You're in Disturbia... Come closer, and you can feel it.

Jag känner mig konstig, en ovanlig känsla har försatt sig i min kropp, jag är varken ledsen eller glad, jag är inte heller melankolisk, eller manisk, jag är nästan ingenting. Jag är som tom på känslor, jag vet bara inte varför, för jag känner samtidigt jättemycket, men ändå inte. Makes this sense? No it doesn't... Jag vill bara känna att jag lever, men jag vet inte om jag känner det just nu. Jag vet faktiskt inte vad jag känner.

Igår pratade jag med min älskade brud Millan och jag skrattade så mycket att jag GRÄT, bokstavligt talat. Jag grät och skrattade så enormt mycket. Jag kunde inte sluta alls, utan bara fortsatte och fortsatte, det var nästan befriande att kunna skratta så igen, helt ohämmat och bara för sakens skull, om man säger så. Så underbart som det kan bli...

Idag ska jag på specialvisningen hos Lilla Bukowskis och titta på dramatens kläder som ska auktioneras ut, de kommer att bli dyra saker, eftersom det är i silke och bara bra material, jag önskar att jag hade något plagg från Dramaten hemma, men det förblir väl en önskedröm antar jag, tror jag. Jag måste börja tänka på vad jag ska ha på en av Dekadance stora fester i höst, ska bli superkul att de har kabarét tema, det gillar jag väldigt mycket, man kan använda sin fantasi till så mycket då, så något ska jag koka ihop hade jag tänkt, hehe! Jag får se helt enkelt, något roligt iallafall ska det bli.

xo xo
Ciao!

May it be a evening star, shines down upon you.

Är jag lycklig i mig själv, det är frågan. Just idag är jag kanske inte det, men det vänder säkert. Det brukar komma dessa dagar och sedan några dagar då det är bättre, men tänk om jag är en person som är allmänt låg i sinnet, som aldrig kommer bli en av de lyckliga människorna, den tanken har slagit mig. Det är bara min personlighet. Kommer jag någonsin att bli lycklig? Jag betvivlar tanken på att jag någonsin blir det, men man måste göra det bästa av situationen inte sant. Man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken, så jag tänker inte ropa hej ännu, utan låta saker komma och gå lite som de vill. Låta mig själv känna sorg, ledsamhet, lycka och allt där till, när jag känner det. Jag måste låta mig själv vara den jag är och inte kompromissa om hur jag skulle vilja vara utan bara vara den jag är. Så att människor ser mig för den jag faktiskt är, utan att gömma mig under allt. Men det kommer inte hända, det vet jag.

Jag vill sy, en kjol, en klänning, en till kjol, några toppar och lite sånt. Jag kommer sy det också och sakta men säkert kommer min garderob att fyllas av det jag älskar mest, mina egen designade kläder, inte de jag köpt i affärer, utan de jag lagt ner min själ i. Jag har tänkt ha på mig en speciell klänning då skolan börjar, så då ska den vara klar. Dessutom är overlock maskinen hemma igen, så det är bara för mig att börja. Så enkelt att säga, men så svårt att verkligen plocka upp allt för att få en helhet över det. Men skam den som ger sig.

Nu ska jag klippa i tyger.

xo xo
Ciao!

Catch me on the floor, please!

Ja, ännu en dag har passerat och jag har gjort lite saker, såsom skickat efter personbevis, fixat lite andra saker med mina kläder och så. Har även pratat med mannen som jag tycker att jag har "det" med, men vad är "det"? Är det när man känner att man bara vill vara med den personen, eller när man vet att man hittat rätt och inte känner att man behöver leta längre. Jag vet inte, jag har många år framöver att hitta Mr Right, om han nu finns. För är det så att man ska tro på att en Mr Right finns och om han finns, varför tar det sådan tid att finna honom? För låt oss säga att vi har en man som är helt perfekt, finns denna personen verkligen? För ingen människa är väl perfekt, eller finns det dem man ser förbi alla deras brister och fel och anser att det ändå är rätt okej? Eller vad ska man säga egentligen?

Jag har hittat helt underbara kläder som jag definitivt vill ha, gee miiig! Så underbara, men om jag skulle få det, skulle jag bli lyckligare, nej, det skulle jag inte. Skulle det tillfredställa mina behov för stunden? Ja, det skulle det göra, med all säkerhet om man säger så. Men varför ska jag inte vara tillfreds hela tiden, utan bara då och då? Jag vill bli lycklig, men jag vet inte om jag någonsin kan bli det. För om jag blir lycklig, vem blir jag då? Jag vet nämligen inte det. Frågan kvarstår tills vidare.

Jag funderar på att ta det lugnt ännu en helg, för nästa vecka sätter det fart om man säger så... Nästa vecka ska allt vara klart, får se hur det går... Ska fixa lite saker imorgon och se till att få iväg sakerna, så att jag verkligen har min höst säkrad.

xo xo
Ciao!