ändrar sig det med?

Angående tro, jag är skeptisk till att tro på en gud, eller vad ni vilken religion väljer att kalla detta högre väsen som de tillsätter sitt hopp, sin förtröstan och sin kärlek till. I vissa fall skulle jag önska att jag kunde tro, men jag har varken bevis eller motbevis för att det finns en gud, utan jag är agnostiker. Religion för mig, här hemma, har alltid varit fritt, jag har aldrig i hela mitt liv blivit tvingad till att tro på något, om jag inte vill. Jag har alltid haft frihet att välja vad jag ska tro eller inte tro på. Precis som jag aldrig varit indoktrinerad till att tro på ett speciellt parti, eller något annat. Jag tror att många kan få den känslan att när man är barn till en iranier (som min pappa är) så måste man vara troende inom islam, muslim, min pappa är inte troende så är inte heller jag. Min mamma är svensk och därav kristen och inte där heller så har jag varit kristen. Jag har aldrig i hela mitt liv hört varken min mamma eller min pappa säga att jag måste tro på något, som inte ens de själva tror på. Därav har vi alltid öppet kunnat diskutera allt från religion till politik, till världsproblem och allt därimellan hemma hos mig. Jag önskar bara att fler var så pass öppna när det gällde sina inställningar till muslimer/kristna/hinduer/judar/buddister som min mamma och pappa är... Jag bara önskar att människor kunde se att allt inte bara är svart eller vitt. Att islam inte endast är terrorattacker, utan något helt annat också. Om ni bara öppnar ögonen så ser ni nog vad alla religioner gör med människor. Inte endast islam. Snälla, titta på vad kristna gör i USA mot de som säger fel saker, titta på hur hinduer är mot kvinnor, eller buddismen är också. Så märker ni nog snart att era uppfattningar om islam inte helt överrenstämmer med verkligheten, utan är mer vad media ger er, för det media ger er det tro så många människor blindt på.



xo xo
Ciao!