Through these fields of destruction, Baptisms of fire, I've witnessed your suffering, As the battles raged higher...

Jag är öppen på många plan, men väldigt stängd på andra. Jag vill inte att ni ska veta allt. Jag berättar hellre saker som är privata för någon nära vän, än i en blogg och idag är en sådan dag då jag kommer behålla sakerna för mig själv och inte dela med mig. Men visst fan gör det ont i mig, det ska ni veta. Det är inget jag tänker skyffla undan i ett hörn och visst var det nära igår, så nära har det aldrig varit, smärtan var total, jag visste inte var jag skulle ta vägen, men jag hoppas att helgen uppe i Gävle blir bra och att jag slipper ta itu med vissa saker. Jag orkar helt enkelt inte med det mer. Jag säger inte att jag ger upp, jag säger bara att jag inte orkar, men då måste man ta till det dära "måstet" som min kära vän Anna sa till mig igår. Men vad gör man när allt sviker och man står där ensam kvar?

Idag är inte imorgon eller igår, idag är en dag jag helst vill glömma och låta försvinna ur mitt medvetande, men visst skulle det vara skönt med en axel att gråta mot och jag vet vems axel jag vill gråta mot, en speciell människa, som säger att jag ska ta ner mina murar, men om jag inte kan det, vad gör jag då? Ska jag kämpa med något jag inte är redo att kämpa med ännu? Jag lyssnar på musik och drömmer mig bort från världen, jag flyr, igen. Men jag fungerar så, ni kan inte skylla på att ni skulle gjort annat än mig om ni hade varit i samma situation som jag är i nu. Den är inte bekväm någonstans. Det är den verkligen inte.

Jag vet inte om jag ska sluta tro på kärleken eller om jag ska fortsätta tro att den existerar, mitt hjärta är kluvet, det vill tro, men i verkligheten finns inte det jag söker och jag måste leva i verkligheten inte i någon fantasi som jag byggt upp kring kärlek. Men var tog den vägen? Det som människor borde eftersträva, det som är så vackert så att man ryser inombords. Jag vet att många säger till mig att den existerar, men jag har bara upplevt den kärleken en gång i hela mitt liv och med den mannen kan jag inte leva med, det är omöjligt. Inte som det ser ut nu, det måste en hel del till om det någonsin ska fungera, jag måste fungera. Men kommer jag att fungera som en normal människa någonsin? Jag tror inte det, om jag ska vara ärlig. Känns lagom kul, men vem vill leva ett helt normalt liv, medelsvensson med volvo, hund och två ungar? Jag säger inte att det är fel, men jag vill det inte.

Skriver senare!

xo xo
Ciao!