A failure is just a failure, nothing else... Cope with it or leave...

Jag har inte varit på humör för att göra något överhuvudtaget alls, skriva något, säga något eller att känna något. Men idag skriver jag för att få ur mig det som jag måste få ur mig. Jag känner mig fastspänd, inträngd i ett hörn som jag inte kan lämna alls. Utan totalt inklämd mellan mitt egna jag och verkligheten som jag vill leva i. Det är så mycket jag måste ta tag i och få klart och det ska jag börja med, ska rita skisser ikväll och gå igenom alla mina tyger och se vilka mamma kan ta och vilka jag vill ha kvar, jag har en superklar idé i huvudet som jag kommer förverkliga, nu gäller det bara att sätta i gång om man säger. Jag har så mycket kreativitet i huvudet och det bara väller ut, men jag vet inte var jag ska börja, måla inatt hade jag tänkt göra.

Nåväl, jag tänker försöka få tillbaka min kämparglöd, det jag brinner för helt enkelt, men jag är för rädd för att misslyckas att jag inte vet vad, men något inom mig har en gnista kvar som håller på att tändas och brinna igen, dags att försöka igen kanske? Och till andra inte bara till mig, vad vet jag egentligen? Jävligt mycket om man tänker efter, jag har väldigt mycket jag kan lära mig av och väldigt mycket jag kan ta itu med och få klarhet i. Jag vill stå stark i mig själv, inte i någon annan, så enkelt är det. När ska jag våga leva det liv jag vill leva utan att kompromissa om mig själv? Kommer jag någonsin få det jag eftersträvar, men är det inte ett misslyckande att ge upp innan jag ens försökt. Utan att misslyckas så kan du inte lyckas, eller hur man nu ska säga det. Men misslyckas måste jag våga mig på. Jag vill vara den kreativa människan jag vet att jag verkligen är. Jag är kreativ genom mina kläder jag bär, väl medveten om vad jag ska och inte ska ta på mig. Aldrig en liten bit av osäkerthet finns i mina kläder, den dagen jag sätter på mig något jag känner mig osäker i, den dagen är jag körd, det vet jag. Då har jag misslyckats på alla plan som är möjliga, för jag vågar och jag ska fortsätta att våga. För fashion is my passion, som man så fint säger.

Jag kommer att bli något, oavsett vad människor säger och jag kommer att klara av att ha ett liv med barn, samtidigt som jag kommer axla min karriär, det måste jag göra, annars är det ute med mig. För jag eftersträvar det och jag tänker låta det gå som det går. Så enkelt är det med det.

xo xo
Ciao!

Love is gone...

Jag vet inte hur jag summera det som hänt på senaste, så jag låter bli. Jag pratar med mina vänner om det och jag får ut ganska mycket frustration, irritation och sorg över det. Men jag klarar mig, oavsett, vi har inte stängt dörrarna helt och hållet ännu, men just nu så finns det ingenting som vi kan hämta. Men kärleken är egentligen inte försvunnen. Inte från min sida.

Jag träffade min fru igår och hade det jättetrevligt, handlade hem lite nya böcker och sånt, vilket jag tyckte var värt det. Böcker är alltid bra att ha, så resonerade jag iaf. Jag älskar min fru. Hon är äkta och fan vad hon får mig att le och glädjas över att jag har henne i mitt liv.

Idag ska jag träffa Frida och det ska bli jättemysigt. Det ska det verkligen bli.

Nu kilar jag. Jag är inte på humör.

xo xo
Ciao!

It hurts...

Det gör ont när knoppar brister... Det gör väldigt ont.
Jag är inte bara ledsen, jag är förbannad, arg och irriterad över hur han behandlat mig.

Det gör bara ont, men det går över.

You think that you are strong, but you are weak...

Nu har jag varit vaken i flera timmar, sov 7 timmar i natt ungefär och då gick jag och la mig klockan två, så om detta är början på en period i mitt liv, då jag inte sover speciellt bra igen. Det vet jag inte, jag hoppas innerligt att det inte är det. Jag vill ha min sömn. Inget mer än det, ändå är det så svårt att få sömnen att fungera.

Problemen i paradiset växer sig stora just nu, jag vet inte alls hur jag ska tackla saker som kommer i min väg. Jag är inte bra på detta. Men Anna och Kristine hjälper mig något enormt bara genom att tala visdomsord med mig. Och vad jag måste göra för att kunna bli kvitt de orosmoln som svävar omkring mig. Men men, time will tell.

Nu ska jag kila, jag orkar inte skriva mer idag.

xo xo
Ciao!

Konst del 1.

Kan jag få stiga av jorden nu, denna värld fungerar inte för mig. Jag klarar inte av kärleken, eller lyckan, eller sinnesförvirringen. Den är total.

Har ni tänkt på att
även om jag andas
kanske jag inte lever

Jag orkar inte mer.

Glad Påsk!

Idag hinner jag inte skriva så mycket, men det är väl dags att säga Glad Påsk och hoppas att ni har en jättefin sådan! Ikväll gäller Hocico på allhuset och jag ska iväg om 1 timme ungefär och jag är inte ens i närheten av klar, lagom kul.

Hahaha, jag mår ganska okej, men det har varit bättre. Men ikväll ska jag ha det superkul!

xo xo
Ciao!

Lipstick Jungle vs Cashmere Mafia!

Jag kan inte bestämma mig för vilken av serierna som är den bättre av dem, de har olika små finesser som gör att de blir speciella. Inget slår dock SATC självklart, den banade väg för de serierna som kommer nu och visst är det liknande saker som händer i de två nya serierna som konkurrerar med varandra. I den ena har vi Candace Bushnell som skrivit boken Lipstick Jungle (som jag förövrigt ska läsa) och i den andra änden har vi Darren Starr som producerade SATC, så att serierna liknar varandra är inte något konstigt. Candace Bushnell skrev trots allt Sex and The City spalter och publicerade en bok i samma namn och Darren Starr producerade hela SATC. Så vad är då speciellt med dessa serierna om man bortser från liknelsen med SATC, jo det handlar om karriären, om kvinnor som ligger i toppen och hur det går för dem, hur de hanterar sina privatliv med sina hektiska jobb, nu pratar vi alltså om kvinnor som den riktiga toppen och hur de känner varandra.

Jag dras till hur de olika karaktärerna verkar ha funnit varandra, i den ena serien redan på Business School och i den andra genom att de ligger på topp, det är väldigt intressant det samt även att se hur de tar ställning till allt från vardagliga problem till att inte veta ett skit om vad som hänt. Som livet faktiskt kan se ut för vissa människor, kanske inte de normala människorna, men ändå det finns någon verklighet i dessa serier som gör att man känner igen sig. Okej, man är inte bland toppen, men man känner igen stressen, behovet, bekräftelsen, kärleken och vänskapen man har till människor och får från människor.

Så vilken vinner, just nu ligger de väldigt lika för mig, jag får se vilken som drar det längsta strået, SATC har redan gjort det, men dessa är faktiskt jävligt bra serier.

xo xo
Ciao!

Time is waiting, no hesitating...

Hur definierar man kärlek? Är det genom att tala om för en person vad man tycker om denna, eller hur man uttrycker sig fysiskt? Är det någon balansgång mellan de två sakerna, såsom att det både är psykiskt och fysiskt? Jag har för många frågor om hur man ska ställa sig till kärlek, att jag snart inte vet var jag ska vända mig, ty ingen tycks ha något riktigt bra svar som tillfredställer mina frågor om kärlek, livet, döden och de omättligt många andra sakerna jag försöker att insupa och lära mig mer om. Men om man definierar sig själv som en kärleksfull människa, betyder det att andra gör det? Ser de samma saker som man själv ser, eller är deras bild helt annorlunda mot vad ens egen är? Och kan vi verkligen röra oss i en värld där yta tar så pass mycket plats att det inte finns något rum för djupet inom människan?

Om man utgår att det finns både en ytlig och en djup sida inom en människa, varför är så många människor så tråkiga att möta, så trista att se på, så blasé som de kan bli. De är som kopior efter varandra, ingen är unik i det mönster jag försöker se. Nu kommer det, som alla säger, varje människa är unik, men du är inte ensam om att vara unik. Så är du verkligen så unik som du tror att du är, eller är det bara vad vi intalar oss, för är det inte så att vi har våra dagliga rutiner och våra dagliga vanor precis som alla andra? Vi vill gärna se oss som unika, det tror jag. För då för man en känsla av att man är lite speciell, men är vi verkligen det? Något inom mig säger att vi inte är det, utan att vi kanske föds som original och dör som kopior, det är något jag tror. Vi efterapar människor beteenden, handlingar och tillvägagångssätt och försöker oss på att efterlikna dem, är vi så mycket bättre då? Vill man dö som en kopia? Jag vill inte det. Jag vill leva ett annorlunda liv och jag tror också att jag kommer att göra det. Men den som lever får se.

xo xo
Ciao!

At least say hello...

Jag har fått ordning på min dygnsrytm igen, jag sover 8 timmar eller 9 varje natt och det känns helt okej, så ligger det till. Men jag vill sova utan mediciner och inte som jag sover med dem nu. Visserligen är det inte bara sömnmedicin, men det ska vi inte prata om. Så är det.

Jag vill sy, skapa och göra något roligt av min tid, men jag kommer inte på vad jag vill göra, utan står lite lamslagen av att jag har så mycket inom mig, som inte vill komma ut i någon form alls. Imorgon ska jag prata med Anna, det ska bli riktigt mysigt att prata med henne, det var ett tag sedan vi pratade. Jag saknar henne enormt, önskar så att jag kunde träffa henne snart, men nej, det blev ju inte så att jag ska åka med tattoo-båten, men hon får allt ta och komma upp snart så vi kan göra Sthlm osäkert, jag har sällan så kul som jag har med henne som när vi går ut. Det blir så jäkla kul då och jag värdesätter min tid mycket högre än innan.

Jag måste rensa i min garderob, även om jag inte vill det, så måste jag det. Nåväl, det kommer väl som det kommer, inte mer än så. Haha! Jag är sämst på att rensa i min garderob, det är jag.

Nu kilar jag!

xo xo
Ciao!

Do I live in wonderland or in the real world?

Idag är det inte lika dåligt som det skulle kunna varit, utan helt okej faktiskt. Jag är grymt shoppingsugen, men det är som det brukar, det stillar sig aldrig. Behöver ständigt nya saker, vet ej om jag verkligen vill ha allt jag har, men ändå, det är som det är med mig. Min baby tycker att jag är hopplös och Big tycker att jag är som en groda utan ben, helt hopplös, men han säger det med blicken i ögat, haha! När ska jag växa upp och inse att verkligheten faktiskt ser ut som den gör och den kommer inte ändra på sig bara för att jag vill och känner att den borde göra det.

Madonnas nya låt tar sig mer och mer, från att inte ha gillat den alls, så har den faktiskt blivit riktigt bra, att hon vågar bryta av mot den musik hon vanligen gör, känns väldigt kul och låten är catchy och har ett beat som är riktigt sweet, jag gillar den stenhårt och ju mer man lyssnar desto mer gillar man den, dock vet jag att den kommer inte bli lika bra som Hung Up, eller några av hennes tidigare låtar. Frozen står fortfarande som första plats för mig och det kommer så förbli.

Jag har inte så mycket mer att säga idag, men jag skriver imorgon och lite så.

xo xo
Ciao!

Come and Get Me!

Jag avskyr bilddagboken, den är seg, urusel och det dräller av icke-vettiga människor där. Nu ska jag inte måla fan på väggen, men varenda gång det börjar bli bättre med bilddagboken så ska de göra något så att det blir betydligt mycket sämre igen, orkar jag med det? Nej, det gör jag inte. Jag orkar verkligen inte och det är inte det att jag är lat, men att internet ska vara så segt, att det knappt går framåt - det står bara still! Inget annat, kära vänner, inget annat. Så ska jag skrota bilddagboken, som jag har haft funderingar på väldigt länge nu, eller ska jag stanna kvar? Den frågan kommer nog besvaras inom den närmsta framtiden. Det tror jag allt.

Jag mår inte okej, saker är inte bra och jag vet att det är kärleken som spökar väldigt mycket just nu, men under det ligger saker som kommer grävas upp till ytan igen, som jag begravt ganska så djupt inom mig, underliga saker som jag helst av allt inte vill prata om med någon, men som jag måste bearbeta och det är det jag vet att jag måste göra. Hur jobbigt och hårt det än kommer att vara, man måste hela tiden tänja på sina gränser och se till att man klarar av nästa steg också och inte bara trycka undan allt som jag alltid gör, utan för första gången ta tag i det och gå vidare. Det är mycket som händer nu, mycket som händer imorgon, i övermorgon och hela tiden känns det som, ändå händer ingenting alls. Jag står still, men jorden snurrar för fort och jag kan inte kliva av. Kan man avsäga sig kärlek och mänsklighet? I sådana fall gör jag det.

Idag släpptes Madonnas nya singel btw, måste få ner den, haha! Det är ju Madonna <3
Jag vill ha nya kläder, men de vill jag sy, så det så.

xo xo
Ciao!

You only see what your eyes want to see...

Denna låt symboliserar idag.

Skriver senare.

I'm not a quitter, because a quitter never wins...

Jag sov ganska länge idag, med tanke på att jag kom hem sent men jag kunde somna ungefär när jag kom hem i morse i alla fall, vanligen ligger jag vaken i mer än 2 till 3 timmar innan jag kan somna, men nu somnade jag och det var skönt, men jag sov bara som vanligt till 10 och vaknade av att jag var hungrig och så. Snart ska jag väl sova igen, tror jag. Ska upp tidigt imorgonbitti och göra lite ärenden, lagom kul att göra saker på morgonen, men sånt är livet.

Kärlek är svårt, det har jag märkt, det blir inte lättare heller ju mer man saknar någon, utan snarare svårare, varför sätter jag mig i en sits som jag inte vill sitta i. Jag vill inte känna något för någon, jag vill vara fri, kanske är det därför jag beter mig som jag gör, så att människor ska fly från mig för att jag inte vågar. Men jag ska väl någon gång våga och se till att jag också kan få ut lite kärlek i livet, eller kärlek som till en person speciellt, för kärlek har jag redan i mitt liv, så enkelt är det. Jag är rädd, super rädd för att vara ärlig. Det är tänk om hela tiden, jag vet inte alls. Det känns så fruktansvärt konstigt just nu, men det kanske tar sig? Jag ska väl inge ge upp, jag är ingen quitter, som man så fint kan kalla det. Nej, jag tänker bannemig inte ge mig, förrän han säger det som han skulle kunna tänkas säga. Innan dess, nej. Jag tänker hoppas.

Nu ska min bror sitta och skriva, skriver imorgon.

xo xo
Ciao!

New York, New York?

Idag ska vi ha släkten här, haha! Så roligt med släkt, nej, jag önskar att jag inte vore här idag faktiskt. Men det är inte varje år ens mamma fyller 50 år, faktiskt. Så nu vet ni hur gammal hon är också, haha!

Jag har nästan inget vettigt att säga idag, jag är trött, var inte ute igår, jag orkade inte. Ska på Hootchy ikväll och parta loss med alla, woho! Party, party liksom. Ska bli sjukt roligt. Det blir till och med förfest för min del! Ännu mera otippat om man säger så.

Jag ska kanske till New York i höst om allt blir som planerat så att säga, med älsklings Kakan, det blir grymt nice att åka till NY och se allt som den staden har att erbjuda ^^ Hehehe! Det är riktigt riktigt spännande det här, att resa bort så pass långt, där man kan insupa en helt annan värld känns det som. Wohoo!

xo xo
Ciao!

No truth, All pretention raise your hand to give attention....

Det är svårt att sluta röka, har jag märkt, det är inte lätt, men jag har trappat ner enormt mycket, det ska jag säga. Men man måste bestämma sig för att sluta helt och jag kan inte röka en hel ciggarett längre utan att må illa. Det är ett bra tecken tycker jag, eller?

Igår var det Helter Skelter, idag är det 90's och imorgon är det Hootchy Kootchy, varför ska allt ske under samma helg, samtidigt som min mamma ska ha släkten över imorgon och min mormor och morbror kommer upp idag. Och jag vill bara försvinna hemifrån just nu. Nu skulle det vara skönt att ha ett eget litet boeende som jag kunde försvinna till, så jag slapp släkten, jag tycker om min släkt, men jag orkar inte just nu, det blir för mycket. Så enkelt är det. Snart ska jag gå och städa klart mitt rum, så att det är fint när mamma kommer hem, men jag har klädkris, jag har ingenting att ta på mig ikväll eller imorgon och nu måste jag se till att inte få i mig alkohol, så enkelt är det. Var tog min gräns vägen. Jag har en gräns och den måste jag kämpa för att få tillbaka, jag ska begära alkoholfritt nu, det är det som är grejjen, alkoholfria drinkar, det funkar ju. Haha!

Jag orkar inte riktigt med situationen som har uppstått utan jag är lite disträ och vill inte riktigt vara med längre, men jag tänker inte ge upp, jag har bara lusten att för första gången kasta in handduken och lägga mig i min säng och inte gå upp förrän jag har ett bra liv, om jag ens kommer att få det? Jag vet inte, faktiskt. Ska försöka ladda ner en serie som ska börja sändas och se om den är bra, för jag tänker bannemig inte titta på något om det inte är bra. Det låter verkligen som en rip-off på SATC, för att vara ärlig, det låter verkligen så.
Åååh, jag vill åka ner till Anna och titta på SATC, mysa och bli bjuden på god mat, men jag sitter uppe i Sthlm och kan inte röra på mig dennna helg, eller nästa, eller veckan efter det. Jag hoppas innerligt att jag kan åka med på tattoo-båten, då får jag träffa Anna, det skulle vara så sjukt roligt och träffa en massa annat spännande folk. Hihi!

Jag lyssnar på Marianne Faithfulls hesa stämma och hon är riktigt grym.
Nu kilar jag.

xo xo
Ciao!

Tired, tired, tired...

Idag är jag trött, trött och åter trött. Det kommer inte komma något vettigt ur mig, förutom det att jag försöker sluta röka.

Nu ska jag vila en stund för att sedan gå på babys klubb, hehe!

xo xo
Ciao!

Is there a hero somewhere, someone who will never walk away...?

Idag är det min mammas födelsedag och hon fyller jämt, det har gått så fort, det känns som om tiden bara rinner ifrån mig och jag vet inte vad jag ska göra med det. Men jag vet att jag har en framtid som jag måste kämpa för att få, jag vill bli något, precis som min pappa har blivit, han har kämparglöd i sig och det har min mamma med. Jag vet att jag kommer lyckas på ett eller annat sätt och det för min egna personliga del, jag struntar faktiskt i hur många jag kommer tampas med på vägen, men det lär väl bli en del jag kommer jobba med. Så enkelt är det.

Nu står det mellan tillskärarakademin och modeskolan och pengar, det är där det ligger, i hur mycket pengar jag kommer att ha råd att spendera på att bli det jag vill och hur jag kommer ta mig fram senare i livet, det kostar att ligga på toppen, men vill man till toppen så vill man och jag vill ta mig någonstans där jag kan utvecklas, hela tiden, aldrig sluta, utan alltid ligga steget före om man säger så.

Jag vill sluta med medicineringen nu, för jag mår inte bra av att medicineras längre, jag sover inte utan medicin, men vad ska jag göra? Jag ska prata med min läkare om detta och se vad som kommer hända, jag måste bara lära mig att leva utan mediciner, det är ett måste nu. Samt att sluta röka, men det är jävligt svårt att sluta med saker som ger psykisk stabilitet och man inte vet hur det blir utan, så enkelt är det. Jag kanske ska prova en helg då jag sover så lite som möjligt för att få tillbaka min riktiga sömn som inte beror på mediciner, men jag behöver det, det säger till och med min läkare, hon kommer inte ändra på dem. Så enkelt är det. Men jag hoppas...

Jag känner mig inlåst i mig själv, så är det också, jag vill vara lycklig, men jag är inte lycklig med mig själv, jag är varken lycklig eller ledsen, snarare melankolisk, det är nog ett bra ord att sätta på det. Nu orkar jag inte skriva mer.

xo xo
Ciao!

This is my rifle...

Jag borde städa, göra i ordning mig och ta det lugnt, försöka lära mig sova utan mediciner, sluta röka, allting på samma gång. Hur ska jag lyckas hålla ihop mitt liv? Jag vill sluta röka, men det är jävligt svårt att sluta med något som man mår bra av psykiskt, för inte mår jag bra fysiskt av det. Så enkelt är det. Jag ska börja på sjukgymnastiken igen, försöka börja träna yoga och pilates och få en väldigt fin och slimmad kropp, inte muskulös, för det vill jag inte ha, men vältränad och fin, inte som den ser ut nu och då handlar det om rätt mat och rätt träning för mig. Jag funderar på att strunta i fibromyalgin, jag orkar inte med den, den har funnits där så pass länge nu att jag inte orkar längre så enkelt är det.

Jag vill så gärna åka till Arvika i år, Combichrist kommer, så jag ska försöka övertala människor några människor att vi ska åka, haha! Så jävla sweet och sen till Wacken med baby om det så att säga, funkar mellan oss. Vilket jag hoppas på. Jag hoppas verkligen det. Jag funderar på att fråga om jag kan komma upp i slutet av mars till honom, stanna över en helg och sedan åka hem. Visserligen kanske inte helgerna är bäst, men det funkar för oss. Jag ska snart iväg men jag har jättemycket tankar jag vill dela av mig med, som jag vill försöka få ur mig, men som jag kommer välja att ha kvar inom mig, pga personliga skäl.

Jag vill se Matrix, nuuu!!!

xo xo
Ciao!

Stewie!

Which Family Guy Character Are You?
	You are Stewie. You are a baby and an evil genius.
Find Your Character @ BrainFall.com

Hahahaha!

Another day has begun and I'm just wondering...

Ännu en vecka har tagit sin början och jag har ingen aning om hur den kommer att sluta, jag hoppas att den slutar på ett bra sätt och inte på något annat. Jag lyssnar på väldigt mycket synth och trance just nu, har kommit in i en sådan period.

När skrev jag senast om kärleken, då jag ifrågasatte saker om vad kärlek innebar och vad den skulle göra för en människa. Jag vill fortfarande ha någon som sveper mig under fötterna och gör mig helt galen av lycka. Jag vill ha förtärande, okuvlig, romantisk, kan inte leva utan varandra kärlek och jag vet inte om jag någonsin kommer att få den, eller om jag lever i en drömvärld där allt bara är vitt eller svart, ingen gråzon, för en gångs skull vill jag ha en gråzon, jag vill inte vara svart eller vit, jag vill vara en blandning av färger, en männsika man kan se på utan att känna förakt eller avsky eller något liknande, bara en underbar människa, men det vet jag att jag inte är. Och nej, ni behöver inte vara oroliga att jag har en svacka, för såhär har jag det hela tiden. Det handlar inte om min utsida, utan min insida, hur jag inte kan läka mig själv, hur jag än må försöka, det är nästan lönlöst känner jag att försöka komma mig nära, jag kan släppa in människor en bit, men inte så pass långt in som jag önskar att jag kunde. Malin har dock en förmåga att krypa in under mitt skinn men hon är den enda, många andra tror att de känner mig, men Malin gör det.

Jag har sådan lust att se Matrix just nu, bara några delar av den, så den måste jag köpa hem, liksom, Matrix är Matrix, en av få filmer förunnat att vara bra inom den genren.

xo xo
Ciao!

An absolute fine weekend!

Ja, idag är en sådan tråkig dag då man önskar att man bara hade en nära vän att prata skit med och bara vara, kolla på SATC, käka popcorn och bara mysa. Sådan dag är det idag. Jag vill verkligen inte sakna människor som jag saknar dem, det blir jobbigt då. Jag önskar så att jag inte hade så mycket tid att tänka på och det kommer jag inte ha i veckan, ska städa ur hela mitt rum, mamma fyller 50, träffa min bästa vän, baby kommer ner, gå ut några dagar, hallå, det är först torsdag då baby har sin klubb helterskelter och sedan 90's på fredag och sedan blir det väl Rocks eller något på lördag, haha!

Hade jättekul igår på Rocks, dansade så det sved lite i fötterna till all möjlig sorters musik. Dolly Parton, Eurythmics (stavas det så), och all möjlig musik på ett rockställe! WOHO! Super roligt. Jag hade det jätte jätte roligt igår, så roligt har jag nog inte haft på ett bra tag, hahaha. Först blev det lite filmtittande hemma hos Daniel och vi kollade på Anchorman och sedan drog vi vidare vissa av oss till Rocks, andra till Medusa, större delen drog till Rocks, där man träffade alla gamla vanliga ansikten som jag för en gångs skull blev jätteglad över att se. Hälsade på nya människor och hoppas skapa nya kontakter, det är alltid roligt, Sthlm tar aldrig slut. Det är dock synd att jag missade den nya klubben som var i fredags, men det blir igen, antar jag. Haha! Jag är inte så deppad när jag skriver om detta, men något tynger mig. Allt har inte en naturlig förklaring. Det har det bara inte. Jag hoppas att jag får tag på baby imorgon, för jag vet att jag måste prata med honom om några saker.

Har hittat en ny drink btw, den var riktigt riktigt god. Sådana ska jag be baby göra åt mig när jag träffar honom igen. Mihi. Jag saknar honom, och jag vill inte ha all den här tiden att sakna någon så mycket som jag gör. Jag vill vara en upptagen kvinna. Vilket jag är. Ska ringa två läkare i veckan och sedan ska jag försöka få en remiss till en dietist och börja äta sunt och normalt, det är vad jag känner att jag måste i alla fall.

Nu ska jag kila!

xo xo
Ciao!

She must fly...

Detta är ren skär njutning för ett sinne som är deppat. Jag älskar denna.

You're my red star...

Jag saknar mina vänner så det gör ont i mig, speciellt ni som jag inte sett på ett tag. Detta är inte roligt. Jag vill träffa er, jag vill ha er nära och inte så jävla långt ifrån mig. Flytta upp till Stockholm vettja! Det tycker jag, jag vill visserligen lämna Stockholm för London, men det är en annan femma. Det är helt annorlunda, bara så att ni vet.

Jag saknar min baby också, detta romantiska tjaffs som jag älskar känns bara för långt borta nu när jag inte är i närheten av honom. Jag blir så less på mig själv, varför ska jag känna såhär när jag inte vet vad han känner för mig alls. Det känns lite konstigt för att vara ärlig att sakna någon, på detta sätt, jag säger ju det att jag inte är van vid detta och att inte få tag på honom gör bara saken jobbigare, är detta kärlek? Tillåter jag mig själv att känna kärlek inför en annan person, när jag i vanliga fall aldrig skulle göra det, vad är mitt problem egentligen? Att jag är så rädd för vad som kommer hända att jag rymmer bort från detta, ska jag göra det. Nej, jag tänker inte låta mig själv fly denna gång. Jag vill känna detta. Jag vill känna att jag lever. Så enkelt är det.

I sommar ska jag och min bror börja gymma och träna. Jag ska sluta röka, äta mer mat, enligt honom, svåra saker för mig. Med tanke på att jag behöver min rökning. Nu ska jag kila, det finns bättre saker jag måste göra.

xo xo
Ciao!

I wish for this night time to last for a life time...

Kääääääääääärleeeeeek!

So get ready here I come...

Dags igen då, att skriva om dagens aktiviteter, jag har sovit halva dagen. Jag är så hemskt trött just nu. Jag orkar ingenting alls, en enorm trötthet har lagt sig över mig och jag vet inte hur jag ska axla den. Men det löser sig, som allt annat. Det intalar jag mig själv att det gör, för annars skulle jag inte klara av saker. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva idag, jag är ganska tom på känslor, men ändå så full av dem. Jag försöker att hitta någon balansgång mellan att vara lugn och sansad till att inte stressa upp mig i onödan. Men det är svårt att hitta balans mellan olika stadier, när man aldrig hamnar i ett normalläge. Ska man säga så?

Jag saknar min baby, ganska mycket också. Det är lagom kul att sakna på det här sättet om jag säger så, jag vill inte sakna. Jag vill inte känna, jag vill inte, men jag har ändå så mycket känslor i kroppen som jag inte kan säga nej till. Jag tycker om honom och det ganska mycket.

Nu ska jag dricka apelsinjuice och baka paj.

xo xo
Ciao!

I'm looking through the looking glas...

Idag har varit en tuff dag, jag vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta dagen, men den var tuff, satt hos en psykolog i över två och en halv timme för att göra utredningen och den har bara börjat. Jag är lagom rädd för detta om jag säger så, vad kommer slutsumman av allt detta hamna? Jag vet inte om jag vill veta längre. En stor del vill veta, samtidigt som en del inte alls vill veta som flyr in i skuggorna för att söka skydd. En del av mig flyr just nu, jag behöver fly från verkligheten en stund. Jag måste ta hand om mina bröder och de går före allt annat om man säger så. De är mitt allt. Jag och min stora lillebror, har kommit varandra väldigt nära bara på den senaste veckan. Och jag är så stolt över att få kalla mig storasyster till mina bröder. Stoltare kan man nog inte bli.

Jag vill att det ska bli sommar snart, picknick i det gröna, mys och en hel del annat. Inte detta kalla väder som kommit för att stanna, även om man känner våren i luften, för det gör man. Det är kylig vår. Ingen snö här inte, tacka det säger jag bara. Men jag vill få vårkänslor i kroppen, så att jag blir varm och pirrig, visserligen blir jag redan alldeles varm inombords när han ler åt mig, men jag vill lära känna honom, för första gången vill jag lära känna en person innan jag ger mig in i något som bara skulle kunna bli fel. Stort steg för mig, det där. Samtidigt är jag rädd, det är min självkänsla som spökar, för inte fan är den bra, så enkelt är det. Men han tycker om mig, det känner jag på mig att han gör. Och jag får inte träffa honom förrän nästa vecka och det är jobbigt. Riktigt jobbigt, jag är inte van vid att sakna någon på ett sådant här sätt och det har jag sagt innan. Men romantik kan jag säga att jag får nu, så det skriker om det och jag tackar och tar emot. Det är ljuvligt. Romantiken har inte försvunnit helt, det finns fortfarande de som vill ha kvar det romantiska i livet. Livet är för kort för att ta bort romantiken som baby säger. Så gå nu ut allesammans och var romantiska mot varandra.

Jag skriver mer senare.

xo xo
Ciao!

And I can feel it coming in the air tonight...

Just nu är saker inte speciellt bra, jag har precis avslutat en kontakt som jag haft i över två år idag och jag vill bara gråta. En trygghet har försvunnit från mig och jag står nu ensam i stormen som river runt omkring mig, en väldigt otrygg storm och jag vet inte hur jag ska handskas med saker som nu kommer, men den som lever får se. Men bra mår jag inte. Jag vill skrika, gråta och bara känna mig liten, men jag ska vara stark och klara mig ur detta som jag gör med allt annat. Jag får väl rida ut stormen och se till att allt blir bättre, men jag vet inte. Jag står med ena foten på plattformen och den andra utanför. Ni som känner mig vet vad det innebär.

Jag saknar honom redan så mycket att det blir jobbigt. Detta är inte normalt för mig, utan en helt ny känsla som växt fram. Saknad inför en person på detta sätt. Jag saknar mina vänner på ett helt annat, men denna känsla inombords är helt ny, den skaver lite, för jag vet inte hur jag ska vara eller inte vara. Men jag är så fruktansvärt bekväm med honom. Och det ger mig en trygghet jag inte är van vid heller, men vi tar det lugnt på den fronten och ser var det bär oss. Så enkelt är det. Men fnittrig blir jag när jag är i närheten av honom och jag är väldigt förtjust i honom.

Jag ska inte skriva mer idag, för idag är ingen bra dag överhuvudtaget, så jag skriver mer imorgon och hoppas på en bättre dag.

xo xo
Ciao!

Angels They Fell First, But I'm Still Here

Jag älskar denna låt!
Tarja och Nightwish ska vara tillsammans.

Is this love?

Nu har jag inte skrivit på några dagar, men helgen uppe i Gävle var full av kärlek. Jag tror att jag gillar honom ganska mycket.
Jag hinner inte skriva mer just nu, min bror ska sitta och skriva på en uppsats som ska in idag.
Men jag skriver senare.

xo xo
Ciao!

En snabbvisit inne i bloggen...

Idag åker jag upp till min baby och mina vänner i Gävle, fast jag kommer stressa runt som en idiot på stan när jag väl kommer upp, pga att jag inte har någon hårspray, eller några strumpbyxor, så det måste inhandlas och vem vet jag kanske hittar något som jag definitivt måste ha också, inte för att jag tror det, men man vet aldrig.

Jag hinner skriva ganska länge idag, ska åka om en timme ungefär, fast jag vill nog åka lite tidigare utifall att det blir förseningar och jag måste hitta rätt tåg etc, jag vill inte stressa inne på centralen, det funkar aldrig för mig, så jag åker tidigare antar jag, vilket i sin tur innebär att jag inte kan sitta här utan måste göra mig klar så snart som möjligt. Jag går igenom i mitt huvud om jag har med mig allt, och nej det har jag inte. Haha, nu kom jag på en sak jag måste ha med mig... Hm... Lagom kul när väskan redan är full...

Uppdaterar där uppe om hur allt går.

xo xo
Ciao!

Locked inside this cage again...

Idag är jag huslig, jag tvättar, lagar mat och syr kläder (som inte riktigt blir som jag vill) men i slutet blir det nog bra alltihoppa. Det tror jag. Imorgon sticker jag upp till Gävle och om en stund måste jag ner till Täby Centrum och lämna in två par skor och hämta ut mina biljetter. Borde vara där innan klockan 17 iaf, då får de visserligen snabba sig med skorna om jag inte ska ha mina röda skor med mig ist. Jag har inte riktigt lusten att klacka om mina vanliga peep-toe skor som jag alltid har på mig, nej några andra skor får det bli den här gången. Jag har ju en del att välja mellan, men de ska passa till klänningen jag syr just nu, och den är inte så lätt att matcha med, om man säger så.

Men imorgon får jag träffa min baby och mysa och det ser jag framemot, jag tror även att jag ska tacka ja till att vara värdinna på Tattobåten, om han fortfarande vill det och jag fortfarande har chansen, så då smäller det, 4 dagar party den veckan blir det i sådana fall, först tattobåten, sen Dekadance och sedan min brors studentskiva, som jag har bestämt mig för att gå på. Fråga mig inte varför. Det är inte direkt som om jag kommer ha någon förutom min bror där att prata med, de andra är väl inte runt 22 års åldern eller äldre, utan snarare 18 och liknande. Jag får se hur det blir. Men nog om det. Frågan är bara om förfrågningen om Tattobåten fortfarande finns, för då åker jag med, som värdinna med baby självklart. Haha, det ska bli intressant och se var det leder. Jag småler för mig just nu. För jag är i något stadie där jag är så stressad att jag inte hinner med att tänka på hur jag mår och det känns bra. Nu har allt dragit i gång och jag är redo att ta reda på saker om mig själv, hur jobbigt det än må bli att få reda på saker. Men jag står kvar som jag alltid har gjort, oavsett vad som händer. Eller jag ska inte säga att jag definitivt kommer att må toppen de närmaste veckorna men den som lever får se, jag vill överleva och göra något bra utav mitt liv.

Jag vill bli en positiv människa som inte har så mycket svackor som jag har, men det kanske är så att jag får lära mig leva med mina humörsvängningar och allt därtill. Jag vill verkligen bli något och jag känner på mig att jag kan bli något, bara jag vågar satsa på att jag faktiskt är bra och inte dålig som jag så ofta tror att jag är, men något måste ske med min världsbild av mig själv, jag kan inte längre vara rädd för mina känslor som jag bär inombords, även om de skrämmer skiten ur mig just nu. Då jag inte är van att känna som jag känner. Jag känner mig inlåst, som i en bur och jag vet inte hur jag ska ta mig ut. Det är kvavt men jag andas, men samtidigt inte. Jag vet inte hur jag ska förklara, men något är inte helt okej, så är det bara. Jag tänker inte berätta öppet om vad jag har för saker i mitt huvud, det får jag inte ut något av, men jag kämpar varje dag för att fungera som en normal människa som jag kan, så jag ska försöka, jag ska verkligen försöka. Jag vägrar ge upp, inte när jag kommit så här långt. Jag har en bit kvar, men inte lika långt som för 3 år sedan. Så enkelt är det.

Nu ska jag fortsätta sy och knåpa med mina kläder, så enkelt är det.

xo xo
Ciao!

My fall will be for you, my love will be in you...

Jag överlever alltid, det ska ni veta. Ibland krisar sig livet för mig och ibland lyser livet så glädjande att jag inte vet var jag ska ta vägen någonstans. Nu befinner jag mig i ett euforirus fortfarande och jag vill bara skapa, skapa och skapa. Men något stoppar mig, något är inte helt och hållet på sin plats, jag vet inte vad och jag vet inte om jag kommer få reda på det heller. Men ni ska veta att jag kämpar varje dag för att leva och andas och inte försvinna härifrån. Jag vill stanna.

Jag vet bara att jag kommer stanna tills det inte finns något kvar längre, så enkelt är det. Jag vet bara att jag kommer fortsätta tills jag inte har en yppa luft kvar. Jag är ingen människa som ger upp, jag kämpar och jag kommer fortsätta med det.

Jag längtar tills på fredag, det är bara två dagar kvar nu, men ändå, det är långt... Jag saknar min baby.

xo xo
Ciao!

Becoming insane, insane, insane...

Idag var en helt okej dag, jag mår inte helt och hållet okej, men det sker förändringar i mitt liv just nu så det är kanske inte så konsigt att jag inte mår toppen bra hela tiden, så enkelt är det. Men tack för att ni bryr er, det värmer inombords att veta att någon bryr sig, det ska ni veta. Ni vet vilka ni är. Jag skulle uppriktigt behöva en kram just nu och jag vet vem jag vill ha en kram av. En sådan där varm kram, så man känner sig berörd inombords, inte bara en ytlig hej-kram. Utan en som visar affektion. Det skulle jag vilja ha just nu. Men jag ska inte säga för mycket, det hjälper ingen, speciellt inte mig om jag bara tänker och tänker.

Jag ska börja på en klänning idag, köpte tyg igår och på fredag ska iaf mina kläder vara skitsnygga, det har jag bestämt, iaf utåt sett ska allt se fläckfritt ut, men ingen kommer få se min insida på krogen, jag visar inte upp den där. Så är det bara. Ibland kryper det fram saker, som det gjorde i helgen, men ändå. Jag orkar inte riktigt prata om hur saker är, men jag har övergått från ett stadie till ett annat och det är att jag är smått euforisk just nu och i vilket fall som helst skulle det kunna vara dåligt, men jag stod emot att köpa saker idag, för jag ville sy egna, jag vill skapa, det är det jag brinner för, så varför sätter jag mig här och skriver blogg för? När det enda jag vill är att skapa och vara i hans armar, då känner jag mig trygg och det är ganska stort för mig att kunna känna mig trygg. Så jag ser framemot helgen som kommer, dock inte det som kommer ske efter helgen, men men, sånt är livet, inget jag kan göra något åt. Inget någon kan göra något åt. Men jag ska inte gräva ner mig, jag ska resa mig och försöka se ljust på saker och verkligen visa att jag är stark, för är jag inte det? Det är vad jag vill vara, men samtidigt vill jag vara svag, så svag att jag inte riktigt vill göra något alls. Det är så tudelat. Nog om det.

Nu ska jag sy en klänning, eller iaf börja på en. Så är det!

xo xo
Ciao!

Have you confessed?

Nej, om jag verkligen känner efter nu, så mår jag inte bra någonstans. Jag vill skrika, gråta och bara få ur mig allting jag bär på. Jag klarar inte av kärleken, den är bara jobbig. Jag vet inte längre alls var jag står och att jag inte får tag på honom, för att kunna prata med honom, för att få klarhet, det är helt omöjligt. Jag åker iaf upp till honom på fredag, så jag hoppas innerligt att han hör av sig innan, annars åker jag till någon annan. Jag tänker inte prioritera bort mina vänner, jag vill behålla dem. Jag saknar just nu, så mycket att det gör ont i mig. Jag förstår inte hur jag överlever dagarna här, när jag bara sitter och försöker få tag på ett jobb, försöker ta tag i mitt liv, som jag redan tycker är tillräckligt värdelöst. Kaka på kaka, så känner jag mig just nu.

Jag måste bli kvitt denna situation jag befinner mig i, jag vill inte längre. Jag orkar inte längre. Det som kommer hända det kommer hända och jag vet inte riktigt var jag kommer befinna mig inom den närmsta tiden. Förhoppningsvis hemma, knåpandes med kläder, men jag vet inte. Något stoppade mig idag från att göra ett plagg jag så gärna ville göra, jag tror att det beror på trötthet. Jag ska iaf sy en klänning som är söt, innan jag åker upp till baby och är hos honom. Jag vill se snygg ut, så enkelt är det. Men är jag tillräckligt snygg? Är jag vacker? Jag ser inte det hos mig själv. Ni säger det, men min bild av mig själv är helt annorlunda, jag tror inte att ni förstår hur jag mår egentligen. Jag tror inte att någon förstår alls. Jag är inte bekväm i min egna hud. Så ligger det till.

Imorgon smäller det och på onsdag smäller det ännu mer, jag vet inte hur jag ska reagera på situationen som kommer, den som lever får se. Jag hoppas på det bästa. Och att jag kommer ut ur detta helskinnad, risken finns alltid att man inte gör det. Nu vill jag inte prata om detta mer. Men ni ska veta att jag överlever, jag är sådan, jag överlever alltid. Mot alla odds, sådan är jag.

xo xo
Ciao!

I'd be running up that hill...

Idag ska jag till Sumpan och kolla på tyger, ska bli riktigt härligt att gå runt och leta tyger, ska inhandla lite saker, det hade jag tänkt i alla fall. Får se hur det blir. Ska även träffa min kusin och välja tyg till en sak till henne.

Just nu är jag lagom frustrerad, jag får inte tag på baby alls och jag undrar vad som har hänt. Jag ogillar när jag inte får tag på människor, speciellt dem jag bryr mig om. Men det löser sig säkert. Jag pratade med en kvinna igår, som sa att man måste verkligen hålla hårt i sina väninnor när man skaffar en partner, nu har jag väl ingen partner, men att hålla hårt i sina vänner förstår jag att man måste göra. Man kan bara inte överge dem, sådär hipp som happ. Visst jag kan vara dålig på att höra av mig ibland, men jag försöker iaf. Igår var jag hemma hos Maria och blev bjuden på vin och tilltugg, riktigt mysigt och jag såg hur förälskad hon var, det var underbart. Hon såg så lycklig ut och hennes man var helt sagolikt trevlig. Jag fick med mig lite saker och det var ännu trevligare. Jag ska även sy till Maria, det ska bli super kul det med.

Jag hinner egentligen inte skriva så mycket och jag vill inte skriva ner alla mina tankar idag, det känns som om de är lite för privata, jag tar dem med någon jag verkligen litar på, så att säga. Mer vill jag inte ha sagt. Men helgen var en bra helg.

xo xo
Ciao!

Why does my heart feel so bad?

Idag är ingen bra dag, jag mår uruselt, dels av saker som hände igår och för att jag är så nere som man kan bli, så känner jag idag iaf, men det går över, det hoppas jag iaf att det gör. Jag önskar bara att någon kunde krama om mig just nu och säga att allt blir bra, för blir det inte det tillslut? Jag vet inte, just nu vet jag inte. Jag har ingen lust till något alls. Men men, sånt är livet, vad ska man göra? Det är bara bita i det sura äpplet och köra.
Men varför gör det så jävla ont, hela tiden. Jag kväver mig själv i mina försök till att andas och jag vet inte vad jag ska ta mig till, världen känns bara mindre och mindre och jag vill inte. Men jag måste. Det var några veckor sen jag hade en sådan här dag, men det är okej, jag får känna detta, jag ska inte trycka undan det som jag vanligtvis skulle ha gjort, för det är jag mästare på. Jag orkar inte prata om det.

Igår var det TN och jag var där, det var helt okej och jag dansade sönder mina fötter lite. Ikväll ska jag hem till Maria och ha det trevligt. Jag har vänner, det är bra att ha det när det kniper.
Igår var jag även med Frida, I love you! Hon är en av de bästa just nu, hon är verkligen så underbar!

Nu ska jag göra mig i ordning.
Casual kör jag på idag.

xo xo
Ciao!

A slow, slow day...

Idag har varit en väldigt slö dag för mig, jag har tagit det lugnt tittat på olika saker, pratat med baby i telefon och saknat honom lite mer. Det är inte roligt det här, men jag lär mig mer och mer saker för var dag som går. Kärlek är komplicerat och det blir inte lättare. Men vem har sagt att saker ska vara lätta? Inte jag iaf, det har jag aldrig sagt, utan snarare hävdat att det är svårt och därav motsatsen.

Nu ska jag laga mat och vara huslig och sakna min baby lite mer.
Imorgon blir det att träffa Frida, darling <3 Det ska bli riktigt mysigt... Jag ser framemot det.
Jag saknar Kakan, vi måste ses snart. Jag är jävligt sugen på Mongolian... Vad säger du?

xo xo
Ciao!

These precious things...

Igår hade jag det så mysigt att jag bara ville gömma mig i hans sällskap. Att sakna någon så fort som jag saknar honom just nu, är väldigt konstigt för mig. Är detta kärlek? Ska jag hoppa på tåget innan det försvinner? Jag fick precis det jag ville ha, drinkar, middag och sedan lite cocktails, det var den mest romantiska dejten jag varit på. Kanske kan det bero på att jag faktiskt känner något för honom och det då inte är som en vanlig dejt. Jag vill bara krypa ihop, för jag blir lite rädd för detta. Ändå längtar jag tills jag får träffa honom igen. Det var så underbart romantiskt igår, precis som jag velat ha det. Och han kan verkligen få mig bekväm och uppskattad. Jag tror att jag tycker om honom.

Jag skriver mer senare!

xo xo
Ciao!

Give me life, give me pain, give me myself again...

Jag har så enormt mycket att tänka på just nu, jag har fått reda på att jag äntligen får göra utredningen som jag väntat i ett år på att få göra och visst skrämmer det skiten ur mig att jag ska göra den för att ta reda på om jag har något, jag inte vill ha. Men ändrar det mig som person egentligen, förändrar det min personlighet? Nej, det gör bara så att jag kommer få en förståelse för vad som händer med mina känslor och mitt medvetande, men jag hoppas att det kommer gå bra och ni får hålla tummarna för mig, det får ni verkligen göra. För jag kommer behöva stöttning.

Jag har så mycket jag vill göra, jag vill skapa, sy och bara göra saker och det brinner i mina händer för att jag vill vara så pass kreativ, jag tror jag har börjat se att jag kan saker, för visst är det så att man blir inte bäst på en dag, man får kämpa för att bli bättre och bättre och jag vill komma till en punkt där jag är tillfreds med mig själv. Det är det jag vill kämpa för, inget annat, min egna personliga lycka och jag tänker bannemig göra det. Nu ska det sys och knåpas med kläder och sökas skolor till hösten så får jag se var jag hamnar. Det finns en skola som jag vill gå på, men den kostar pengar att gå på, sen finns det självklart andra också, så jag ska se till att ha mina dörrar öppna för allt som jag kan tänkas göra.

Jag vill bara säga att jag kommer att klara mig, det har varit några turbulenta veckor och jag vet inte var jag har haft mig själv, men jag reser mig upp och gör det igen, tills jag klarar av att stå på egna ben. Men visst är det så att det brister ibland, men det är inte då jag endast behöver er. Jag behöver er lika mycket när jag mår bra, som när jag mår dåligt. Jag vill inte ha något daltande med mig, eller liknande. Jag vill ha brutal ärlighet om att jag faktiskt klarar saker, för det gör vi alltid. Det är bara så att vi inte är medvetna om vad vi själva är kapabla till ibland. Men vi måste tro på oss själva och att vi verkligen kan så mycket som vi kan. Jag tror på er, alltid. Ni vet vilka ni är.

xo xo
Ciao!

Ever felt away with me, Just once that all I need, Entwined in finding you one day...

Idag ska jag och baby gå ut och käka, det ska bli riktigt mysigt. Det enda som står i min väg är att jag är lite rädd för det som sker just nu. Jag ska sluta hos en person som gett mig trygghet i snart 3 år och det skrämmer livet ur mig, hur ska det gå nu? Jag har lagt en sak bakom mig iaf och det känns väldigt skönt att veta att det nu är över. Jag har fått reda på det nu, så jag känner mig lugnare inombords än på länge.

Nåväl, jag förstår inte mig på vissa människor, de är helt ologiska och jag orkar inte prata med dem alls längre. Så enkelt är det. Nej, det gäller inte mina vänner, utan random folk jag har som pratar med mig som inte förstår att jag inte är intresserad av dem. Nåväl, det löser sig väl det också. Jag antar att det gör det, sånt brukar lösa sig i slutändan.

Jag ska btw gå på KISS med Anna den 30:e Maj <3

Nu ska jag kila iväg och jag skriver mer imorgon.

xo xo
Ciao!

Love, love is a verb.

Jag undrar om jag någonsin kommer finna ro, det sägs att man får ro innan man dör, så jag antar att jag kommer få ro då, men innan? Jag vet inte. Jag har så mycket jag vill uträtta, så mycket jag vill lära mig, så mycket jag vill få gjort. Men kommer jag dit jag vill, jag ska bannemig komma dit jag vill, vad som än kommer hända, så enkelt är det. Det bara är så. Jag önskar så att jag kunde göra mer, men jag står hjälplös just nu.

Jag funderar på kärleken igen, hur den förblindar och gör att man inte ser klart och att man inte vet vad man ska ta sig till. Jag står oförstående inför en värld som helt plötsligt har öppnat sig och som jag inte är redo att möta, så känner jag, men kommer jag någonsin vara redo att möta kärleken när jag gömmer mig och inte känner att jag kan hjälpa mig själv i situationer jag hamnar i, det är nu jag behöver en nära vän som kan förstå vad jag går igenom, för jag är inte van vid detta. En helt ny känsla som jag inte känner igen alls. Den skrämmer mig, Millan säger att jag är i verkligheten nu, men jag vet inte. Är man verkligen i verkligheten när man går runt och är små förtjust i en människa? Jag vet inte vad jag ska tro. Jag är obotlig romantiker och jag vill svepas under fötterna just nu. Men risken är väl då att man ramlar, inte sant?

xo xo
Ciao!

Nobody puts baby in the corner...

Idag är ingen bra dag, en dag jag inte orkar skriva i bloggen heller. Vad gör man? Man kryper under täcket och hoppas att tiden ska gå fortare, tror jag. Jag saknar baby, men jag får inget svar, det är träligt. Och appropå det, jag orkar inte med det. Jag har en glipa i min nagel, som är lagom rolig att ha, jag vill inte ha den där. Jag avskyr när mina naglar inte gör som jag vill, då går saker inte heller speciellt bra. Jag orkar inte idag.

Nu ska jag snart åka och köpa nytt busskort, det måste jag ha, annars kan jag inte ta mig någonstans, och det är ännu värre. Nej, jag vill inte.

xo xo
Ciao!

A very boring sunday...

Igår var det Hootchy Kootchy, men jag hade inte lika kul som sist, det var lite tråkigare än vanligt. Jag hade ju så jävla kul på Dekadance, så självklart trodde jag att jag skulle ha lika kul på Hootchy då, men icke sa nicke. Det hade jag inte. Berodde det på att jag förväntade mig mer? Eller för att det bara inte var lika roligt som innan? Jag vet inte. Det var annorlunda på något sätt-

Jag saknar och jag vet inte om jag vill längre, får jag dra mig ur nu? Jag gillar inte detta...

Jag skriver mer imorgon, idag orkar jag inte.

xo xo
Ciao!

This one is for you for you, Only for you, Just give in to it never think again, I feel for you...

Igår var jag på Dekadance och jag hade det riktigt roligt, jag hade vänner att prata med. Jag kände för första gången på länge att jag hade någon där. Jag hade hela tiden människor att prata med och jag trivdes med mig själv riktigt väl, ända problemet var väl att min baby inte var med, det tyckte jag var tråkigt. Men jag vet att jag får träffa honom i veckan och ha det mysigt, hoppas jag iaf. Jag har något inom mig som bubblar, vill ut, spridas och se världen, öppnar jag ögonen för första gången nu, vill jag se mig själv som många andra ser mig? Eller kommer jag sluta ögonen igen och tro på det mitt huvud säger, en del av mig vill så gärna ut ur mitt skal, men något stoppar mig. Jag vet inte vad, jag är skygg, jag kan visa upp mig, men att någon skulle se mig för den jag är, skrämmer mig. Jag är visserligen mig själv i babys sällskap, då kan jag vara mig själv, jag känner mig bekväm. Så enkelt är det. Men det återstår att se var saker leder, jag kommer ta det lugnt, jag vill ta det lugnt.

Jag vill omslutas i en kokong av kärlek, men är jag redo för det, att släppa in någon så nära? Kommer jag klara det här? Jag vet inte, jag hoppas det. Men jag är osäker på så mycket, men ändå så säker på en hel del. Jag vill och jag hoppas, men man ska inte hoppas, man ska ta en dag i taget. Och jag tänker inte skynda, så enkelt är det.

xo xo
Ciao!

Sweet little words made for silence, Not talk, Young heart for love, Not heartache...

Jag älskar denna låt. Denna berör mig, de nya Nightwish låtarna gör det dock inte. Nya Nightwish nej, men Marco och Toumas i denna är så bra.

Kiss, while your lips are still red, While he's still silent...

Hur står människor ut med den här kärleken? Jag bara vrider mig och vet inte vad jag ska göra. Jag har tydligen öppnat dörren till verkligheten genom att jag känner som jag känner, men jag vet inte. Jag kanske fortfarande lever i en drömvärld, som jag brukar göra. Men jag vet inte, för första gången tänker jag inte rymma, vad ska jag rymma ifrån? En man som inte är rädd för att ge mig kärlek? Är jag så feg? Jag vet inte, för jag är upptagen av att koncentrera mig på att försöka leva ett normalt liv samtidigt som jag inte har någon kontroll över varenda liten känsla som flyger i min kropp, det känns bara så ovant att ha det så här. Jag är inte van, jag vet inte hur jag ska fungera, men jag listar väl ut det så småningom.

Jag glömde att dedikera min kärlek till Kakan igår, oopps, men hon ska veta att jag saknar henne för mycket och att jag önskar att jag kunde träffa henne mer än vad jag gör. Kakan gör mig alltid så glad och jag är den enda som får kalla henne Kakan, haha, me loves you darlo! Så nu fick du ett litet stycke här, så att du inte tror att jag inte älskar dig.

Men hur fungerar egentligen kärleken, jag nöjer mig aldrig med första bästa, utan jag väntar och ser om det kommer någon bättre, men är det inte så att man ska se vad som kommer hända och jag hoppas att det slutar väl denna gång. Jag hoppas verkligen det. För jag gillar honom. Vält omkull mig med kärlek, svep mig under fötterna, ta med mig ut på mitt livs äventyr...

xo xo
Ciao!

Happy Valentines Day, to my beloved ones!

Idag är det Alla Hjärtans Dag och jag vet inte riktigt om jag orkar med det, man måste vara kärleksfull och tycka att allt är bra. Jag tycker inte det. Dels för att jag inte kanske firar det med någon och för att jag är kärlekskrank, men jag vet inte, jag får se. Jag vill så hemskt gärna omsluta mig inför världen och igår kom allt tillbaka, jag kan inte låtsas, jag kan inte det längre, hur mycket jag än försöker dölja så glider min värld isär, särskilt från verkligheten. Jag vet inte var jag existerar någonstans. Det är ett tomrum mellan mig och den verkliga världen och jag gör allt jag kan för att få mitt liv att fungera, men jag vet inte om jag gör det.

Jag vet inte om jag klarar av att få kärlek, men om jag inte är redo för att se att en människa är villig att kanske ge mig det, ska jag backa istället då och rymma? Jag vill inte rymma mer, jag är inte liten längre, jag är på väg att växa upp och det är nu jag måste ta tag i mig själv. Se till att få lite struktur runt omkring mig, för jag är allmänt kaotisk just nu. Jag sätter på mig ett leende som ingen ser igenom, som jag vill att han ska se igenom. Vissa skulle se det på en gång, men andra gör det inte. Det kommer alltid vara så.

Jag saknar mina vänner, de är för långt bort och ja, mellan vissa av oss börjar det bli bättre igen. Se bara på mig och Anna (orsak), vi har det jättebra just nu och vi har en relation som är en bergochdalbana, men nu är saker jättebra mellan oss och vi tar till vara på det och det är det som gör henne till en så bra vän, en riktigt riktigt nära vän, hon vet att hon alltid kommer ha min kärlek. Och Malin, min älskade Malin, vi börjar också få det bättre och det är som om ett orosmoln har lättat från mitt hjärta, jag kan vara öppen och ärlig. Jag tror jag ska skicka henne ett sms nu. Jag vet att hon alltid finns där, oavsett. Och alla ni andra, jag dedikerar all min kärlek till er idag, Anna (London), Anna (Malmö), Caro, Kakan <3, Kristine, Frida och Millan! Ni får all kärlek idag från mig. Jag älskar er!

Nu ska jag kila!

xo xo
Ciao!

Babylove, my babylove!

Idag ska jag träffa min baby, jajjamensan, hihi! Min egna baby. Mjoo, det ni.
Jag har egentligen inte tid att sitta och skriva just nu, men jag gör det iaf. Kärlek är som kärlek är och jag behöver få ur mig lite saker.

Hur vet man egentligen när man har känslor för någon? Vet man det då det blir lite pirrigt att träffa dem, eller när man får fjärilar i magen och ska man nöja sig med första bästa som kommer, det gör inte jag och jag kommer ta det lugnt, det vet jag.

Nu ska jag kila!

xo xo
Ciao!

And if you wanna lie...

Millan är på jobbet och jag är vaken så här tidigt, kanske beror det på att jag somnade jättetidigt igårkväll, inte alls så sent som jag skulle velat somna då jag vet att jag går upp en speciell tid varje dag när jag väl somnat tidigt och jag blir rastlös och har inget att göra just nu. Då är det väl dags att fundera på livsfrågorna igen, med tanke på att nu har jag ingen stress på mig att det ska gå snabbt eller liknande, bara att jag får skriva ur mig saker.

Jag har haft en underbar helg här uppe, det måste jag säga, men något är fel, gnagande fel i mig, jag vill inte inse vad det är eller vad det inte kan vara. Jag vill bara få bort det ur mig. Jag vill inte ha sådana känslor som jag hade förra veckan, jag vill inte att de återkommer. Jag kanse borde ta tag i det nu när det väl händer och inte vänta på att det bara blir värre, för det får det inte bli. Denna vecka som kommer nu, kommer att vara underbar, det hoppas jag iaf på. Men jag får se. Det som händer, händer och det som inte kommer hända kommer inte hända, det är relativt, allt är relativt, som Millan säger, jag säger att allt inte är relativt, det finns konstanta termer också, men det blir för mycket filosof snack om man börjar prata om detta och jag orkar inte med det just nu.

Jag har så sabla ont i ryggen just nu, kan det bero på att jag faktiskt inte sover bekvämt någonstans just nu, inte ens i min egna säng? Jag vet inte, lär väl märka om det blir bättre eller sämre, men jag funderar starkt på kortison just nu i axlar och i mina händer, möjligen i vristerna också, men då vet jag att jag inte kommer gå och kortison kommer jag bara bli beroende av, det är vad jag tror, så jag tror inte att de kommer ge mig det, men jag kan väl ge det ett försök? Nej, jag vet faktiskt inte. Ska jag sitta fast i det också? Nej...

Nu ska jag kila!
Skriver imorgon.

xo xo
Ciao!

Reality check, if you please.

Idag är jag så trött att jag håller på att kola av, somnade efter 7 i morse, efter efterfesten och allt där till. Mötte intressanta människor och fick till och med en puss, haha. Jag vet inte... Jag är för trött för att kunna skriva just nu, men jag fick även ett erbjudande av en viss herre, så jävla ballt om jag kan följa med. Woho!

Ja, imorgon åker jag tillbaka till Sthlm, men det har varit underbara dagar här. Jag har fått mycket berättat för mig och mycket som jag verkligen uppskattar att människor har sagt, missförstånd har retts ut och det är jag glad över. Jag får komma hit lite oftare tror jag allt. Det har verkligen varit värt att åka upp hit. Speciellt eftersom jag fick chansen att verkligen prata om saker som jag sa.

Nu ska jag kila!

xo xo
Ciao!

Shooooes!

Det är grymt opepp när klacken faller av, inte själva klacken men spetsen, sådant är inte okej. Om man säger så.
I annat fall så är det Emilias födelsedag och jag mår väl okej, med tanke på omständigheterna.

Nu ska jag kila!

xo xo
Ciao!

Gävle!

Idag sticker jag till Gävle, nu ska jag packa, göra ordning det sista och ta det lugnt. Jag hoppas att jag får det riktigt roligt där uppe, vilket jag tror att jag får, med tanke på att jag ska bo hos Millan!

Jag har inte tid att skriva mer idag, skriver imorgon om jag orkar.

xo xo
Ciao!

Through these fields of destruction, Baptisms of fire, I've witnessed your suffering, As the battles raged higher...

Jag är öppen på många plan, men väldigt stängd på andra. Jag vill inte att ni ska veta allt. Jag berättar hellre saker som är privata för någon nära vän, än i en blogg och idag är en sådan dag då jag kommer behålla sakerna för mig själv och inte dela med mig. Men visst fan gör det ont i mig, det ska ni veta. Det är inget jag tänker skyffla undan i ett hörn och visst var det nära igår, så nära har det aldrig varit, smärtan var total, jag visste inte var jag skulle ta vägen, men jag hoppas att helgen uppe i Gävle blir bra och att jag slipper ta itu med vissa saker. Jag orkar helt enkelt inte med det mer. Jag säger inte att jag ger upp, jag säger bara att jag inte orkar, men då måste man ta till det dära "måstet" som min kära vän Anna sa till mig igår. Men vad gör man när allt sviker och man står där ensam kvar?

Idag är inte imorgon eller igår, idag är en dag jag helst vill glömma och låta försvinna ur mitt medvetande, men visst skulle det vara skönt med en axel att gråta mot och jag vet vems axel jag vill gråta mot, en speciell människa, som säger att jag ska ta ner mina murar, men om jag inte kan det, vad gör jag då? Ska jag kämpa med något jag inte är redo att kämpa med ännu? Jag lyssnar på musik och drömmer mig bort från världen, jag flyr, igen. Men jag fungerar så, ni kan inte skylla på att ni skulle gjort annat än mig om ni hade varit i samma situation som jag är i nu. Den är inte bekväm någonstans. Det är den verkligen inte.

Jag vet inte om jag ska sluta tro på kärleken eller om jag ska fortsätta tro att den existerar, mitt hjärta är kluvet, det vill tro, men i verkligheten finns inte det jag söker och jag måste leva i verkligheten inte i någon fantasi som jag byggt upp kring kärlek. Men var tog den vägen? Det som människor borde eftersträva, det som är så vackert så att man ryser inombords. Jag vet att många säger till mig att den existerar, men jag har bara upplevt den kärleken en gång i hela mitt liv och med den mannen kan jag inte leva med, det är omöjligt. Inte som det ser ut nu, det måste en hel del till om det någonsin ska fungera, jag måste fungera. Men kommer jag att fungera som en normal människa någonsin? Jag tror inte det, om jag ska vara ärlig. Känns lagom kul, men vem vill leva ett helt normalt liv, medelsvensson med volvo, hund och två ungar? Jag säger inte att det är fel, men jag vill det inte.

Skriver senare!

xo xo
Ciao!

I can feel it in the air tonight.

Idag vaknade jag 07:50 och gick upp, för att sedan gå och lägga mig en stund igen. Jag vaknar tidigt igen, jag vet varför, jag är nervös för imorgon. Jag vet inte hur det ska gå, eller hur jag ska hantera det. Imorgon måste jag gå upp klockan 7, för att åka in till stan klockan 8, ja, jag måste in till stan så pass tidigt, lagom roligt känner jag och så måste jag göra en massa saker efter att jag varit där jag ska vara. Jag tänker inte tala om vad jag ska göra inne i stan så pass tidigt, det är hemligt. Jag vill inte att människor ska veta.

Idag funderar jag på att baka paj, det får jag se om jag orkar, borde göra det, städa rummet, göra iordning min garderob och plocka upp väskan så att jag kan börja packa inför att jag åker bort på fredag, visserligen hinner jag packa imorgon och lite på fredag men jag vill vara klar och kunna sova ut på fredag och verkligen inte behöva oroa mig, hämta ut biljetterna måste jag också göra. Nu skulle jag vilja åka, men jag får inte missa det som händer imorgon. Inte en chans, det är inte tillåtet. Så ikväll somnar jag tidigt. Så enkelt är det.

Nu känner jag mig ensam, jag vill inte vara i den position jag är i, jag tänker inte finna mig i att vara i denna position, jag orkar inte det längre. Jag ska ändra, men jag tänker inte längre ta vilken skit som helst, det funkar inte så. Nog om det. Jag tog fram det idag, på riktigt. Nu, vet jag inte längre om jag har något som stoppar mig. Om något överhuvudtaget kommer stoppa mig, vad har stoppat mig innan? Jag måste leta reda på det, för nej.

xo xo
Ciao!

In the midnight hour she cries more, more and more.

Idag är en sådan där dag då man önskar att man hade någon som bara talade om för en att man är älskad, men jag känner mig bara i vägen när jag ska berätta för människor hur det ligger till. Det är inte lätt för någon just nu, så jag ligger lågt med mig själv och det jag bär på. Det kommer i sinom tid. Men jag ser inte fram emot torsdag alls, det känns bara så fel. Igen.

Jag kan enkelt säga som det är, men orden vill inte formas i min mun, eller bli något annat heller för den delen. Men jag har fått nog, jag orkar inte vräka ur mig mina innersta hemligheter för någon, jag orkar verkligen inte det. Jag vill inte berätta något mer. Jag står kvar oavsett hur stormen ser ut, så har det alltid varit, men vad skulle hända om jag klev ut ur mitt skal och var bara jag för en stund, skulle ni då tycka lika mycket om mig? För är man inte olika mot olika sorters människor? Det tror jag att man är. Man säger inte alltid allt som ska sägas till en person man gärna vill berätta för, utan man håller saker hemliga, på grund av olika skäl. Jag vet varför jag inte berättar för alla hur det ligger till med mig, jag skulle aldrig orka.

Nu ska jag snart göra mig i ordning, men jag orkar inte det heller, jag har tappat lusten till det. Måste jag? Ja, det måste jag, någon gång ska jag reda ut mig själv, inte sant?

På fredag åker jag upp till Gävle, det ska bli riktigt roligt, men frågan är hur kommer jag må efter torsdagen?

xo xo
Ciao!

Do you ever wanna live in someone elses shoes?

Idag har jag suttit här, klurat på kärleken och lyssnat på musikvideor med olika artister. Samt att jag tvättar, förstår ni hur duktig jag är, jag lyckades se till att det inte blev mer än 4 maskiner, vilket är ett underverk för mig, så ligger det till.

Finns det något mer än det jag upplever, det måste det finnas, jag kan inte stänga in mig i den lilla värld jag känner att jag befinner mig i, jag tror definitivt att världen borde vara större, men i helgen träffade jag en bekant som jag talade lite med om detta och sanningen mina vänner är att världen är liten, den blir bara mindre och mindre och ingen kan göra något åt det, någon känner någon, som känner en helt annan människa och så försvinner det ut tills alla känner alla på ett eller annat sätt, det är bara att se vilka människor man kan kopplas ihop med på olika communitys. Vill jag leva i denna lilla värld där alla känner alla och alla vet vad alla gör. Jag vet faktiskt inte. Något inom mig säger nej, jag vill vidga mina vyer och inte stanna kvar här i Stockholm, något inom mig håller på att slockna just nu, samtidigt som det brinner av längtan att komma bort härifrån och uppleva världen på ett annat sätt än vad jag gjort hittills. Men jag vet inte hur jag ska komma ut ur situationen jag sitter i just nu. Ska jag våga släppa taget om saker som jag tyckt varit så viktiga tidigare, inte säga upp bekantskaper, men låta saker sakta men säkert glida ifrån mig, så att jag slipper säga adjö till någon, så att det blir mer smidigt.

Vissa vill kanske leva ett medelmåttigt liv under sin livstid, men jag vill inte det, jag vill bli något för min egen skull, jag vill leva ut mina ambitioner och jag vill leva mitt liv till fullo utan att något hindrar mig, just nu står för mycket saker i vägen för att jag ska kunna leva. Men jag kan lova er att om ni ens yppar ett ord om att jag kanske inte kommer ta mig dit jag vill, kommer jag ge er en käftsmäll så det ryker om det, man gör det bästa av sina förmågor och jag har en förmåga som brinner, jag har en passion att göra något med mitt liv och jag tänker inte på några villkor kompromissa mitt liv för någon annan. Det finns inte en chans, jag kommer inte kompromissa längre. Nu är det jag som säger att det räcker. Jag ska visa fram fötterna, jag ska bevisa för alla att jag kan och att jag vill. För visst fan finns det kämparglöd inom mig, hade det inte funnits det, hade jag redan varit död, det vet jag om.

Jag tänker inte längre bry mig om ni tycker att jag blivit för smal, eller att jag shoppar för mycket, eller att jag gör saker på ett sätt som inte tillfredställer er, jag kan inte längre vara alla till lags. Så enkelt är det, jag kan inte kompromissa om mitt egna liv, det har jag gjort för länge nu. För allt har varit bra fram tills jag börjat ifrågasätta saker, säga ifrån, att jag inte gillar saker, att jag har en annan världsbild än vad ni har, men låt gå. Om ni har problem med mitt sätt att göra saker ta upp det med mig och ingen annan. Jag vill aldrig igen höra saker från andra människor som ni sagt om mig. Om ni har ett problem med mig, ta det med mig. Är det för mycket att begära?

xo xo
Ciao!

Just beat it!

Idag är en slö dag, då jag egentligen inte orkar göra något alls, men jag måste städa och allt därtill och tvätta. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva idag, lyssnar på Richard Cheese och jag gillar hans versioner av låtar väldigt mycket. Jag vet inte om jag orkar riktigt idag, men jag måste.

Ska ner till tvättstugan nu och kolla om det är ledigt, men det tror jag inte att det är, så jag får väl se vad som händer. Tvätta måste jag göra innan torsdag iaf, och jag har satt upp tid på onsdag men ju tidigare desto bättre tycker jag.

Skriver mer senare, jag är inte på humör just nu, så enkelt är det.

xo xo
Ciao!

I don't give a flying fuck what you think!

Idag är en sådan dag då pappa talade om för mig att om jag inte städar tar han ut mina mattor, vilket resulterar i att jag panikstädar idag och imorgon! Så enkelt är det, nu ska all skit ner och rensas och bli snyggt. Så enkelt är det. Jag märker att jag slarvar om jag bara gör det ytligt, nu gör jag det noggrant, så är det. Jag ska städa så att mina händer blöder riktigt mycket i natt, eller tills jag däckar. Så enkelt är det.

Om 5 dagar åker jag upp till Gävle, mest för att komma bort, men vad rymmer jag ifrån, det finns där uppe också, det finns överallt, jag kan nämligen inte rymma från mig själv. Hur mycket jag än vill. När ska jag sluta rymma och lösa sakerna jag har med mig själv, jag vill och snart gör jag det, utan tvekan, så enkelt är det. Det finns ingen väg tillbaka när man väl bestämt sig för att nå sitt mål.

När ska människor inse att vara överförfriskad och bete sig som en idiot inte är okej? När ska vi bli vuxna nog att ta hand om oss själv, jag ser bara på människor som finns i min närhet som jag träffar på krogen, eller överallt. De har ingen kontroll på hur mycket de får i sig, de beter sig som idioter och jag vet inte var jag ska ta vägen, jag passar inte in bland människor som är för fulla för att kunna bete sig normalt, NÄR SKA NI VÄXA UPP, ni är för fan äldre än mig? Varför känner jag mig så pass vuxen att jag inte behöver supa skallen i bitar för att ha kul, det räcker med att man dricker några glas, men inte mer. Det blir bara fel. Nej, jag ska inte klaga men det är så jävla lätt att se hur människor är när de är fulla och man själv är nykter. Det är inte okej!
VÄX UPP! Sluta bete er som ni är 18 när ni minst är 5 år äldre! Den som känner sig träffad, you're welcome! Jag säger som Joel sa till mig i fredags, kan ni inte ta mig för den jag är så back off, literally. Jag måste bort från Sverige, så enkelt är det, jag står inte ut längre. Jag sticker så fort jag får in någon fot någonstans.

Btw, inaveln i Sthlm börjar bli komplett. Så är det. Inte inavel på riktigt, men snart har nog alla någon gemensam sängkamrat, om det inte redan är så.

xo xo
Ciao!

You should just know what I think...

Idag är jag opepp, uttråkad och kärlekskrank, dessutom är jag inte på bra humör. Hm, roligt va?
Nej, jag orkar inte ens skriva idag, så tråkigt är allt.

Ni ska bara veta vad jag tycker om vissa saker just nu, jag har fått nog.

xo xo
Ciao!

You took a pretty picture, and smashed it in to bits...

Första dagen på en ny månad, en lagom kall och grå sådan och jag finner bara tristess, inget annat. Jag önskar att jag hade ett jobb som jag kunde gå till varje morgon, så att jag hade något att göra, så att säga, jag trivs inte med att vara sysslolös, men jag ska börja sy snart igen och jag har lite saker att göra i ordning så jag dör inte av tristess. Så var lugna, jag finner mig själv igen, men jag vet inte hur lång tid det tar.

Min Mr Big, hade jag ett samtal med igår och det gick smärtfritt. Jag vet och han vet, mer än så behöver ingen annan veta. Det ni dock ska veta är att jag fortfarande tycker om honom, något så enormt mycket, men vad gör man? Han kommer alltid vara en viktig person i mitt liv och jag önskar att det kunde bli mer än vad det någonsin kommer bli, men jag är inte redo för honom och han är inte redo för mig, så enkelt är det och om vi någonsin kommer bli redo för varandra, det vet jag inte heller. Men Mr Big kommer alltid att vara honom, ingen annan. Jag vet inte vad jag egentligen känner för honom, förutom att jag verkligen tycker om honom. Han är som han är och har den inverkan på mig. Det finns bara en Mr Big för mig, och han förstår mig så pass mycket att det är läskigt. Igår frågade han en fråga, som jag håller helt privat, men som ändå ställde mig på min spets. Någon gång kanske... Vem vet?

Jag funderar på att åka upp till Millan då hon fyller år, men jag vet inte om jag kommer orka det efter vad som händer nästa vecka. Speciellt på torsdagen. Gamla läkta sår kommer dras upp igen och det vill jag inte.

Nåväl, kommer jag någonsin känna de där fjärilarna i magen igen? Jag vet inte, det kommer nog pirra till då och då, men jag vill inte bara ha någon, utan jag vill älska någon så mycket som man bara kan och verkligen känna hur jag sveps om av kärlek. Inbäddad i kärlek vill jag vara, men det är svårt, för jag vill inte hitta någon bara för tillfället, utan någon jag verkligen kan känna mig trygg med och vara mig själv hos. Det är svårt att ta ned sina murar, men jag vet en som kan rasera mina så snabbt som bara genom ett klockslag, Mr Big. Och nej, det handlar inte om hur stor han är där nere, det handlar helt om hur han är, det är det som är grejjen.

xo xo
Ciao!

Say hello to your life, now you are living, this is it from now one, it's a brand new day, it is time to wake up from this dream...

Jag sover bättre igen, men ändå inte bra, jag drömmer konstiga drömmar och vet inte riktigt var jag befinner mig, men så brukar det vara i perioder. Jag undrar vem som egentligen mår så bra i januari eller februari, det är dödsmånaderna under året, samt november. Det är det verkligen, så innerligt tråkigt som det bara kan bli.

Igår pratade jag med Anna (london) och hon peppade upp mig, enormt mycket, samt med Anna (Malmö) och även hon peppade upp mig och lite med Millan som alltid hjälper, jag älskar er. Det finns något där, som jag inte kan förklara just nu, men det kommer så småningom. Jag hoppas det i alla fall, så att jag inte behöver gå runt och inte förstå vad som händer. Men kärlek i mitt liv, det har jag.

Ja, idag ska jag luncha med Maria (Morgaine) och det ska bli väldigt trevligt det, ska möta henne om två timmar ungefär så nu ska jag kila härifrån.

Imorgon är det februari och ännu en månad av tristess.

xo xo
Ciao!

You make me feel, you make me shine... I've got you under my skin..

Idag är jag full av känslor, men ändå samtidigt så tömd på dem. Jag vet inte hur jag ska förklara för er hur mitt huvud tänker just nu. Det tänker kanske inte alls på hur jag formulerar meningar, men jag står inte hopplös eller svag denna gång. Jag vågar säga ifrån, hur illa det än må gå för mig. Jag orkar inte att ta mer av det här, nu är det min tur att säga nej och jag gör det så att alla vet om det.

Jag förstår fortfarande inte varför människor anser mig vara mager, idag var jag tvungen att ställa mig på vågen hos min läkare, för jag såg mager ut. Jag är inte mager, någonstans. Jag har ett jättebra BMI och mina kläder passar. So, what's the problem? Nej, det finns inget. Så sluta klaga på smala människor, det är inte så jävla kul att vara smal hela tiden.

Över till något annat, jag ska verkligen börja träna nu, måste bygga upp min kropp långsamt men säkert, så att jag inte blir som en 60-åring när jag är 30, det vill jag inte, nej, det skrämmer mig att min kropp kan utvecklas till det. Jag vill ha en snygg 30-års kropp när jag börjar närma mig den åldern. Jag är inte där ännu, 8 år och 8 månader och 3 dagar kvar innan dess. Hujjedamej, det är bara så kort tid kvar, det där ger mig ångest, det är så mycket man ska hinna med innan man fyllt 30 och jag har inte ens kommit halvvägs ännu, om ens en bit på vägen. Jag har mycket jag ska hinna med. Skynda, skynda, jag har inte hela livet på mig. Eller har jag det?

xo xo
Ciao!

I go round and round just like a circle, I can see a clearer picture, When I touch the ground I come full circle, To my place and I am home...

Jag vet inte vad jag ska tycka eller tänka just nu, jag är som ett blankt papper som måste fyllas på med färg igen, jag känner igen känslan, den är inte ovanlig, det är inte tomhet, det vet jag. Det är något helt annat. Men jag vet bara inte var jag ska börja. Jag borde ha en början och ett slut och inte ett ändlöst trevande i mörker. Ja, ni kan lika gärna säga att ni vet hur det är, men jag betvivlar er igen. Jag verkligen tvivlar på det. Nya hot slår mot mig för varje steg jag tar just nu och det är inte hoppfullt, inte någonstans. Varför känner jag mig så vilsen, när jag inte längre borde det?

Kärleken vill jag spika fast på väggen och skjuta med ett hagelgevär mot, så fel kärlek kan bli ibland, så fruktansvärt fel och jag ska stå där i konsekvenserna av de val berörande parter har gjort. Dessutom tror jag att många missförstår mig väldigt ofta. Man måste kunna reglerna för att vara med i spelet annars ska man inte påpeka saker så de förlorar sin mening, vad finns det då för egenskap med att ha just det ordet för en person, när man använder det mot flera, helt meningslöst blir det för mig i alla fall. Jag tror inte att människor förstår hur jag menar när jag skriver att jag har en Mr Big, utan de misstolkar saker helt och hållet. Nog om det, jag vill inte vidarutvecka det.

En annan sak jag måste få klaga på medan jag ändå klagar, vad fan är erat problem? Ni har problem med smala människor som om de kan hjälpa att de är smala, hallå, det finns alla möjliga sorters människor, och när ni klagar på att det bara är smala människor som klagar på människor som är storlek större så har ni fel. Det gör ni lika väl lika mycket själva. Och jag förstår inte varför ni ALLTID ska klaga på smala människor, det är bara löjligt. Lägg av, give it a break.
Och alla smala är inte elaka, det beror helt på människan som är under huden, så lägg bara av. Ni förstår inte att det sårar att bli kallad supersmal heller? För den tanken kanske inte kan slå sig in i era huvuden?

xo xo
Ciao!

Butterflies, these damn butterflies!

Idag, om en stund ska jag luncha med Kakan, det blir riktigt riktigt trevligt. Jag hinner inte skriva så mycket just nu, om jag inte skriver flera ord i minuten, hinner jag det? Jag har 10 minuter att skriva klart mitt inlägg idag, jag tycker inte om att skriva så snabbt.

Jag tror faktiskt inte att det är så att alla hittar partners just nu, som jag skrev i ett tidigare inlägg, vad är egentligen mening med att ägna resten av livet med en enda person, om man inte är 100 % säker på att det är den du vill leva, jag kommer inte lämna singellivet förrän jag verkligen hittar någon som ger över 100 % i ett förhållande och någon som inte är rädd för kärleken, vilket jag tror att många också är. Det är så tudelat, jag är skrajj för att bli kär, men ändå vill jag så gärna bli det, men jag kommer bara bli tillsammans med någon när jag verkligen får tusentals fjärilar i magen och inget annat, är det att begära för mycket? Och sedan se till att fjärilarna hålls vid liv, min mamma sa i helgen att ingen kärlek är beständig, man måste hela tiden arbeta på det man en gång föll för och när man har det knepigt måste man inse varför man valde just den personen. Hm, det är klurigt det där och jag skriver mer ikväll.

Nu ska jag kila!
xo xo

Ciao!

Todays is not tomorrow, or the rest of the week.

Idag är jag inte på humör för någonting, det är TN, men det är bara kul om man är något rund om fötterna och jag orkar inte. Dessutom måste jag städa mitt rum, så enkelt är det.

Jag har lite saker att skriva om sen, men ska göra det då jag orkar, nu finns det inte kraft i händerna, men men sånt händer.
Igår var det en dam som gjorde irriterande miner till mig, när hon tyckte att jag hade musiken på för högt, kan man inte bara klappa till någon på knäet och be dem sänka då, nej man ska ge elaka blickar och ser allmänt störd ut. Irriterande människor som inte vet vad hövlighet innebär.

xo xo
Ciao!

I won't back down, no, I won't back down again.

Jag skriver, skriver och skriver. Jag vet inte var alla mina ord kommer ifrån, men helt plötsligt har jag börjat att skriva igen, något ligger inte längre och blockar mina tankar. Kanske beror det på att jag slappnar av och gör saker som jag själv vill, nja, jag skulle gärna vilja ha ett jobb, men det kommer det med, det är jag säker på. Till hösten ska jag plugga mode igen och nu ska inget stoppa mig, inget får stoppa mig. Jag ska ta mig dit jag vill, utan gropar i marken, utan snåriga buskar eller rötter på marken. Jag skulle öppenhjärtligt inte orka med det en gång till.

Nu ska jag in till stan och göra lite saker, det blåser och viner utomhus och jag vill inte gå ut, neej, det är för kallt.

xo xo
Ciao!

Do I have to change my name? Will it get me far? Should I lose some weight? Am I gonna be a star?

Hur långt ska man gå innan man börjar kritisera människor för deras val av saker att göra? Ska man överhuvudtaget kritisera någon, när varje människa har egna val och möjligheter, det är frågan jag kommer argumentera om idag. Är det okej att lägga sig i en annan människas val av att köpa saker, eller att äta på ett visst sätt, eller att ta vilka bilder man vill? Kan man alltid stå till svars för sina handlingar? Dagens ideal gör att jag inte kan det, man ska vara smal, man ska ha ett jobb, man ska... Det är en hel del måsten som man hela tiden måste kämpa. Och vad händer när något tar över handen och man tänker att om jag skulle väga lite mindre, skulle mitt liv vara lite mer värt, människor kanske skulle titta på mig på ett helt annat sätt då? Man kontrollerar det man vill kontrollera, såsom sina utgifter, sina matvanor och sitt egna leverne, kosta vad det kosta vill. Tänker man inte så?

Jag känner inte en enda kvinna som inte har haft en ätstörning, beror det på att män vill se kvinnor på ett visst sätt och därav viker vi oss för dem, för är inte modellerna smala och åtråvärda? Är det inte deras kroppar vi vill ha? Eller vänta, det kanske inte handlar om att se ut som en modell, det kanske handlar om något helt annat. Varje människa är unik, varje människa har sina egna demoner att bekämpa och alla gör det på sitt sätt. Jag tror inte det handlar om att vilja se ut som en modell, inte för mig i alla fall, utan för något helt annat. Det handlar om kontrollbehovet jag har, jag släpper kontrollen vid shopping, men ställer hård kontroll när det kommer till vad jag stoppar i mig och vad jag inte stoppar i mig. Jag har väldigt svårt för snabbmat, det kan jag medge och jag äter inte godis eller chips, jag äter nyttigt, nu. Dock gjorde jag det inte under mina tonår, utan tröståt så fort jag fick chansen. Tro dock inte att jag eftersträvar en vikt under 50 kg för det gör jag inte. Jag är nöjd med den jag är nu, visst jag skulle kunna träna lite mer och visst jag skulle kunna äta större portioner, men huvudsaken är att jag äter.

Jag börjar bli heligt trött på att alla ska klaga på hur kändisar ser ut, när de sen ser på sina vänner att de också är väldigt smala. Låt dem leva med sina problem om de vill det, precis som du lever med dina. Så sluta klaga på andra när du inte känner dem, så enkelt är det. Det är så enkelt att spy galla över någon man inte känner och säga att den är si och så. Vilket inte alls behöver stämma, visst man behöver inte gilla hur en person ser ut, men hallå, de ger er inte elaka kommentarer om hur ni ser ut? Hur skulle det kännas om mer än halva Sveriges befolkning pekade ut dig och sa att du inte var bra nog som människa? Du är för smal! Du räcker inte till. Tänk er in i den situationen innan ni kritiserar andra. Skönhet ligger i betraktarens ögon, inte bara i dina.

Och snälla, sluta klaga på mig och mitt sätt att se på mig själv, jag ber er. Sluta, jag har fått nog.

xo xo
Ciao!

If you lay you're puzzle right, you might be able to enjoy it...

Vad gör man när ens värld ramlar isär? Då man börjar se gliporna som man så fint målat över med alla möjliga färger, bara för att mörklägga det som ligger under. Jag faller inte ner på samma sätt som jag en gång gjorde, men jag känner idag, på ett sätt som jag aldrig gjort förut. Jag har känslor, jag är full av känslor som bubblar upp varenda liten sekund och jag vet inte var de ska ta vägen någonstans. Ska jag eller ska jag inte? Borde jag, eller jag vet att jag inte borde göra som känslorna säger, för någonstans inser även jag nu att jag vill vara en förnuftig person med självinsikt och självkänsla och visst har jag en del, men det finns fortfarande delar som inte passar, som ett pussel och du lägger det fel, då får man börja om från början, eller ta en annan bit. Men var passar jag in i denna värld är en ständig fråga jag frågar mig själv? Har jag den kärleken till mig själv att älska den personen jag är? Jag är inte säker på den frågan. Jag undrar om någon jag känner, älskar sig själva ut och in, med sina fel och brister, med sina positiva och bra personligheter, gör ni det? Eller lever ni i samma värld som jag? En del av mig har börjat växa, den delen av mig som vill bli fri, men jag har även en annan del som strävar åt ett helt annat håll. Jag vet inte hur jag ska förklara känslan.
Jag vet vad jag kan, jag vet vad jag vill, varför tvekar jag? Någon gång måste jag bli vuxen och fatta besluten gällande mitt liv och det kommer jag att göra. Jag kommer inte backa, jag kommer fortsätta som aldrig innan och jag tänker aldrig se mig om, eller beröras av de människor som kommer i min väg för att förstöra det jag försöker bygga upp. Missförstå mig rätt. Men jag kommer gå över lik för att komma någonstans i livet. Kämparglöd, kanske det kallas? Jag vet inte.

Fortfarande ingen respons från en viss man jag väntar svar från, varför är kärlek så pass jobbig att jag utsätter mig för den? Kanske kan det bero på att jag är en hopplös romantiker i hjärtat och jag tror att jag kommer att hitta en man, som är den rätte för mig. Jag hoppas verkligen det.
Men vad gör man, när man bara gör felsteg och kärleken går åt skogen och man bara står där hopplös och vet inte vad man ska göra, ska man då backa undan och fly fältet eller stanna där och slåss för det man tror är rätt? Jag har inte det svaret. Kommer jag någonsin få svaret?

xo xo
Ciao!

Should you settle for anything less than butterflies?

Ska man nöja sig med något annat än fjärilar i magen? Ska man acceptera att kärleken kanske inte finns i de termer man alltid trott att de skulle finnas? Jag vet inte om jag lever i en cynisk värld, eller om jag bara är bitter över var livet är på väg mot, en korsning, där jag måste välja min väg. Ska jag vänta upp några sekunder innan jag ser vad som händer och tänka efter om vilken väg jag ska ta, eller ska jag bara välja en väg utan att bry mig om att tjuvkika in på den andra?
Jag undrar hur många av de jag känner, som är i relationer fortfarande känner de där fjärilarna i magen, om de inte har samma frågor som jag, fast jag är singel. Det undrar jag, någon som är villig att lämna ett svar? Jag kan inte hjälpa mig själv, när det gäller den bittra och cyniska delen av mig själv, kommer jag sluta upp som en singel i en värld full av par?

Jag har inte så mycket mer på hjärtat idag, får bli mer imorgon.
Jag orkar inte skriva...

xo xo
Ciao!

Pajbakning!

Idag är jag trött, så förbannat trött. Somnade 4 i morse, lagom roligt det här. Jag vill ha normal dygnsrytm, idag blir det att gå och lägga sig efter 10, och ligga tills jag somnar, så enkelt är det.

Nu ska jag baka paj, jag orkar inte skriva idag, mina ögon är tunga som satan och jag orkar inte.

Jag fick ett paket idag, med viktiga saker i <3

xo xo
Ciao!

Love is a loosing game, you're bound to loose if you don't play the game.

Jag vet inte var jag ska börja, eller var jag ska sluta. Detta eviga sökandet efter kärlek börjar gå mig på nerverna, söker jag efter kärlek för att få bekräftelse, eller söker jag efter kärlek för att få kärlek som om jag inte redan skulle ha det i mitt liv? Jag vet inte, försöker jag eller försöker jag inte. Jag vet bara att kärlek inte är lätt, speciellt inte när det kommer till mig, ja, det finns säkert andra som jag. Det betvivlar jag inte överhuvudtaget. Men ändå, varför sätter jag mig i en sådan sits när jag för allt i världen vill komma ur den? Men jag praktiskt taget hamnar där varje gång en ny man kommer in i mitt liv, samma sak om och om igen.

Jag kan inte hjälpa det, men en annan del av mig själv säger starkt nej till saker nu, jag undrar när det blev så populärt med att berätta för mig alla shopping detaljer. Jag slutade ge er insyn för väldigt länge sen om hur min shopping är. När blev jag personen ni promt ska prata med om att ni har shoppat som galningar. Att shoppa som en galning för mig är när man kommer hem med mer än 10 påsar med diverse saker som sammanlagt blir lite mer än vad man egentligen vill räkna ut i huvudet att man shoppat för. Jag har aldrig hållit någon större koll på exakta summor när det gäller min shopping, jag har aldrig funnit det nödvändigt.
Så snälla, det är nästan som om ni skryter om era shoppingfynd, jag vet att jag kan mycket väl ha låtit så, men jag skryter inte om att jag shoppar saker, det finns ingen mening, då blir det inte personligt längre. Allt ska inte berättas för alla. Dessutom finns det en baksida av shoppingen, som ni helst av allt inte vill se.

Jag kan inte längre vänta på SATC-filmen, jag längtar så jag håller på att dö. Men i Maj kommer den, jag vill se den nu och finna inspiration.
Nu ska jag skissa på plagg till en kollektion jag vill göra!


xo xo
Ciao!

I've got my inspiration, where the hell am I?

Jag har så mycket inspiration till saker, att jag ligger och skruvar mig om nätterna för att jag inte får utlopp för mina idéer, de sitter fast i huvudet på mig och jag vet inte vad jag ska göra. Jag kan inte låta dem stanna där, då spricker snart mitt huvud, men samtidigt vet jag inte vad jag skulle göra om jag helt plötsligt började använda allt jag har uppe i huvudet, det skrämmer mig. Ärligt, det gör det.

Jag återupptäckte något igår, som jag trodde var förlorat, nej, inte romantik, utan att klubbarna i Stockholm med ens blir roligare om man är borta från dem ett tag och inte hela tiden går till samma ställe, utan ökar sitt omfång med en ganska stor släng. Varför sitter jag då och skriver en lördagskväll, när det egentligen kanske finns någonting att göra, för att jag inte vill överdosera mig själv nu. Jag hade superkul igår, men det får räcka för denna helg tror jag. Nästa får vi se. Men jag tror jag måste öppna ögonen lite mer, även om jag är bitter.

Jag är i behov av att komma bort, fly land och rike, bara för att komma bort, Kakan föreslog idag ett hem eller något sådant, i stil med SPA, vilket inte skulle vara helt fel ;) Men jag vill till London, där känner jag mig konstigt nog hemma. Jag älskar London. Så frågan är, kommer jag lämna Sverige för London i framtiden? Ja, om jag kommer dit jag vill så. Ja, definitivt.


xo xo
Ciao!

You're nobody until you've talked about Gossip Girl...

Är det jag, eller är det allmänt att ha tröttnat på Stockholms uteliv? Samma sak varenda gång och aldrig några nya människor, inte för att de människor jag är med, är tråkiga, men jag behöver förändring, något att se fram emot, inte bara det vanliga. Jag tror att vi verkligen har dödat allt som heter roligt klubbliv här i Stockholm, kan det bero på att jag har en snäv uppfattning om vad som förväntas av hur en klubbkväll ska se ut? Eller är det så att det faktiskt blivit en regel att alltid besöka de krogarna man besöker och inte förnya sig? Fastnar man i något sorts klister, när man väl hittar en klubb som uppfyller önskningarna några gånger, men som man sedan totalt tappar intresset för, då det är samma visa om och om igen. Ska inte krogarna försöka utvecklas, med ny musik, visst är det kul att höra nostalgi klassikerna men det finns hundratals mer låtar än det de spelar, vad har hänt? Har vi fastnat i en svacka i klubbvärlden där allt ser likadant ut, oberoende på var man hamnar.

Jag har fortfarande inte fått svar på varför romantiken är död här, det verkar inte vilja vara någon som vill svara på varför romantiken har flytt från vårat kära land. Vad hände med de riktiga dejterna, de klassiska sådana, drinkar, middag och allt därtill. Inte bara "Hej-vi-träffas-på-krogen-har-sex-blir-tillsammans", utan ett mer romantiskt drama, men det är nog att begära för mycket, bara genom att tänka tanken. Men jag skulle inte kunna leva ett liv, utan mina tankar om romantik och att jag till slut hittar min Mr Right, någon som älskar mig för den jag är. Men finns han?

Jag är i andra fall helt hooked på Gossip Girl, en serie som liknar SATC men ändå inte, jag älskar den, speciellt att titta på intrigerna på the Upper East Side, haha, titta själva, serien börjar gå på Kanal 5 den 29:e Januari, för er som inte orkar ladda ner serien såklart! Ska jag också bli en skvaller tant nu? Jag vet inte, får se, det finns inte så mycket att skvallra om, eller jo, det finns det.

Ciao!

Hostan is back, again!

Idag mår jag inge vidare, jag har börjat hosta igen och inte lite. Jag hostar så att nästan allt kommer upp, det är också mindre trevligt. Men det går över, men det är inte kul när det blir såhär. Jag äter normalt igen iaf, eller så normalt jag kan äta. Så nu behöver ni inte oroa er för mig, för jag är inte orolig. Så sluta upp med att lägga er i. Jag har börjat tröttna.

Jag orkar inte skriva just nu, det blir bara ett allmänt blurr av tankar jag inte är redo att lämna offentliga.

Ciao!

Is it US or is it the EARTH?

Håll tummarna för mig nu, jag vill verkligen ha ett jobb. Jag skulle kunna börja skriva, men det är inte det jag brinner för.

Idag har det publicerats stora rubriker i reklamannonserna om Växthuseffekten och att den är en bluff, jag är beredd på att hålla med. Efter att ha läst geografi i höstas och sett filmer som tyder på att det inte är vi människor som orsakar det varma klimatet utan det är jorden tillsammans med solen som gör dessa koldioxid förändringar i vårt system. Jag skulle dock inte lyssna på det de säger på Koldioxidens vänner, för där pratar de inte i de termer som i filmen jag såg. En ganska annorlunda film mot vad vi är vana vid att höra, ATT det är vi som är orsaken till att isarna smälter. I filmen jag såg, är isarna precis som träden, när träden fäller sina löv om vintern gör isarna det med sin is om våren. Prove me wrong. Men nu ligger det till så här, att bakom allt om CO2 förändringarna ligger enormt mycket pengar och desto mer pengar de får in, desto starkare kommer de att bli. Självklart kan man kommentera att vi människor släpper ut en del vi också, men gör vi det i lika stor mängd?

Ta t ex medeltiden som exempel, där var det ett betydligt varmare klimat än idag, och vi människor levde under den perioden också, utan att dö ut. Kommer isarna att smälta? Jag tror inte det. Jag tror att det är så att det är vår jord som ständigt är i förändring och nu kommer en varmare period i vår historia. Det kommer säkerligen bli kallare igen, men kanske inte då vi lever. Ska vi då sluta bry oss om miljön? Nej det tycker jag inte, men man ska vara öppen för all fakta man får in och inte bara läsa det tidningarna skriver. Skaffa Discovery och kolla in deras filmer om ni är intresserade, jag funderar starkt på det. Där sänds det en hel del om vårt klimat, och att koldioxiden följer hur stark solens strålning är mot jorden och hur den förändrar CO2 i vår luft.
Vad är rätt, vad är fel? Vad ska vi tro på?

Kolla in CEI för mer info.

Ciao!

AMEHH DURÅ??

"AMEHH DURÅ??
Älgarna ska ha fett med spö!
Jag ska bah gå ut där med mitt gäng åh bah:
ThrrrrrrR!"
- Björn Gustafsson

Let go of your mind, your intuition.

Idag har jag börjat skriva på mitt personliga brev, som jag ska söka jobb med. Woho, jag hoppas att allt går vägen nu, för jag orkar inte gå hemma och göra ingenting. Det fungerar inte. Jag blir deppad av att göra ingenting. Så idag gick jag in i en affär för att fråga om det fanns lediga platser, och nu ska jag söka det jobbet. Får se hur det går... Jag hoppas på det bästa! Håll tummarna för mig!

Jag funderar över kärleken, den är ganska svår, och jag vet inte vad jag ska tycka egentligen. Jag letar efter riktig kärlek, men den dyker nog upp när man minst anar det. Man ska inte gå runt och vänta på den, utan mer bara se vad som händer, så kanske det händer? Vad vet jag, jag är inte en expert på kärlek, snarare tvärtom. Ska man ge upp för varje litet farthinder? Eller ska man fortsätta kämpa för sakens skull? Jag kan inte hjälpa med att fortsätta att undra, har romantiken fått flytta på sig och i stället för en riktig dejt, så är det så att man möter någon på krogen, man har sex och sedan faller man varandra i smaken och blir tillsammans? Var finns det romantiska i det? Jag ser inte det. Jag vill ha romantik, men jag vet att jag skulle fly fältet om jag blev utsatt för romantik, även om jag är väldigt romantisk, i hjärtat. I sexlivet är det inte romantiskt. Nej, det funkar inte för mig med romantik där. Kanske om man vore kär, men vad räknas egentligen som kärlek nuförtiden? Någon som har svar?

Dags att kila!

Ciao!

Riverdance!

Idag hinner jag inte skriva, ska ner till Täby C, hämta ut biljetterna och sedan hem, göra i ordning mig och iväg för att se Riverdance <3
Helt underbar dag, bara en sak skulle göra den ännu bättre.

Jag sover helt fel igen nu, somnar 5 och vaknar 12, mindre och mindre timmar börjar det bli igen, jag orkar inte det.

Nu ska jag kila!

Magnus Betnér gör narr av rollerna mellan könen!

Det är så bra!

A ordinary day, in my ordinary life.

Idag har jag städat, eller rättare sagt börjat att städa ur mitt rum, jag vill ha det snyggt, inte som jag har det nu, MEN det är svårt, jag vet inte var jag ska lägga saker. Jag behöver yta och plats för mitt, jag vill ha en 3:a, någonstans, det skulle vara riktigt skönt. Jag kommer aldrig kunna lämna Stockholm, eller delarna runt Stockholm, men jag har insett att jag inte kan flytta till en mindre stad än just Stockholm, jag skulle känna mig ännu mer exponerad i en liten stad. Det vet jag.

En annan sak är Bilddagboken just nu, att någon haxxat sig in och tagit reda på mail och lösenord, jag gillar det inte, nu försöker de lösa det. Vad hade de förväntat sig, att ingen skulle hacka in där heller? Klart att människor hackar, överallt, hela tiden, men det är så farligt när det drabbar oss. Nej, det är vanligt, jag har bara väntat på att det ska hända. Så enkelt är det. Man måste inse att det finns överallt nu och människor gör det för att de lär sig det och kan det. Nog om det.

Nu ska jag försöka få tag på en person, som jag gillar lite.

Ciao!