En snabbvisit inne i bloggen...

Idag åker jag upp till min baby och mina vänner i Gävle, fast jag kommer stressa runt som en idiot på stan när jag väl kommer upp, pga att jag inte har någon hårspray, eller några strumpbyxor, så det måste inhandlas och vem vet jag kanske hittar något som jag definitivt måste ha också, inte för att jag tror det, men man vet aldrig.

Jag hinner skriva ganska länge idag, ska åka om en timme ungefär, fast jag vill nog åka lite tidigare utifall att det blir förseningar och jag måste hitta rätt tåg etc, jag vill inte stressa inne på centralen, det funkar aldrig för mig, så jag åker tidigare antar jag, vilket i sin tur innebär att jag inte kan sitta här utan måste göra mig klar så snart som möjligt. Jag går igenom i mitt huvud om jag har med mig allt, och nej det har jag inte. Haha, nu kom jag på en sak jag måste ha med mig... Hm... Lagom kul när väskan redan är full...

Uppdaterar där uppe om hur allt går.

xo xo
Ciao!

Locked inside this cage again...

Idag är jag huslig, jag tvättar, lagar mat och syr kläder (som inte riktigt blir som jag vill) men i slutet blir det nog bra alltihoppa. Det tror jag. Imorgon sticker jag upp till Gävle och om en stund måste jag ner till Täby Centrum och lämna in två par skor och hämta ut mina biljetter. Borde vara där innan klockan 17 iaf, då får de visserligen snabba sig med skorna om jag inte ska ha mina röda skor med mig ist. Jag har inte riktigt lusten att klacka om mina vanliga peep-toe skor som jag alltid har på mig, nej några andra skor får det bli den här gången. Jag har ju en del att välja mellan, men de ska passa till klänningen jag syr just nu, och den är inte så lätt att matcha med, om man säger så.

Men imorgon får jag träffa min baby och mysa och det ser jag framemot, jag tror även att jag ska tacka ja till att vara värdinna på Tattobåten, om han fortfarande vill det och jag fortfarande har chansen, så då smäller det, 4 dagar party den veckan blir det i sådana fall, först tattobåten, sen Dekadance och sedan min brors studentskiva, som jag har bestämt mig för att gå på. Fråga mig inte varför. Det är inte direkt som om jag kommer ha någon förutom min bror där att prata med, de andra är väl inte runt 22 års åldern eller äldre, utan snarare 18 och liknande. Jag får se hur det blir. Men nog om det. Frågan är bara om förfrågningen om Tattobåten fortfarande finns, för då åker jag med, som värdinna med baby självklart. Haha, det ska bli intressant och se var det leder. Jag småler för mig just nu. För jag är i något stadie där jag är så stressad att jag inte hinner med att tänka på hur jag mår och det känns bra. Nu har allt dragit i gång och jag är redo att ta reda på saker om mig själv, hur jobbigt det än må bli att få reda på saker. Men jag står kvar som jag alltid har gjort, oavsett vad som händer. Eller jag ska inte säga att jag definitivt kommer att må toppen de närmaste veckorna men den som lever får se, jag vill överleva och göra något bra utav mitt liv.

Jag vill bli en positiv människa som inte har så mycket svackor som jag har, men det kanske är så att jag får lära mig leva med mina humörsvängningar och allt därtill. Jag vill verkligen bli något och jag känner på mig att jag kan bli något, bara jag vågar satsa på att jag faktiskt är bra och inte dålig som jag så ofta tror att jag är, men något måste ske med min världsbild av mig själv, jag kan inte längre vara rädd för mina känslor som jag bär inombords, även om de skrämmer skiten ur mig just nu. Då jag inte är van att känna som jag känner. Jag känner mig inlåst, som i en bur och jag vet inte hur jag ska ta mig ut. Det är kvavt men jag andas, men samtidigt inte. Jag vet inte hur jag ska förklara, men något är inte helt okej, så är det bara. Jag tänker inte berätta öppet om vad jag har för saker i mitt huvud, det får jag inte ut något av, men jag kämpar varje dag för att fungera som en normal människa som jag kan, så jag ska försöka, jag ska verkligen försöka. Jag vägrar ge upp, inte när jag kommit så här långt. Jag har en bit kvar, men inte lika långt som för 3 år sedan. Så enkelt är det.

Nu ska jag fortsätta sy och knåpa med mina kläder, så enkelt är det.

xo xo
Ciao!

My fall will be for you, my love will be in you...

Jag överlever alltid, det ska ni veta. Ibland krisar sig livet för mig och ibland lyser livet så glädjande att jag inte vet var jag ska ta vägen någonstans. Nu befinner jag mig i ett euforirus fortfarande och jag vill bara skapa, skapa och skapa. Men något stoppar mig, något är inte helt och hållet på sin plats, jag vet inte vad och jag vet inte om jag kommer få reda på det heller. Men ni ska veta att jag kämpar varje dag för att leva och andas och inte försvinna härifrån. Jag vill stanna.

Jag vet bara att jag kommer stanna tills det inte finns något kvar längre, så enkelt är det. Jag vet bara att jag kommer fortsätta tills jag inte har en yppa luft kvar. Jag är ingen människa som ger upp, jag kämpar och jag kommer fortsätta med det.

Jag längtar tills på fredag, det är bara två dagar kvar nu, men ändå, det är långt... Jag saknar min baby.

xo xo
Ciao!

Becoming insane, insane, insane...

Idag var en helt okej dag, jag mår inte helt och hållet okej, men det sker förändringar i mitt liv just nu så det är kanske inte så konsigt att jag inte mår toppen bra hela tiden, så enkelt är det. Men tack för att ni bryr er, det värmer inombords att veta att någon bryr sig, det ska ni veta. Ni vet vilka ni är. Jag skulle uppriktigt behöva en kram just nu och jag vet vem jag vill ha en kram av. En sådan där varm kram, så man känner sig berörd inombords, inte bara en ytlig hej-kram. Utan en som visar affektion. Det skulle jag vilja ha just nu. Men jag ska inte säga för mycket, det hjälper ingen, speciellt inte mig om jag bara tänker och tänker.

Jag ska börja på en klänning idag, köpte tyg igår och på fredag ska iaf mina kläder vara skitsnygga, det har jag bestämt, iaf utåt sett ska allt se fläckfritt ut, men ingen kommer få se min insida på krogen, jag visar inte upp den där. Så är det bara. Ibland kryper det fram saker, som det gjorde i helgen, men ändå. Jag orkar inte riktigt prata om hur saker är, men jag har övergått från ett stadie till ett annat och det är att jag är smått euforisk just nu och i vilket fall som helst skulle det kunna vara dåligt, men jag stod emot att köpa saker idag, för jag ville sy egna, jag vill skapa, det är det jag brinner för, så varför sätter jag mig här och skriver blogg för? När det enda jag vill är att skapa och vara i hans armar, då känner jag mig trygg och det är ganska stort för mig att kunna känna mig trygg. Så jag ser framemot helgen som kommer, dock inte det som kommer ske efter helgen, men men, sånt är livet, inget jag kan göra något åt. Inget någon kan göra något åt. Men jag ska inte gräva ner mig, jag ska resa mig och försöka se ljust på saker och verkligen visa att jag är stark, för är jag inte det? Det är vad jag vill vara, men samtidigt vill jag vara svag, så svag att jag inte riktigt vill göra något alls. Det är så tudelat. Nog om det.

Nu ska jag sy en klänning, eller iaf börja på en. Så är det!

xo xo
Ciao!

Have you confessed?

Nej, om jag verkligen känner efter nu, så mår jag inte bra någonstans. Jag vill skrika, gråta och bara få ur mig allting jag bär på. Jag klarar inte av kärleken, den är bara jobbig. Jag vet inte längre alls var jag står och att jag inte får tag på honom, för att kunna prata med honom, för att få klarhet, det är helt omöjligt. Jag åker iaf upp till honom på fredag, så jag hoppas innerligt att han hör av sig innan, annars åker jag till någon annan. Jag tänker inte prioritera bort mina vänner, jag vill behålla dem. Jag saknar just nu, så mycket att det gör ont i mig. Jag förstår inte hur jag överlever dagarna här, när jag bara sitter och försöker få tag på ett jobb, försöker ta tag i mitt liv, som jag redan tycker är tillräckligt värdelöst. Kaka på kaka, så känner jag mig just nu.

Jag måste bli kvitt denna situation jag befinner mig i, jag vill inte längre. Jag orkar inte längre. Det som kommer hända det kommer hända och jag vet inte riktigt var jag kommer befinna mig inom den närmsta tiden. Förhoppningsvis hemma, knåpandes med kläder, men jag vet inte. Något stoppade mig idag från att göra ett plagg jag så gärna ville göra, jag tror att det beror på trötthet. Jag ska iaf sy en klänning som är söt, innan jag åker upp till baby och är hos honom. Jag vill se snygg ut, så enkelt är det. Men är jag tillräckligt snygg? Är jag vacker? Jag ser inte det hos mig själv. Ni säger det, men min bild av mig själv är helt annorlunda, jag tror inte att ni förstår hur jag mår egentligen. Jag tror inte att någon förstår alls. Jag är inte bekväm i min egna hud. Så ligger det till.

Imorgon smäller det och på onsdag smäller det ännu mer, jag vet inte hur jag ska reagera på situationen som kommer, den som lever får se. Jag hoppas på det bästa. Och att jag kommer ut ur detta helskinnad, risken finns alltid att man inte gör det. Nu vill jag inte prata om detta mer. Men ni ska veta att jag överlever, jag är sådan, jag överlever alltid. Mot alla odds, sådan är jag.

xo xo
Ciao!

I'd be running up that hill...

Idag ska jag till Sumpan och kolla på tyger, ska bli riktigt härligt att gå runt och leta tyger, ska inhandla lite saker, det hade jag tänkt i alla fall. Får se hur det blir. Ska även träffa min kusin och välja tyg till en sak till henne.

Just nu är jag lagom frustrerad, jag får inte tag på baby alls och jag undrar vad som har hänt. Jag ogillar när jag inte får tag på människor, speciellt dem jag bryr mig om. Men det löser sig säkert. Jag pratade med en kvinna igår, som sa att man måste verkligen hålla hårt i sina väninnor när man skaffar en partner, nu har jag väl ingen partner, men att hålla hårt i sina vänner förstår jag att man måste göra. Man kan bara inte överge dem, sådär hipp som happ. Visst jag kan vara dålig på att höra av mig ibland, men jag försöker iaf. Igår var jag hemma hos Maria och blev bjuden på vin och tilltugg, riktigt mysigt och jag såg hur förälskad hon var, det var underbart. Hon såg så lycklig ut och hennes man var helt sagolikt trevlig. Jag fick med mig lite saker och det var ännu trevligare. Jag ska även sy till Maria, det ska bli super kul det med.

Jag hinner egentligen inte skriva så mycket och jag vill inte skriva ner alla mina tankar idag, det känns som om de är lite för privata, jag tar dem med någon jag verkligen litar på, så att säga. Mer vill jag inte ha sagt. Men helgen var en bra helg.

xo xo
Ciao!

Why does my heart feel so bad?

Idag är ingen bra dag, jag mår uruselt, dels av saker som hände igår och för att jag är så nere som man kan bli, så känner jag idag iaf, men det går över, det hoppas jag iaf att det gör. Jag önskar bara att någon kunde krama om mig just nu och säga att allt blir bra, för blir det inte det tillslut? Jag vet inte, just nu vet jag inte. Jag har ingen lust till något alls. Men men, sånt är livet, vad ska man göra? Det är bara bita i det sura äpplet och köra.
Men varför gör det så jävla ont, hela tiden. Jag kväver mig själv i mina försök till att andas och jag vet inte vad jag ska ta mig till, världen känns bara mindre och mindre och jag vill inte. Men jag måste. Det var några veckor sen jag hade en sådan här dag, men det är okej, jag får känna detta, jag ska inte trycka undan det som jag vanligtvis skulle ha gjort, för det är jag mästare på. Jag orkar inte prata om det.

Igår var det TN och jag var där, det var helt okej och jag dansade sönder mina fötter lite. Ikväll ska jag hem till Maria och ha det trevligt. Jag har vänner, det är bra att ha det när det kniper.
Igår var jag även med Frida, I love you! Hon är en av de bästa just nu, hon är verkligen så underbar!

Nu ska jag göra mig i ordning.
Casual kör jag på idag.

xo xo
Ciao!

A slow, slow day...

Idag har varit en väldigt slö dag för mig, jag har tagit det lugnt tittat på olika saker, pratat med baby i telefon och saknat honom lite mer. Det är inte roligt det här, men jag lär mig mer och mer saker för var dag som går. Kärlek är komplicerat och det blir inte lättare. Men vem har sagt att saker ska vara lätta? Inte jag iaf, det har jag aldrig sagt, utan snarare hävdat att det är svårt och därav motsatsen.

Nu ska jag laga mat och vara huslig och sakna min baby lite mer.
Imorgon blir det att träffa Frida, darling <3 Det ska bli riktigt mysigt... Jag ser framemot det.
Jag saknar Kakan, vi måste ses snart. Jag är jävligt sugen på Mongolian... Vad säger du?

xo xo
Ciao!

These precious things...

Igår hade jag det så mysigt att jag bara ville gömma mig i hans sällskap. Att sakna någon så fort som jag saknar honom just nu, är väldigt konstigt för mig. Är detta kärlek? Ska jag hoppa på tåget innan det försvinner? Jag fick precis det jag ville ha, drinkar, middag och sedan lite cocktails, det var den mest romantiska dejten jag varit på. Kanske kan det bero på att jag faktiskt känner något för honom och det då inte är som en vanlig dejt. Jag vill bara krypa ihop, för jag blir lite rädd för detta. Ändå längtar jag tills jag får träffa honom igen. Det var så underbart romantiskt igår, precis som jag velat ha det. Och han kan verkligen få mig bekväm och uppskattad. Jag tror att jag tycker om honom.

Jag skriver mer senare!

xo xo
Ciao!

Give me life, give me pain, give me myself again...

Jag har så enormt mycket att tänka på just nu, jag har fått reda på att jag äntligen får göra utredningen som jag väntat i ett år på att få göra och visst skrämmer det skiten ur mig att jag ska göra den för att ta reda på om jag har något, jag inte vill ha. Men ändrar det mig som person egentligen, förändrar det min personlighet? Nej, det gör bara så att jag kommer få en förståelse för vad som händer med mina känslor och mitt medvetande, men jag hoppas att det kommer gå bra och ni får hålla tummarna för mig, det får ni verkligen göra. För jag kommer behöva stöttning.

Jag har så mycket jag vill göra, jag vill skapa, sy och bara göra saker och det brinner i mina händer för att jag vill vara så pass kreativ, jag tror jag har börjat se att jag kan saker, för visst är det så att man blir inte bäst på en dag, man får kämpa för att bli bättre och bättre och jag vill komma till en punkt där jag är tillfreds med mig själv. Det är det jag vill kämpa för, inget annat, min egna personliga lycka och jag tänker bannemig göra det. Nu ska det sys och knåpas med kläder och sökas skolor till hösten så får jag se var jag hamnar. Det finns en skola som jag vill gå på, men den kostar pengar att gå på, sen finns det självklart andra också, så jag ska se till att ha mina dörrar öppna för allt som jag kan tänkas göra.

Jag vill bara säga att jag kommer att klara mig, det har varit några turbulenta veckor och jag vet inte var jag har haft mig själv, men jag reser mig upp och gör det igen, tills jag klarar av att stå på egna ben. Men visst är det så att det brister ibland, men det är inte då jag endast behöver er. Jag behöver er lika mycket när jag mår bra, som när jag mår dåligt. Jag vill inte ha något daltande med mig, eller liknande. Jag vill ha brutal ärlighet om att jag faktiskt klarar saker, för det gör vi alltid. Det är bara så att vi inte är medvetna om vad vi själva är kapabla till ibland. Men vi måste tro på oss själva och att vi verkligen kan så mycket som vi kan. Jag tror på er, alltid. Ni vet vilka ni är.

xo xo
Ciao!

Ever felt away with me, Just once that all I need, Entwined in finding you one day...

Idag ska jag och baby gå ut och käka, det ska bli riktigt mysigt. Det enda som står i min väg är att jag är lite rädd för det som sker just nu. Jag ska sluta hos en person som gett mig trygghet i snart 3 år och det skrämmer livet ur mig, hur ska det gå nu? Jag har lagt en sak bakom mig iaf och det känns väldigt skönt att veta att det nu är över. Jag har fått reda på det nu, så jag känner mig lugnare inombords än på länge.

Nåväl, jag förstår inte mig på vissa människor, de är helt ologiska och jag orkar inte prata med dem alls längre. Så enkelt är det. Nej, det gäller inte mina vänner, utan random folk jag har som pratar med mig som inte förstår att jag inte är intresserad av dem. Nåväl, det löser sig väl det också. Jag antar att det gör det, sånt brukar lösa sig i slutändan.

Jag ska btw gå på KISS med Anna den 30:e Maj <3

Nu ska jag kila iväg och jag skriver mer imorgon.

xo xo
Ciao!

Love, love is a verb.

Jag undrar om jag någonsin kommer finna ro, det sägs att man får ro innan man dör, så jag antar att jag kommer få ro då, men innan? Jag vet inte. Jag har så mycket jag vill uträtta, så mycket jag vill lära mig, så mycket jag vill få gjort. Men kommer jag dit jag vill, jag ska bannemig komma dit jag vill, vad som än kommer hända, så enkelt är det. Det bara är så. Jag önskar så att jag kunde göra mer, men jag står hjälplös just nu.

Jag funderar på kärleken igen, hur den förblindar och gör att man inte ser klart och att man inte vet vad man ska ta sig till. Jag står oförstående inför en värld som helt plötsligt har öppnat sig och som jag inte är redo att möta, så känner jag, men kommer jag någonsin vara redo att möta kärleken när jag gömmer mig och inte känner att jag kan hjälpa mig själv i situationer jag hamnar i, det är nu jag behöver en nära vän som kan förstå vad jag går igenom, för jag är inte van vid detta. En helt ny känsla som jag inte känner igen alls. Den skrämmer mig, Millan säger att jag är i verkligheten nu, men jag vet inte. Är man verkligen i verkligheten när man går runt och är små förtjust i en människa? Jag vet inte vad jag ska tro. Jag är obotlig romantiker och jag vill svepas under fötterna just nu. Men risken är väl då att man ramlar, inte sant?

xo xo
Ciao!

Nobody puts baby in the corner...

Idag är ingen bra dag, en dag jag inte orkar skriva i bloggen heller. Vad gör man? Man kryper under täcket och hoppas att tiden ska gå fortare, tror jag. Jag saknar baby, men jag får inget svar, det är träligt. Och appropå det, jag orkar inte med det. Jag har en glipa i min nagel, som är lagom rolig att ha, jag vill inte ha den där. Jag avskyr när mina naglar inte gör som jag vill, då går saker inte heller speciellt bra. Jag orkar inte idag.

Nu ska jag snart åka och köpa nytt busskort, det måste jag ha, annars kan jag inte ta mig någonstans, och det är ännu värre. Nej, jag vill inte.

xo xo
Ciao!

A very boring sunday...

Igår var det Hootchy Kootchy, men jag hade inte lika kul som sist, det var lite tråkigare än vanligt. Jag hade ju så jävla kul på Dekadance, så självklart trodde jag att jag skulle ha lika kul på Hootchy då, men icke sa nicke. Det hade jag inte. Berodde det på att jag förväntade mig mer? Eller för att det bara inte var lika roligt som innan? Jag vet inte. Det var annorlunda på något sätt-

Jag saknar och jag vet inte om jag vill längre, får jag dra mig ur nu? Jag gillar inte detta...

Jag skriver mer imorgon, idag orkar jag inte.

xo xo
Ciao!

This one is for you for you, Only for you, Just give in to it never think again, I feel for you...

Igår var jag på Dekadance och jag hade det riktigt roligt, jag hade vänner att prata med. Jag kände för första gången på länge att jag hade någon där. Jag hade hela tiden människor att prata med och jag trivdes med mig själv riktigt väl, ända problemet var väl att min baby inte var med, det tyckte jag var tråkigt. Men jag vet att jag får träffa honom i veckan och ha det mysigt, hoppas jag iaf. Jag har något inom mig som bubblar, vill ut, spridas och se världen, öppnar jag ögonen för första gången nu, vill jag se mig själv som många andra ser mig? Eller kommer jag sluta ögonen igen och tro på det mitt huvud säger, en del av mig vill så gärna ut ur mitt skal, men något stoppar mig. Jag vet inte vad, jag är skygg, jag kan visa upp mig, men att någon skulle se mig för den jag är, skrämmer mig. Jag är visserligen mig själv i babys sällskap, då kan jag vara mig själv, jag känner mig bekväm. Så enkelt är det. Men det återstår att se var saker leder, jag kommer ta det lugnt, jag vill ta det lugnt.

Jag vill omslutas i en kokong av kärlek, men är jag redo för det, att släppa in någon så nära? Kommer jag klara det här? Jag vet inte, jag hoppas det. Men jag är osäker på så mycket, men ändå så säker på en hel del. Jag vill och jag hoppas, men man ska inte hoppas, man ska ta en dag i taget. Och jag tänker inte skynda, så enkelt är det.

xo xo
Ciao!

Sweet little words made for silence, Not talk, Young heart for love, Not heartache...

Jag älskar denna låt. Denna berör mig, de nya Nightwish låtarna gör det dock inte. Nya Nightwish nej, men Marco och Toumas i denna är så bra.

Kiss, while your lips are still red, While he's still silent...

Hur står människor ut med den här kärleken? Jag bara vrider mig och vet inte vad jag ska göra. Jag har tydligen öppnat dörren till verkligheten genom att jag känner som jag känner, men jag vet inte. Jag kanske fortfarande lever i en drömvärld, som jag brukar göra. Men jag vet inte, för första gången tänker jag inte rymma, vad ska jag rymma ifrån? En man som inte är rädd för att ge mig kärlek? Är jag så feg? Jag vet inte, för jag är upptagen av att koncentrera mig på att försöka leva ett normalt liv samtidigt som jag inte har någon kontroll över varenda liten känsla som flyger i min kropp, det känns bara så ovant att ha det så här. Jag är inte van, jag vet inte hur jag ska fungera, men jag listar väl ut det så småningom.

Jag glömde att dedikera min kärlek till Kakan igår, oopps, men hon ska veta att jag saknar henne för mycket och att jag önskar att jag kunde träffa henne mer än vad jag gör. Kakan gör mig alltid så glad och jag är den enda som får kalla henne Kakan, haha, me loves you darlo! Så nu fick du ett litet stycke här, så att du inte tror att jag inte älskar dig.

Men hur fungerar egentligen kärleken, jag nöjer mig aldrig med första bästa, utan jag väntar och ser om det kommer någon bättre, men är det inte så att man ska se vad som kommer hända och jag hoppas att det slutar väl denna gång. Jag hoppas verkligen det. För jag gillar honom. Vält omkull mig med kärlek, svep mig under fötterna, ta med mig ut på mitt livs äventyr...

xo xo
Ciao!

Happy Valentines Day, to my beloved ones!

Idag är det Alla Hjärtans Dag och jag vet inte riktigt om jag orkar med det, man måste vara kärleksfull och tycka att allt är bra. Jag tycker inte det. Dels för att jag inte kanske firar det med någon och för att jag är kärlekskrank, men jag vet inte, jag får se. Jag vill så hemskt gärna omsluta mig inför världen och igår kom allt tillbaka, jag kan inte låtsas, jag kan inte det längre, hur mycket jag än försöker dölja så glider min värld isär, särskilt från verkligheten. Jag vet inte var jag existerar någonstans. Det är ett tomrum mellan mig och den verkliga världen och jag gör allt jag kan för att få mitt liv att fungera, men jag vet inte om jag gör det.

Jag vet inte om jag klarar av att få kärlek, men om jag inte är redo för att se att en människa är villig att kanske ge mig det, ska jag backa istället då och rymma? Jag vill inte rymma mer, jag är inte liten längre, jag är på väg att växa upp och det är nu jag måste ta tag i mig själv. Se till att få lite struktur runt omkring mig, för jag är allmänt kaotisk just nu. Jag sätter på mig ett leende som ingen ser igenom, som jag vill att han ska se igenom. Vissa skulle se det på en gång, men andra gör det inte. Det kommer alltid vara så.

Jag saknar mina vänner, de är för långt bort och ja, mellan vissa av oss börjar det bli bättre igen. Se bara på mig och Anna (orsak), vi har det jättebra just nu och vi har en relation som är en bergochdalbana, men nu är saker jättebra mellan oss och vi tar till vara på det och det är det som gör henne till en så bra vän, en riktigt riktigt nära vän, hon vet att hon alltid kommer ha min kärlek. Och Malin, min älskade Malin, vi börjar också få det bättre och det är som om ett orosmoln har lättat från mitt hjärta, jag kan vara öppen och ärlig. Jag tror jag ska skicka henne ett sms nu. Jag vet att hon alltid finns där, oavsett. Och alla ni andra, jag dedikerar all min kärlek till er idag, Anna (London), Anna (Malmö), Caro, Kakan <3, Kristine, Frida och Millan! Ni får all kärlek idag från mig. Jag älskar er!

Nu ska jag kila!

xo xo
Ciao!

Babylove, my babylove!

Idag ska jag träffa min baby, jajjamensan, hihi! Min egna baby. Mjoo, det ni.
Jag har egentligen inte tid att sitta och skriva just nu, men jag gör det iaf. Kärlek är som kärlek är och jag behöver få ur mig lite saker.

Hur vet man egentligen när man har känslor för någon? Vet man det då det blir lite pirrigt att träffa dem, eller när man får fjärilar i magen och ska man nöja sig med första bästa som kommer, det gör inte jag och jag kommer ta det lugnt, det vet jag.

Nu ska jag kila!

xo xo
Ciao!

And if you wanna lie...

Millan är på jobbet och jag är vaken så här tidigt, kanske beror det på att jag somnade jättetidigt igårkväll, inte alls så sent som jag skulle velat somna då jag vet att jag går upp en speciell tid varje dag när jag väl somnat tidigt och jag blir rastlös och har inget att göra just nu. Då är det väl dags att fundera på livsfrågorna igen, med tanke på att nu har jag ingen stress på mig att det ska gå snabbt eller liknande, bara att jag får skriva ur mig saker.

Jag har haft en underbar helg här uppe, det måste jag säga, men något är fel, gnagande fel i mig, jag vill inte inse vad det är eller vad det inte kan vara. Jag vill bara få bort det ur mig. Jag vill inte ha sådana känslor som jag hade förra veckan, jag vill inte att de återkommer. Jag kanse borde ta tag i det nu när det väl händer och inte vänta på att det bara blir värre, för det får det inte bli. Denna vecka som kommer nu, kommer att vara underbar, det hoppas jag iaf på. Men jag får se. Det som händer, händer och det som inte kommer hända kommer inte hända, det är relativt, allt är relativt, som Millan säger, jag säger att allt inte är relativt, det finns konstanta termer också, men det blir för mycket filosof snack om man börjar prata om detta och jag orkar inte med det just nu.

Jag har så sabla ont i ryggen just nu, kan det bero på att jag faktiskt inte sover bekvämt någonstans just nu, inte ens i min egna säng? Jag vet inte, lär väl märka om det blir bättre eller sämre, men jag funderar starkt på kortison just nu i axlar och i mina händer, möjligen i vristerna också, men då vet jag att jag inte kommer gå och kortison kommer jag bara bli beroende av, det är vad jag tror, så jag tror inte att de kommer ge mig det, men jag kan väl ge det ett försök? Nej, jag vet faktiskt inte. Ska jag sitta fast i det också? Nej...

Nu ska jag kila!
Skriver imorgon.

xo xo
Ciao!

Reality check, if you please.

Idag är jag så trött att jag håller på att kola av, somnade efter 7 i morse, efter efterfesten och allt där till. Mötte intressanta människor och fick till och med en puss, haha. Jag vet inte... Jag är för trött för att kunna skriva just nu, men jag fick även ett erbjudande av en viss herre, så jävla ballt om jag kan följa med. Woho!

Ja, imorgon åker jag tillbaka till Sthlm, men det har varit underbara dagar här. Jag har fått mycket berättat för mig och mycket som jag verkligen uppskattar att människor har sagt, missförstånd har retts ut och det är jag glad över. Jag får komma hit lite oftare tror jag allt. Det har verkligen varit värt att åka upp hit. Speciellt eftersom jag fick chansen att verkligen prata om saker som jag sa.

Nu ska jag kila!

xo xo
Ciao!

Shooooes!

Det är grymt opepp när klacken faller av, inte själva klacken men spetsen, sådant är inte okej. Om man säger så.
I annat fall så är det Emilias födelsedag och jag mår väl okej, med tanke på omständigheterna.

Nu ska jag kila!

xo xo
Ciao!

Gävle!

Idag sticker jag till Gävle, nu ska jag packa, göra ordning det sista och ta det lugnt. Jag hoppas att jag får det riktigt roligt där uppe, vilket jag tror att jag får, med tanke på att jag ska bo hos Millan!

Jag har inte tid att skriva mer idag, skriver imorgon om jag orkar.

xo xo
Ciao!

Through these fields of destruction, Baptisms of fire, I've witnessed your suffering, As the battles raged higher...

Jag är öppen på många plan, men väldigt stängd på andra. Jag vill inte att ni ska veta allt. Jag berättar hellre saker som är privata för någon nära vän, än i en blogg och idag är en sådan dag då jag kommer behålla sakerna för mig själv och inte dela med mig. Men visst fan gör det ont i mig, det ska ni veta. Det är inget jag tänker skyffla undan i ett hörn och visst var det nära igår, så nära har det aldrig varit, smärtan var total, jag visste inte var jag skulle ta vägen, men jag hoppas att helgen uppe i Gävle blir bra och att jag slipper ta itu med vissa saker. Jag orkar helt enkelt inte med det mer. Jag säger inte att jag ger upp, jag säger bara att jag inte orkar, men då måste man ta till det dära "måstet" som min kära vän Anna sa till mig igår. Men vad gör man när allt sviker och man står där ensam kvar?

Idag är inte imorgon eller igår, idag är en dag jag helst vill glömma och låta försvinna ur mitt medvetande, men visst skulle det vara skönt med en axel att gråta mot och jag vet vems axel jag vill gråta mot, en speciell människa, som säger att jag ska ta ner mina murar, men om jag inte kan det, vad gör jag då? Ska jag kämpa med något jag inte är redo att kämpa med ännu? Jag lyssnar på musik och drömmer mig bort från världen, jag flyr, igen. Men jag fungerar så, ni kan inte skylla på att ni skulle gjort annat än mig om ni hade varit i samma situation som jag är i nu. Den är inte bekväm någonstans. Det är den verkligen inte.

Jag vet inte om jag ska sluta tro på kärleken eller om jag ska fortsätta tro att den existerar, mitt hjärta är kluvet, det vill tro, men i verkligheten finns inte det jag söker och jag måste leva i verkligheten inte i någon fantasi som jag byggt upp kring kärlek. Men var tog den vägen? Det som människor borde eftersträva, det som är så vackert så att man ryser inombords. Jag vet att många säger till mig att den existerar, men jag har bara upplevt den kärleken en gång i hela mitt liv och med den mannen kan jag inte leva med, det är omöjligt. Inte som det ser ut nu, det måste en hel del till om det någonsin ska fungera, jag måste fungera. Men kommer jag att fungera som en normal människa någonsin? Jag tror inte det, om jag ska vara ärlig. Känns lagom kul, men vem vill leva ett helt normalt liv, medelsvensson med volvo, hund och två ungar? Jag säger inte att det är fel, men jag vill det inte.

Skriver senare!

xo xo
Ciao!

I can feel it in the air tonight.

Idag vaknade jag 07:50 och gick upp, för att sedan gå och lägga mig en stund igen. Jag vaknar tidigt igen, jag vet varför, jag är nervös för imorgon. Jag vet inte hur det ska gå, eller hur jag ska hantera det. Imorgon måste jag gå upp klockan 7, för att åka in till stan klockan 8, ja, jag måste in till stan så pass tidigt, lagom roligt känner jag och så måste jag göra en massa saker efter att jag varit där jag ska vara. Jag tänker inte tala om vad jag ska göra inne i stan så pass tidigt, det är hemligt. Jag vill inte att människor ska veta.

Idag funderar jag på att baka paj, det får jag se om jag orkar, borde göra det, städa rummet, göra iordning min garderob och plocka upp väskan så att jag kan börja packa inför att jag åker bort på fredag, visserligen hinner jag packa imorgon och lite på fredag men jag vill vara klar och kunna sova ut på fredag och verkligen inte behöva oroa mig, hämta ut biljetterna måste jag också göra. Nu skulle jag vilja åka, men jag får inte missa det som händer imorgon. Inte en chans, det är inte tillåtet. Så ikväll somnar jag tidigt. Så enkelt är det.

Nu känner jag mig ensam, jag vill inte vara i den position jag är i, jag tänker inte finna mig i att vara i denna position, jag orkar inte det längre. Jag ska ändra, men jag tänker inte längre ta vilken skit som helst, det funkar inte så. Nog om det. Jag tog fram det idag, på riktigt. Nu, vet jag inte längre om jag har något som stoppar mig. Om något överhuvudtaget kommer stoppa mig, vad har stoppat mig innan? Jag måste leta reda på det, för nej.

xo xo
Ciao!

In the midnight hour she cries more, more and more.

Idag är en sådan där dag då man önskar att man hade någon som bara talade om för en att man är älskad, men jag känner mig bara i vägen när jag ska berätta för människor hur det ligger till. Det är inte lätt för någon just nu, så jag ligger lågt med mig själv och det jag bär på. Det kommer i sinom tid. Men jag ser inte fram emot torsdag alls, det känns bara så fel. Igen.

Jag kan enkelt säga som det är, men orden vill inte formas i min mun, eller bli något annat heller för den delen. Men jag har fått nog, jag orkar inte vräka ur mig mina innersta hemligheter för någon, jag orkar verkligen inte det. Jag vill inte berätta något mer. Jag står kvar oavsett hur stormen ser ut, så har det alltid varit, men vad skulle hända om jag klev ut ur mitt skal och var bara jag för en stund, skulle ni då tycka lika mycket om mig? För är man inte olika mot olika sorters människor? Det tror jag att man är. Man säger inte alltid allt som ska sägas till en person man gärna vill berätta för, utan man håller saker hemliga, på grund av olika skäl. Jag vet varför jag inte berättar för alla hur det ligger till med mig, jag skulle aldrig orka.

Nu ska jag snart göra mig i ordning, men jag orkar inte det heller, jag har tappat lusten till det. Måste jag? Ja, det måste jag, någon gång ska jag reda ut mig själv, inte sant?

På fredag åker jag upp till Gävle, det ska bli riktigt roligt, men frågan är hur kommer jag må efter torsdagen?

xo xo
Ciao!

Do you ever wanna live in someone elses shoes?

Idag har jag suttit här, klurat på kärleken och lyssnat på musikvideor med olika artister. Samt att jag tvättar, förstår ni hur duktig jag är, jag lyckades se till att det inte blev mer än 4 maskiner, vilket är ett underverk för mig, så ligger det till.

Finns det något mer än det jag upplever, det måste det finnas, jag kan inte stänga in mig i den lilla värld jag känner att jag befinner mig i, jag tror definitivt att världen borde vara större, men i helgen träffade jag en bekant som jag talade lite med om detta och sanningen mina vänner är att världen är liten, den blir bara mindre och mindre och ingen kan göra något åt det, någon känner någon, som känner en helt annan människa och så försvinner det ut tills alla känner alla på ett eller annat sätt, det är bara att se vilka människor man kan kopplas ihop med på olika communitys. Vill jag leva i denna lilla värld där alla känner alla och alla vet vad alla gör. Jag vet faktiskt inte. Något inom mig säger nej, jag vill vidga mina vyer och inte stanna kvar här i Stockholm, något inom mig håller på att slockna just nu, samtidigt som det brinner av längtan att komma bort härifrån och uppleva världen på ett annat sätt än vad jag gjort hittills. Men jag vet inte hur jag ska komma ut ur situationen jag sitter i just nu. Ska jag våga släppa taget om saker som jag tyckt varit så viktiga tidigare, inte säga upp bekantskaper, men låta saker sakta men säkert glida ifrån mig, så att jag slipper säga adjö till någon, så att det blir mer smidigt.

Vissa vill kanske leva ett medelmåttigt liv under sin livstid, men jag vill inte det, jag vill bli något för min egen skull, jag vill leva ut mina ambitioner och jag vill leva mitt liv till fullo utan att något hindrar mig, just nu står för mycket saker i vägen för att jag ska kunna leva. Men jag kan lova er att om ni ens yppar ett ord om att jag kanske inte kommer ta mig dit jag vill, kommer jag ge er en käftsmäll så det ryker om det, man gör det bästa av sina förmågor och jag har en förmåga som brinner, jag har en passion att göra något med mitt liv och jag tänker inte på några villkor kompromissa mitt liv för någon annan. Det finns inte en chans, jag kommer inte kompromissa längre. Nu är det jag som säger att det räcker. Jag ska visa fram fötterna, jag ska bevisa för alla att jag kan och att jag vill. För visst fan finns det kämparglöd inom mig, hade det inte funnits det, hade jag redan varit död, det vet jag om.

Jag tänker inte längre bry mig om ni tycker att jag blivit för smal, eller att jag shoppar för mycket, eller att jag gör saker på ett sätt som inte tillfredställer er, jag kan inte längre vara alla till lags. Så enkelt är det, jag kan inte kompromissa om mitt egna liv, det har jag gjort för länge nu. För allt har varit bra fram tills jag börjat ifrågasätta saker, säga ifrån, att jag inte gillar saker, att jag har en annan världsbild än vad ni har, men låt gå. Om ni har problem med mitt sätt att göra saker ta upp det med mig och ingen annan. Jag vill aldrig igen höra saker från andra människor som ni sagt om mig. Om ni har ett problem med mig, ta det med mig. Är det för mycket att begära?

xo xo
Ciao!

Just beat it!

Idag är en slö dag, då jag egentligen inte orkar göra något alls, men jag måste städa och allt därtill och tvätta. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva idag, lyssnar på Richard Cheese och jag gillar hans versioner av låtar väldigt mycket. Jag vet inte om jag orkar riktigt idag, men jag måste.

Ska ner till tvättstugan nu och kolla om det är ledigt, men det tror jag inte att det är, så jag får väl se vad som händer. Tvätta måste jag göra innan torsdag iaf, och jag har satt upp tid på onsdag men ju tidigare desto bättre tycker jag.

Skriver mer senare, jag är inte på humör just nu, så enkelt är det.

xo xo
Ciao!

I don't give a flying fuck what you think!

Idag är en sådan dag då pappa talade om för mig att om jag inte städar tar han ut mina mattor, vilket resulterar i att jag panikstädar idag och imorgon! Så enkelt är det, nu ska all skit ner och rensas och bli snyggt. Så enkelt är det. Jag märker att jag slarvar om jag bara gör det ytligt, nu gör jag det noggrant, så är det. Jag ska städa så att mina händer blöder riktigt mycket i natt, eller tills jag däckar. Så enkelt är det.

Om 5 dagar åker jag upp till Gävle, mest för att komma bort, men vad rymmer jag ifrån, det finns där uppe också, det finns överallt, jag kan nämligen inte rymma från mig själv. Hur mycket jag än vill. När ska jag sluta rymma och lösa sakerna jag har med mig själv, jag vill och snart gör jag det, utan tvekan, så enkelt är det. Det finns ingen väg tillbaka när man väl bestämt sig för att nå sitt mål.

När ska människor inse att vara överförfriskad och bete sig som en idiot inte är okej? När ska vi bli vuxna nog att ta hand om oss själv, jag ser bara på människor som finns i min närhet som jag träffar på krogen, eller överallt. De har ingen kontroll på hur mycket de får i sig, de beter sig som idioter och jag vet inte var jag ska ta vägen, jag passar inte in bland människor som är för fulla för att kunna bete sig normalt, NÄR SKA NI VÄXA UPP, ni är för fan äldre än mig? Varför känner jag mig så pass vuxen att jag inte behöver supa skallen i bitar för att ha kul, det räcker med att man dricker några glas, men inte mer. Det blir bara fel. Nej, jag ska inte klaga men det är så jävla lätt att se hur människor är när de är fulla och man själv är nykter. Det är inte okej!
VÄX UPP! Sluta bete er som ni är 18 när ni minst är 5 år äldre! Den som känner sig träffad, you're welcome! Jag säger som Joel sa till mig i fredags, kan ni inte ta mig för den jag är så back off, literally. Jag måste bort från Sverige, så enkelt är det, jag står inte ut längre. Jag sticker så fort jag får in någon fot någonstans.

Btw, inaveln i Sthlm börjar bli komplett. Så är det. Inte inavel på riktigt, men snart har nog alla någon gemensam sängkamrat, om det inte redan är så.

xo xo
Ciao!

You should just know what I think...

Idag är jag opepp, uttråkad och kärlekskrank, dessutom är jag inte på bra humör. Hm, roligt va?
Nej, jag orkar inte ens skriva idag, så tråkigt är allt.

Ni ska bara veta vad jag tycker om vissa saker just nu, jag har fått nog.

xo xo
Ciao!

You took a pretty picture, and smashed it in to bits...

Första dagen på en ny månad, en lagom kall och grå sådan och jag finner bara tristess, inget annat. Jag önskar att jag hade ett jobb som jag kunde gå till varje morgon, så att jag hade något att göra, så att säga, jag trivs inte med att vara sysslolös, men jag ska börja sy snart igen och jag har lite saker att göra i ordning så jag dör inte av tristess. Så var lugna, jag finner mig själv igen, men jag vet inte hur lång tid det tar.

Min Mr Big, hade jag ett samtal med igår och det gick smärtfritt. Jag vet och han vet, mer än så behöver ingen annan veta. Det ni dock ska veta är att jag fortfarande tycker om honom, något så enormt mycket, men vad gör man? Han kommer alltid vara en viktig person i mitt liv och jag önskar att det kunde bli mer än vad det någonsin kommer bli, men jag är inte redo för honom och han är inte redo för mig, så enkelt är det och om vi någonsin kommer bli redo för varandra, det vet jag inte heller. Men Mr Big kommer alltid att vara honom, ingen annan. Jag vet inte vad jag egentligen känner för honom, förutom att jag verkligen tycker om honom. Han är som han är och har den inverkan på mig. Det finns bara en Mr Big för mig, och han förstår mig så pass mycket att det är läskigt. Igår frågade han en fråga, som jag håller helt privat, men som ändå ställde mig på min spets. Någon gång kanske... Vem vet?

Jag funderar på att åka upp till Millan då hon fyller år, men jag vet inte om jag kommer orka det efter vad som händer nästa vecka. Speciellt på torsdagen. Gamla läkta sår kommer dras upp igen och det vill jag inte.

Nåväl, kommer jag någonsin känna de där fjärilarna i magen igen? Jag vet inte, det kommer nog pirra till då och då, men jag vill inte bara ha någon, utan jag vill älska någon så mycket som man bara kan och verkligen känna hur jag sveps om av kärlek. Inbäddad i kärlek vill jag vara, men det är svårt, för jag vill inte hitta någon bara för tillfället, utan någon jag verkligen kan känna mig trygg med och vara mig själv hos. Det är svårt att ta ned sina murar, men jag vet en som kan rasera mina så snabbt som bara genom ett klockslag, Mr Big. Och nej, det handlar inte om hur stor han är där nere, det handlar helt om hur han är, det är det som är grejjen.

xo xo
Ciao!