I found all my dreams in the beat of your heart...

Igår var ändå en helt okej dag. Var hos min mormor hela dagen, vilket i sin tur inte är det lättaste, då morfar inte finns längre och igår var det så klart och tydligt att man saknade någon där och det var morfar. Man kan känna att vissa saker ligger i luften, som att morfar inte var där. Men livet går vidare och jag vet inte riktigt hur det kommer te sig, men att det igår var så påtagligt med sorgen var jobbigt. Man blir ledsen över att någon inte finns där längre... Annars så var det en bra dag även om det med Marcus också hängde över axeln, igår var ingen bra dag. Men jag satt och pratade med min morbror och hans sambo en hel del och det var skönt. Jag tycker om mina morbröder, även min moster och alla mina kusiner... Men igår var det kalas för min mormor fyllde 75 i veckan.


Annars så vet jag inte riktigt vad jag ska skriva, är tom på ord idag. Har jättemycket jag måste göra och är lite rädd för imorgon, men det ordnar sig det med. Huvudet är fucked up pga en hel del saker, men vad ska man göra? Det finns inte så mycket, jo, inte gräva ner sig eller stoppa huvudet i sanden. Det är inte några bra lösningar på något.

xo xo
Ciao!

My heart breaks into pieces today...

Idag är det inte någon bra dag och den 25:e kommer aldrig vara en bra dag för mig, då min vän Marcus gick bort, exakt för två år sen på denna dag. Mitt hjärta går sönder av saknad till en av de mest levnadsglada människorna jag någonsin mött, han var benzobamse, med honom behövdes inga mediciner, man klarade sig med honom. Han kommer alltid ha en plats i mitt hjärta.

Marcus och jag några månader innan han dog...

Reached our natural conclusion, Outlived the illusion, I hate being in these situations, That call for diplomatic relations...

Snart ska jag in till stan och fixa lite saker... Sedan ska jag hem och jobba lite på min kjol och sedan ska jag till Dekadance, jag hinner inte sy något nytt, så jag tar något jag redan har hemma hade jag tänkt, vad vet jag inte riktigt ännu, det återstår att se, men snyggt blir det hursomhelst. Jag har inte tiden att stressa sönder mig med ett plagg som jag kanske inte ens blir nöjd med... Det är bara bortkastad tid om jag inte blir nöjd, så nu ska jag ner i mina lådor och leta efter kläder, kanske åker det på latex idag och då vet jag en outfit, men vi får se. Jag vill ha lite andra saker på mig än latex.


Jag vet inte riktigt vad jag ska säga eller göra, jag är ganska disträ, men ja, jag ska klura lite på saker nu hade jag tänkt samt göra i ordning mig. Jag saknar Frida, det var väldigt längesen jag träffade henne, mer än en månad nu och det känns konstigt, men vi går båda i skolan och ja, det är tufft att försöka hitta tid. Men jag saknar dig! Jag saknar även sommaren.


xo xo
Ciao!

Russian roulette, is not the same without a gun.

Ibland går jag sönder i saknad gentemot människor, idag är en sådan dag. Jag är hemma och sjuk och ganska ynklig just nu. Men det beror på att jag mådde riktigt dåligt igår, vilket jag hoppades på att jag inte skulle göra, utan att jag faktiskt skulle bli lite bättre. Men jag lär mig den hårda vägen att jag inte ska göra vissa saker när jag mår sådär. Jag blir bättre snart, om jag inte är bra på onsdag så ska jag till doktorn, det har jag bestämt.


Men idag saknar jag en del människor som betyder mycket för mig, jag tänker inte nämna namn men jag saknar er. Väldigt mycket och ja, jag önskar att jag slapp denna saknad men den sitter inuti mig och vill inte försvinna, så enkelt är det. Just nu önskar jag att jag kunde gå tillbaka några år, för att slippa det jag går igenom nu. Men det går inte att gå tillbaka, bara att se framåt och aldrig bakåt, det är bara att släppa det och skapa nya minnen tillsammans med människorna jag saknar.


Jag ska nu gå och prata med min lillebror eller snarare om en halvtimme, han är bra min bror. Det tycker jag allt. Jag har bra bröder.

xo xo
Ciao!

Are you gonna go my way?

Om lite mer än en vecka kommer jag stå med lite darrande ben och en nervositet som heter duga utanför skolan för att gå in och få all planering för mitt framtida studieår. Det känns lagom intressant att gå tillbaka till skolan på det sättet, men jag vill det mer än något annat just nu, så varför har jag dessa orosmoln i mitt huvudet och en mage som gör ont så fort jag tänker på hur det ska gå. Jag kan inte låta bli att inte tänka på hur det gick ute på Väddö, men nu är situationen annorlunda, dels för att jag är tre år äldre och även det att jag kommer inte att vara ensam, så jag kommer nog att klara detta, det tror jag.

I helgen gifter sig min vän Anna och hon har gått och väntat på detta i över 9 månader nu, ska bli sinnessjukt kul att hon gifter sig. Jag är så lycklig och hon får en sådan trevlig karl till man också. Woho! Nu ska jag försöka komma på vad jag ska ge dem sen när jag träffar dem. Jag saknar Anna enormt mycket, så jag måste hinna träffa henne nu under hösten.

xo xo
Ciao!

Alegría!

Snart, snart, snart börjar jag skolan och jag ser framemot det så mycket att jag inte längre vill vänta. Ska bli så sinnessjukt kul att sätta igång med att arbeta med mina saker, min egna design. Nu, jävlar liksom. Jag kan inte sätta ord på hur jag känner mig, men det är en känsla jag inte vill släppa taget om.

Mina fötter gör lagom ont idag, som de gjorde igår, men men, det går över. Den som vill vara fin får lida pin och nog gör jag det, just nu. Förbannade skor, haha!

Jag saknar min Emilia, jättemycket just nu, inte okej.

xo xo
Ciao!

Never was one of those prissy girls!

Det är kokhett ute, kanske inte lika varmt som igår, men ändå så att jag inte orkar ta mig ut, om man säger så. Lagom intressant. Denna vecka blir jag hemma själv. Jag får se vad jag sysselsätter mig med. Vi får se helt enkelt, jag vill sitta och sy, så det blir kanske en inspirations vecka, förhoppningsvis om man säger så. Jag vill inte bara sitta hemma och inte göra något, men jag blir lite förlamad när jag är hemma själv och ingen är hemma, men jag ska klara det om man säger så.

Jag saknar människor runt omkring mig och jag hoppas innerligt att när jag börjar skolan att jag hittar någon som bor i Sthlm och som jag kommer överrens med, det hoppas jag innerligt. Jag har mina vänner utspridda över hela landet och i andra länder också, om man säger så.

Jag vet en sak som ska bli superkul, hehe, som händer nästa lördag och nu måste jag gå och kika lite på saker. Jag ska lägga in lite bilder snart, tror jag.

xo xo
Ciao!

Little fascist panties, tucked inside the heart...

Jag är på väg uppåt igen, det känner jag. Det är inte lika becksvart som det var för några dagar sen, utan mer lite grått endast. Det börjar väl bli bättre hoppas jag i alla fall på.

Igår skrattade jag och grät ett om vartannat när jag såg SATC-The Movie, som var superbra. Men klädesmässigt blev jag lite besviken om jag ska vara ärlig. Jag trodde att det skulle vara mer som i serien, visst de har växt upp en del, men jag saknade Carries bohem look, hennes quirkyness och lite av det som verkligen var Carrie, hennes halsband, det såg jag inte ens skymten av. Lite synd tycker jag, även om jag älskade filmen, men det fanns vissa saker som jag verkligen saknade, som Samanthas sexliv, det promiskuösa över henne. Jag fann filmen både rolig och sorglig, jag skrattade och jag grät lite då och då, men det var verkligen en bra film. Men kläderna skulle varit lite mer, ja vad ska man säga, Sex and The City liknande, något har gått förlorat i filmen som var essientiellt i serien, vad kan jag inte peka ut just nu, men något saknade jag. Kanske kan det vara som Vivienne Westwood säger, "the cutting-edge fashion" som jag saknade, men ja, vissa kläder har jag inget att klaga på alls, men vissa andra saker, som de bar, nej, det går bara inte. Inte ens Carrie pulled it off om man säger så. Tyvärr, så de kunde gjort mer med kläderna.

Jag saknar honom och jag vet inte om jag vill något mer än bara ha honom på något annat sätt än hur jag har honom, vi får se. Han tävlar nu med Big om vem som verkligen är Big. Haha!

xo xo
Ciao!

I just wanna be there, when you discover, you wake up in the morning, next to your new lover...

Solen sken, jag är i en prickig klänning från Oasis och har håret uppsatt. Så såg jag ut i lördags när vi skulle ut. Jag saknar det fina vädret, underbara Malmö och min Anna. Jag saknar verkligen henne. Det är inte roligt det här.
Nu letar jag efter danslåten som kommer tortera oss i sommar, förra året var det Umbrella hela sommaren, men än så länge har det inte kommit någon. Ha, det kanske blir någon från Madonnas nya album, det gör ju en braksuccé ute i världen just nu om man säger så. Jag vill ha sommar nu, varmt väder och lite mer kärlek i livet. Samt mat från en viss man. Han får gärna bjuda mig på mat snart igen. Jag tycker om honom.

Varför känns det så konstigt för?

xo xo
Ciao!

Yes, I saw it with my own two eyes...

Jag sover konstigt, har konstiga drömmar som går in i verkligheten och gör mig förvirrad. Det är inte hemska drömmar, men de är obehagliga. Då jag inte vet om det händer eller inte. Varför spelar mitt psyke sådana spratt med mig? Jag vill leva ett helt normalt liv, men det tycks vara nästintill omöjligt om man säger så. Inte för att något egentligen är omöjligt, men jag vet inte var jag ska börja eller var jag ska sluta, utan det är mer ett trevande i mörker om var jag ska ta vägen. Imorgon ska jag till min psykolog och det känns bra, då får jag prata om allt som hänt sen jag sist var där. Hm, var ska jag egentligen börja. Det är så mycket jag måste få ur mig.

Jag längtar som en galning tills den 30:e, då jag åker till Anna och får träffa alla underbara människor och inte bara vara ensam hela dagarna. För det tär på mig. Jag går ut och röker, försöker få i mig mat som inte vill ätas och så mår jag jävligt illa. När ska det vända för mig? Jag undrar bara. Jag vill även prata med en person men det verkar ganska så svårt just nu.

Nej, nu ska vi muntra upp oss själva, men jag vet inte om jag kan det. Allt vävs ihop till en ihoptrasslad verklighet som jag inte känner igen. Och det enda jag tänker är, inte nu igen.

xo xo
Ciao!

Bad girl drunk by six, kisses someone elses lips...

Idag är jag mer upp och nervänd än vanligt, jag förstår inte vad som flugit i mig. Något konstigt i alla fall. Jag vet bara att jag saknar och det blir inte lättare, är det så att jag bara vill ha det jag inte kan få? Eller är det hur uppmixad jag är av känslor gentemot honom som gör att jag känner såhär? Jag kan inte hjälpa mig själv med att undra vad exakt var det som gick fel? Eller gick egentligen inget fel utan det bara blev som det blev, jag har inte svaren och jag kommer nog aldrig att få dem. Varför söker jag någon sorts bekräftelse som jag måste få från mig själv och inte genom andra. Dags att bekräfta sig själv lite mer kanske, genom att säga till sig själv varje gång man tittar i spegeln att man är okej, det kanske vore en början? Vad vet jag egentligen?

Jag vet att jag saknar mina vänner jättemycket just nu också, så snart måste jag åka ner till Malmö för att hälsa på några av dem. Jag saknar er.
Nu väntar jag med spänning på madonnas nya album som kommer om några veckor, hehe, då blir det åka av! Men först måste jag styra upp lite saker.

xo xo
Ciao!

You're my red star...

Jag saknar mina vänner så det gör ont i mig, speciellt ni som jag inte sett på ett tag. Detta är inte roligt. Jag vill träffa er, jag vill ha er nära och inte så jävla långt ifrån mig. Flytta upp till Stockholm vettja! Det tycker jag, jag vill visserligen lämna Stockholm för London, men det är en annan femma. Det är helt annorlunda, bara så att ni vet.

Jag saknar min baby också, detta romantiska tjaffs som jag älskar känns bara för långt borta nu när jag inte är i närheten av honom. Jag blir så less på mig själv, varför ska jag känna såhär när jag inte vet vad han känner för mig alls. Det känns lite konstigt för att vara ärlig att sakna någon, på detta sätt, jag säger ju det att jag inte är van vid detta och att inte få tag på honom gör bara saken jobbigare, är detta kärlek? Tillåter jag mig själv att känna kärlek inför en annan person, när jag i vanliga fall aldrig skulle göra det, vad är mitt problem egentligen? Att jag är så rädd för vad som kommer hända att jag rymmer bort från detta, ska jag göra det. Nej, jag tänker inte låta mig själv fly denna gång. Jag vill känna detta. Jag vill känna att jag lever. Så enkelt är det.

I sommar ska jag och min bror börja gymma och träna. Jag ska sluta röka, äta mer mat, enligt honom, svåra saker för mig. Med tanke på att jag behöver min rökning. Nu ska jag kila, det finns bättre saker jag måste göra.

xo xo
Ciao!

LBD! Ett måste!

Ja, då har ännu en dag passerat. Som gått åt till att vara i skolan, försöka lära sig andragradsfunktioner, vilket är supersvårt för mig. Snart ska vi börja med sannolikhetslära, woho! Jag hoppar av glädje, jag är skoltrött, då jag inte får hålla på med det jag vill. Och det är min design, jag har massor med idéer i huvudet, men jag får inte utlopp för dem, det är inte bra. Jag blir bara frustrerad och irriterad på mig själv när jag inte kan uttrycka mig. Nej, jag måste slänga ihop något, jag vet bara inte vad ännu. Men dags att gå igenom mönster igen, antar jag.

Hm, jag saknar en massa människor och det är inte roligt det heller. Jag vill ha någon där just nu, eller jag vill ha en trygg famn att krypa ihop i för jag vill också vara liten och svag ibland, inte så jävla stark som jag måste vara och visst visar jag upp min starka sida utåt, men det beror ju på att det är så det funkar. Vem vill vara med en svag människa? Egentligen är alla både starka och svaga, men jag tillåter inte mig själv vara svag.

Idag har jag inhandlat en LBD, det behövdes tycker jag, jag orkar inte sy en, men det måste jag göra iaf, jag måste gå igenom mina tyger och se vilka jag ska göra något av och vilka jag inte ska göra något av, de kan mamma ta, en LBD ska ALLA ha i sin garderob oavsett vilken stil man har. Det är så bara. En enkel LBD slår aldrig fel, det är ett av basplaggen i en kvinnas garderob.

Usch, snart börjar julruschen och då ska det handlas julklappar och jag har ingen aning om vad jag ska köpa till vem, jag vet inte ens vad de önskar sig. Pappa vill inte ha någon julklapp, han går emot hela idén med att julen är så pass kommersiell som den är och han har en poäng, han ger hellre saker när man minst anar det och det är det som gör min pappa så bra!
Snart har det alltså gått ännu ett år och jag vet inte var tiden har tagit vägen, den bara försvinner. Det går så snabbt och jag hinner inte riktigt med, så känner jag iaf. Nåväl, jag har väl några år till på mig, tror jag.

Nu ska jag kila!

Ciao!