She's a maniac, a real maniac!

Ni som vet hur jag fungerar när det kommer till vissa saker, såsom detta tillfället. Då det kliar så mycket i mina fingrar att jag skulle kunna städa allt jag har runt omkring mig, rensa i hela min garderob och se till att allt bara flödade, vad gör jag, jo, jag försöker få ner idéerna på ett papper, men det enda som händer är att jag får ner allt som jag vill i en enda stor klump, ingenting produktiv kommer ur mig när jag befinner mig långt upp. Jag är bara fullkomligt okoncentrerad och inte riktigt så som jag vill vara. Jag har ingen kontroll whatsoever just nu. Men vi hoppas på det bästa. Nu ska jag gör i ordning saker. Fast mest av allt vill jag shoppa... Jag skulle kunna gå bärsärkargång i affärerna just nu...




xo xo
Ciao!

All my life I've been waiting for you to bring a fairytale my way and living in a fantasy without meaning, it's not ok, I don't feel safe...

De senaste dagarna har varit omtumlande på ett väldigt bra sätt för mig, jag har åter funnit shoppinggnistan och att sy saker, vilket är ETT måste inför en ny säsong, jag känner hur inspirationen bara bubblar i mig och jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag hoppas innerligt att det inte blir sömnlösa nätter för min del nu, men det tror jag inte, jag är inte manisk, iaf inte riktigt ännu, men snart så är jag nog det och då sitter jag vid min älskade bäbis och syr för brinnande livet. Då finns det inget stopp för mig. Men problemet är att de materialen jag vill sy i, inte riktigt är de billigaste materialen, men hursomhaver, jag kommer sätta igång nu igen och bannemig om jag inte får klart min maxidress till sommaren, det är oförlåtligt enligt mig. Ha!


Jag har insett att jag måste börja dejta, på riktigt, jag vill träffa människor, jag vill umgås, med vänninor, med alla som jag kan försöka finna och hoppas att jag får ut något av. Dessutom så måste jag verkligen skaffa tillbaka min kropp och det kommer, nu är det upp till bevis. Jag ska slå min lillebror med hästlängder, så enkelt är det. Jag känner en helt annorlunda känsla mot vad jag någonsin gjort innan. Och jag älskar den! Jag vill skrika ut inför hela världen att nu fan, räcker det. Men jag är inte naiv, jag vet vad som kan hända och jag är beredd på det. Jag är jag, inte min sjukdom.


xo xo
Ciao!

It takes the pain away, But could not make you stay, It's way to broke to fix, No glue no bag of tricks...

Vad gör man de dagar då man inte vill mer? Då det enda alternativet är att stänga in sig i ett mörkt rum för att överleva dagen? Jag blir mer och mer isolerad, jag orkar inte umgås med människor, jag vill inte träffa någon, helt ärligt människor suger ur mig all min livslust just nu. Jag behöver ett miljöombyte, något nytt att se fram emot, men jag har inget sådant just nu. Jag är melankolisk och jag kan lova er att det är betydligt värre än att bara vara "nere"... Melankoli kanske ska bli mitt andra namn, någon som tycker att det verkar lämpligt? Jag tycker personligen inte det, men hej, jag kan inte ens le åt det jag brukar le åt, jag kan inte.


Till muntrare saker, jag har så mycket i mitt huvud just nu att jag inte vet var jag börjar eller slutar. Det är ALLTID såhär, jag vet att under en sådan här period kommer alla mina idéer och allt jag vill göra fram, men jag är helt oförmögen till att göra något, jag blir som paralyserad och om jag fastnar i något, så sitter jag fast. Det är livsfarligt att hamna i dessa perioder, man skiter i allt och alla och vill bara få det man gör gjort. Inget annat. Jag vet att det inte är någon fara att kliva ur den lilla bubbla jag befinner mig i, men så fort jag kliver ur bubblan känns det som om allt rasar samman runt mig och jag vet inte vad jag ska göra, klart som fan att jag kryper in igen och börjar skapa igen då. Det är ren rutin... Hur man nu ska lära sig att bryta den?


xo xo
Ciao!

So, so you think you can tell, heaven from hell, blue skies from pain?

Jag ska medge för er att jag är totalt sinnesförvirrad just nu, jag svänger grovt i humöret och jag vet inte var jag befinner mig, det är en vanlig situation i mitt liv, men nu är det något som lite annorlunda, medicinen kanske börjar ta ut sin effekt, äntligen? Det man märker när man tittar på mina sinnesstämningar är att de har varit väldigt onormala de senaste dagarna för att vara jag. Jag är så jävla full av känslor att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag befinner mig i ytterzonerna och pendlar lite mellan dem och jag, ja, jag vette fan. Mitt huvud snurrar... Världen snurrar lite för snabbt, men jag tänker för en gångs skull inte kliva av, utan jag tänker fortsätta och lära mig, jag vägrar. Min hjärna skriker, mitt hjärta är stilla men jag lider inte, jag omfamnar situationen och försöker stå rakryggad genom allt, för det kommer jag att göra. Jag är inte svag, inte någonstans. Men gud fan jävlar vad jag önskar att jag slapp mina pendlingar, så uppåt, men samtidigt så neråt att jag inte vet vad som pågår. Ja, ni som är nya här, jag är bipolär...


Jag vill sy, men jag vet inte vad, jag har sådan skaparlust när jag befinner mig där jag nu befinner mig, men jag får inte ur mig något. Det är som om det står en vägg framför mig och jag kan inte på något sätt hitta en liten lucka att krypa igenom, utan jag står mer och undrar var fan den där jävla väggen kom ifrån... Jag känner mig bitter över att jag inte lyckas ta mig ifrån ja, vad ska man säga, vansinnet? Är det ett bra ord? Jag håller på att krevera av allt som vill ut ur mig, men som inte kommer ut. Den där jävla väggen står bannemig i vägen och jag vette fan om jag kan klättra över den. Jag kommer snart klättra på väggarna här hemma, för jag har ingen sinnesro, inget ställe där jag kan andas, men jag vet fan om att jag lever nu. För så här mycket känslor som jag har nu, har jag aldrig i hela mitt liv haft. Skrämmande tanke.

xo xo
Ciao!