So, so you think you can tell, heaven from hell, blue skies from pain?

Jag ska medge för er att jag är totalt sinnesförvirrad just nu, jag svänger grovt i humöret och jag vet inte var jag befinner mig, det är en vanlig situation i mitt liv, men nu är det något som lite annorlunda, medicinen kanske börjar ta ut sin effekt, äntligen? Det man märker när man tittar på mina sinnesstämningar är att de har varit väldigt onormala de senaste dagarna för att vara jag. Jag är så jävla full av känslor att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag befinner mig i ytterzonerna och pendlar lite mellan dem och jag, ja, jag vette fan. Mitt huvud snurrar... Världen snurrar lite för snabbt, men jag tänker för en gångs skull inte kliva av, utan jag tänker fortsätta och lära mig, jag vägrar. Min hjärna skriker, mitt hjärta är stilla men jag lider inte, jag omfamnar situationen och försöker stå rakryggad genom allt, för det kommer jag att göra. Jag är inte svag, inte någonstans. Men gud fan jävlar vad jag önskar att jag slapp mina pendlingar, så uppåt, men samtidigt så neråt att jag inte vet vad som pågår. Ja, ni som är nya här, jag är bipolär...


Jag vill sy, men jag vet inte vad, jag har sådan skaparlust när jag befinner mig där jag nu befinner mig, men jag får inte ur mig något. Det är som om det står en vägg framför mig och jag kan inte på något sätt hitta en liten lucka att krypa igenom, utan jag står mer och undrar var fan den där jävla väggen kom ifrån... Jag känner mig bitter över att jag inte lyckas ta mig ifrån ja, vad ska man säga, vansinnet? Är det ett bra ord? Jag håller på att krevera av allt som vill ut ur mig, men som inte kommer ut. Den där jävla väggen står bannemig i vägen och jag vette fan om jag kan klättra över den. Jag kommer snart klättra på väggarna här hemma, för jag har ingen sinnesro, inget ställe där jag kan andas, men jag vet fan om att jag lever nu. För så här mycket känslor som jag har nu, har jag aldrig i hela mitt liv haft. Skrämmande tanke.

xo xo
Ciao!