Monday, July 28, 2008

If you love me, won't you let me go?

Jag börjar vänja mig vid ensamheten nu, men att somna inatt var inte speciellt lätt om man säger så. Helt knäpptyst i lägenheten och jag somnade inte förrän klockan var vid 03 snåret, lagom kul, om man säger så. Nu måste jag få tillbaka min dygnsrytm, ja, inte idag, för idag ska jag ut, men jag får se när jag åker hem, det blir antagligen inte speciellt sent om man säger så, jag tror inte att jag orkar vara ute speciellt länge, men vi får se. Det kan alltid bli annorlunda. Det tror jag i alla fall.

Just nu sitter jag och väntar på att UPS personalen ska komma och hämta min lillebrors X-box och jag vill att de ska komma snart. Dessutom måste jag komma på vad jag ska ha på mig ikväll. Det känns som vanligt som om jag inte har något hemma, vilket jag nu faktiskt vet att jag har. Bara det att jag kanske inte känner för att använda det, varför alltid denna klädångest? Det undrar jag. Det är som man säger, är man inte bekväm i de kläder man bär, ja då ser man det. Det märks så tydligt på människor som inte är bekväma i sina kläder och de ser inte trevliga ut. Det är vad jag tycker, alla får tycka olika men om en person ser obekväm ut i mina ögon så faller så mycket, även om det skulle vara en fantastisk outfit, så faller den. Det är synd tycker jag. Jag försöker alltid att klä mig i kläder som jag känner mig bekväm i och som jag vet att jag kommer tycka är attraktiva för min kropp, hm, ja, jag försöker och det är huvudsaken. Kläder är som sagt väldigt personligt för mig och inte bara något jag kan slänga på mig hipp som happ.

Kärlek skulle jag vilja dränka, nu igen? Jag orkar inte med kärlek och jag tror inte att jag skulle klara av att vara i ett förhållande, inte som jag känner nu, men vem vet, det kanske finns någon därute som verkligen kan få mig på fall, så att jag tappar andan. Som jag kan känna att denna man är perfekt för mig, han får mig trygg, jag får tillåtelse att växa med honom och jag kan falla utan att det gör något. Är det nu det är dags att ge upp min Mr Big? Är det dags att jag kanske kliver ur mitt skal och vågar leva fullt ut? Vad ska jag vara rädd för, varför skrämmer jag slag på mig själv? Det är frågan det. Jag vet faktiskt inte om jag har något bra svar på mina frågor, men det känns som om jag verkligen borde ge upp vissa saker i mitt liv och jag vet att jag kommer att få göra uppoffringar nu när hösten kommer. Jag kommer att få prioritera och jag kommer att få ett helt annat liv än det jag levt innan. Jag måste bli en fri människa, inte inlåst i mitt egna fängelse, men det är bara jag som kan göra mig fri från det, så enkelt är det. Snart får jag träffa min psykolog igen och det ska bli skönt att få ventilera sig om man säger så. Väldigt skönt.

Nu ska jag och välja kläder.

xo xo
Ciao!

No comments: